Fotoboken, texten och bilden.

En fotoboks olika delar är tillsammans något som påverkar läsningen av den. Allt från pappersval, formgivning och tryckkvalitet är något som har stor betydelse för helhetsupplevelsen. Tittar man bortom materialiteten och försöker avläsa bokens innehåll är det bilden och texten och dess relation till varandra som i stor grad styr hur vi förstår fotoboken. Denna text behandlar just denna relation- mellan bild och text.

I arbetet med mina egna böcker har jag känt att fotografierna kräver en förklaring samtidigt vill jag att betraktaren ska få en ingång till mina bilder. I båda mina böcker är texten placerad längst bak i boken för att fotografierna ska upplevas först, utan att texten ska störa betraktaren i sin läsning. Eftersom jag själv inte är författare, eller har någon ambition att vara det, har texten varit en stor utmaning för mig att skriva. Texten har i båda fallen varit en svår balansgång - hur mycket information ska man ge till betraktaren?

En av Sveriges första böcker som är illustrerad med fotografi är gjord av August Wilhelm Malm år 1866. Boken beskriver hur Malm går tillväga när han konserverar en val som strandat utanför Göteborg. I inledningen av boken ursäktar han sig och skriver att han på grund av tidsbrist och valens storlek inte har haft möjlighet att göra en fond att placera valen framför. Därför syns också detaljer i bilder som egentligen inte hör till. Texten i Malms bok ansågs nödvändig för att styra betraktarens blick till det som är väsentligt. I avhandlingen Konsten att tämja en bild av Magnus Bremmer, beskriver han den uppmärksamhetsproblematik som uppstod i och med att fotografiet blev allt vanligare i tryckta medier. Bremmer menar att detaljrikedomen som den nya uppfinningen fotografi erbjöd, var ett problem snarare än en möjlighet för den ovana betraktaren. Det ansågs helt enkelt att fotografiets koppling till verkligheten var alltför överväldigande för att betraktaren skulle klara av att hantera det.

I Helga Härenstams, In waiting for what is to come, en fotobok som släpptes tidigare i vår, behandlar Härenstams hennes mormors uppväxt som missionär i Zimbabwe. Utgångspunkten är ett gammalt fotoalbum som Härenstam har ärvt och där flera av bilderna har ramlat ur sina ramar och förvunnit. Med hjälp av de bilder som fortfarande finns kvar reser Härenstam tillbaka till i Zimbabwe för att leta efter hennes mormors rötter och fylla i de tomma ramarna med nya bilder. I varje uppslag finns ett inbundet ark i annat format där en kommentar i form av ett citat eller annan text ges till bilderna i samma uppslag. Härenstam har tidigare släppt flera fotoböcker där bild och text är sammanflätade med varandra och där texten ges stort utrymme i förhållande till bilden.

Härenstams sätt att behandla texten är relativt ovanligt i nutida utgivningar. Om man ska hitta ett liknande förhållningsätt där texten för en dialog med bilderna och stärker intresset för fotografiet så är Sune Jonssons ett bra exempel. I Byn med det blå huset, som kom ut 1959, hade Sune Jonsson en önskan att skildra sin barndomsby som under en längre tid avbefolkats. Jonsson hade en litterär utgångspunkt och ville att bild och text skulle ha samma värde. I förordet till den tredje upplagan av boken skriver Sverker Sörlin:

”…En ovanlig egenskap hos boken var det okonventionella förhållandet mellan text och bild. Sune lät de båda dokumentära dimensionerna följas åt på ett sätt som sedan blivit hans sigill - bilden som autentiskt dokument, fixering av ögonblicket åt evigheten; textens poetiskt elaborerad, följsamt gestaltande. Orden var inte bildtext, bilden inte illustration. Deras förhållande, har Sune själv skrivit, var kontrapunktiskt. ”

Texten och fotografierna är placerad på så sätt att de flyter lite över uppslagen. Boken är också uppdelad i olika kapitel. I andra upplagan av boken finns till och med en del text på omslaget. Hur bild och text är placerat på uppslagen är inte helt olikt ett mer modernt magasin. Enligt Sverker Sörlin är Byn med blå huset stilbildande och presenterar ett för tiden nytt sätt att göra fotoböcker. Jonsson text beskriver inte bilden i sig utan berättar ofta historien om personen som är porträtterad.

Gemensamt för både Helga Härenstams och Sune Jonssons böcker är att formgivningen är genomtänkt och hjälper betraktaren att hitta rätt i läsningen av både bild och text. Skälet till att de aldrig tar ut varandra, varken visuellt eller