Former av berättande

(Fig. 1)

- om fotografiet och talande materialitet

Vad är skillnaden mellan en teckning och ett fotografi? Det förefaller röra sig om två vitt skilda sätt att beskriva och gestalta världen. Hur förhåller sig dessa bildtyper till varandra i frågan om förmedling av verkligheten och hur uppfattar vi den? Vad sker med motivet när det tolkas genom en tecknad skiss respektive ett fotografi? För mig som bildskapare ligger det nära till hands att fundera kring hur bilder skapas och vilken inverkan olika metoder har på det motiv som avbildas. I min text vill jag reflektera över hur de olika bildtyperna skiss och fotografi relaterar till varandra, vad som skiljer och förenar deras sätt att berätta och gestalta.

I en text skriven av Monica Sand med titeln ”Saknas; en fjärdedel av Sveriges bostäder; Monica Sand samtalar med Erik Stenberg,”1 hittar jag ett uppslag med en tecknad skiss och ett fotografi, båda föreställande utsikter från förorten Tensta utanför Stockholm. Skissen och fotografiet är placerade på var sin sida av uppslaget. Under fotografiet står skrivet i ”Tensta 1970. Foto. Gunnar Wåhlén”. Fotografiet är kvadratiskt och till synes ett analogt fotografi. Till stilen påminner fotografiet om svenskt dokumentärfotografi från 1960- och 70-talet; bildberättelser i socialrealistisk anda, ofta avbildande olika sociala- och samhälleliga motiv. Jag funderar på bildens tillkomst och tänker att den förmodligen tillkommit i syfte att dokumentera förorten man just byggt i Stockholms utkanter. I bilden ser vi en innergård till ett bostadsområde med höghus. I förgrunden av bilden syns två barn springandes på en grusbelagd gångväg med en större gårdsplan som öppnar upp sig framför dem. På bilden syns planteringar och en lekplats. Bebyggelsen syns längs med gårdsplanens bägge sidor och i horisonten skymtas ytterligare bostadsområden med höghus. Bilden är förmodligen tagen på vintern.

Under den tecknade skissen står det ”Tensta Centrum. Skiss. Igor Dergalin”. Det är en utfallande, liggande bild, ritad med svart tusch. Det finns ingen angivelse om datering. Efter lite eftersökningar kan jag konstatera att den troligtvis tillkommit runt 1964 som en del av visionsarbetet.2 Skissen föreställer en miljö runt ett bostadsområde. I bilden ser vi en gångpromenad flankerad av bebyggelse. Människor promenerar och längs med vägen syns planteringar, gatlyktor, och bänkar. Gångpromenaden sträcker sig till bildens horisont, omgärdad av ömsom låg och hög bebyggelse. Det går inte att dra någon slutsats om huruvida skissen respektive fotografiet de facto avser att avbilda samma plats. Uppslaget med de båda bilderna fungerar mer som en övergripande hänvisning till Tensta som bostadsområde. I viss utsträckning kan bilderna sägas utgöra jämförelsevisa spår eller fungerar som jämbördiga utsagor om ett förflutet Tensta. De båda bilderna delar en gemensam referenspunkt, likväl kommunicerar bildframställningarna motivet med utgångspunkt från två olika visuella språk. Om man jämför skillnaden utifrån begreppet genre kan man säga att de talar om verkligheten med olika stildrag och innehållsliga faktorer.3 Till skillnad från den fotografiska tekniken som enligt min uppfattning ingjuter upplevelsen av att vad kameran producerar är en registrering och att denna bild i sin tur återger vår fysiska värld, är den upplevelse jag får utifrån skissen, att den i högre grad skänker intrycket av verkligheten tolkad och återberättad. Den relation som etableras mellan betraktare och motivet i respektive avbildning baserar sig på vad vi förväntar oss av de olika bildmedier, en erfarenhetsmässig och förvärvad kunskap om deras indexikalitet och identitet. Jag upplever skissen mer fiktiv och abstrakt i jämförelse med fotografiet. Frågan är om upplevelsen av hur dessa skilda bildtyper uppträder har att göra med deras olika stildrag och deras förhållanden till realism. För mig aktualiseras en diskussion som behandlar bildtypernas visuella språklighet i relation till verklighetstrohet. Fotografiet förfogar över en språklighet som för mig har en till synes utpräglad visuell kvalitet, där fotografiet råder över en igenkännbarhet och därmed stor tillgänglighet som tenderar att tala med direkthet till mina sinnens realism. I vidare mening menar jag att fotografiet som berättandeform erbjuder tydliga associationer till verkligheten. Jag funderar över huruvida fotografiet därmed har en särskild förmåga när det gäller verklighetsbeskrivning och att gestalta och förmedla exempelvis rumslig och materiell förståelse rörande till exempel hur skalan förhåller sig mellan människa och rum-arkitektur eller hur ytan är behandlad på en husfasad. I fotografiet finns en referentiell bindning till verkligheten, med direkta associationer till vår fysiska värld och kanske är det därför jag upplever det innehållsliga sambandet till Tensta vara starkt hos fotografiet. Skissens innehåll förefaller inte alls hänga ihop på samma logiska sätt. Fotografiets noem ’det-var’ är en del av förväntningen på fotografiet. I sammanhanget blir fotografiet i större utsträckning en ”sanningssägare” i mån av att det uppfattas skildra verkligheten och saker som är verkliga. Fotografiet gör gällande att människorna i bilden är verkliga och platsen är en plats som verkligen finns.

I varseblivningen av uppslaget aktiveras ett tidsperspektiv om ett ’före’ och ett ’efter’. Kombinationen skiss och fotografi blir som en arrangerad sekvens. Denna konstellation formar en sekventiell ordning och frammanar för betraktaren till uppslaget en pendlande blick växlande emellan skiss och fotografi. Detta frambringar ett jämförande och ett komparativt perspektiv vilket främjar varseblivningen av ett före och ett efter. Bilderna sätter varandra i kontext och ger varandra mening. Teckningen kan på grund av sin natur inte avbilda den fysiska verkligheten likt fotografiets ”Det-var.” Skissen talar om tingets närvaro metaforiskt. Likafullt utger sig inte heller skissen för att återge verkligheten i uppslaget. Skissen representerar visionen och fotografiet avser att förmedla resultatet, det som blev. Ett visuellt berättande där skissen agerar ’Såhär är det tänkt att det ska se ut’ och fotografiet talar om ett ’såhär blev det’. Om skissen visar en konstnärlig idé och inbegriper en intellektuell vision visar fotografiet den reella fysiska verkligheten där idéer förverkligats och materialiserats.

Vad som bland annat skapar ett intresse hos mig är aspekterna av tidsdjup och läsbarhet i uppslaget. Tillämpningen av kombinationen skiss och fotografi inbjuder till en ny typ av berättande, och kanske en berättelse utanför vad de skilda medier ensamt har möjlighet att artikulera. Fotografiet allena behärskar bara att tala om dåtid, ett historiskt ögonblick och vid sidan av skissen representerar fotografiet, det som blev. Skissen talar emellertid om visionen, ’skall bli’ och formar fotografiet till ett ’det som blev’. Min upplevelse är att uppslaget synliggör förloppet där idéer och handlingar tar sig fysisk form. Kombinationen av skissen och fotografiet manar till en sekventiell läsning, en läsnings situerad i nutid som skildrar ett skeende som utspelar sig i dåtid som sträcker sig över ett tidsperspektiv från visionernas ’såhär är det tänkt att det skulle se ut’ i skissen till fotografiets ’såhär blev det’. Sekvensen uppmuntrar till ett sökande efter likheter och skillnader mellan bilderna, aktiverar mig som betraktare och uppmuntrar till ett undersökande av bildernas visualitet. Samspelet mellan bilderna manar till reflektion och eftertanke. Uppslagets skiss och fotografi aktualiserar i min mening en reflektion över idé till verklighet och talar om gestaltandet av vår livsmiljö – från vision till materialisering. Metoden att använda de skilda medierna i kombination tror jag är avgörande för hur vi ska förstå syftet med de olika uttrycken – ett närmande av en plats från olika håll.

Fotografiet talar om Tensta med talande materialitet; Tensta färdigbyggt. Materialiteten hos den byggda miljön talar om en levd miljö och ett ianspråktagande. Skissen tillför kunskap om idéerna kring arkitektoniska gestaltningen av ett Tensta komma skall. I sammanföringen av dessa två bilder skapas en förskjutning i perspektiv. Man kan säga att de två besitter olika typer av funktion och att kombinationen omvandlar bilderna; ställer orsak mot verkan, det potentiella mot det reella och intentionen mot resultat. Läsningen av båda bilder som en totalitet förmedlar de möjligtvis något utöver vad en enskild bild klarar av.

Uppbyggnaden av sekvensen omformar i sig den enskilda bilden och tillsammans skänker de varandra en ny betydelse. De utgör tillsammans en historiegestaltning och omsätter ett förlopp till något greppbart och tillsammans talar de om tillblivelsen av Tensta. De skapar nya infallsvinklar på historien och kompletterar varandra. De visar på företeelsen att kunna ta fram bilder ur arkivet, att återanvända dem i nya sammanhang och bruka dessa på nytt öppnar upp för möjligheter till lärande. Jag konstaterar att något jag tror skapar styrkan i deras framträdande tillsammans är den samverkan vi ser i uppslaget mellan dessa två medieringsformer.

Bilder har en aktiv roll att begreppsliggöra berättelser i tiden och blir på så sätt en medskapare i produktionen av historia. Båda bilderna i uppslaget utgör en specifik och bestämd avbildning och talar om en tid tillhörande ett förflutet. Giltigt både för skiss och fotografi är att något finns närvarande som kan kopplas tillbaka till just det förflutna man vill prata om. Bildframställningar är en berättelse om tiden, men också en berättelse i tiden. De båda är kulturella produkter och vittnesbörden av sin tids idéer. Med sin närvaro i nutiden sätter de perspektiv på vår tillvaro idag och skapar en möjlighet för diskussion som kan ge riktning för samhällsutvecklingen och idéer om bostadsbyggande.

Uppslaget inrymmer i sin helhet flera av de teman jag intresserat mig för i mitt konstnärskap de senaste åren. Dessa teman behandlar tankar kring fotografiets roll och funktion i avbildandet av vår omvärld och visualiseringen av tid och rum. Utgångspunkten för mitt konstnärliga skapande grundar sig i ett intresse för hur människan formar och förändrar landskapet. I mitt fotografiska arbete uppsöker jag ofta platser tänkta för stadsutveckling för att iaktta och reflektera över hur förändringar i den fysiska miljön påverkar oss och vår relation till stadsrummet. För mig leder bilduppslaget från Tensta till tankar om hur visioner formas till levd materialitet.

  1. Stenberg, Erik. saknas: en fjärdedel av Sveriges bostäder: Monica Sand samtalar med Erik Stenberg. I Forskning i Centrum, Monica Sand (red.), S. 177-208. Stockholm: Statens Centrum För Arkitektur Och Design (Arkdes), 2014.
  2. Stenberg, Erik. E-mail. 2017-11-27
  3. Nationalencyklopedin, genre. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/genre (hämtad 2018-02-17)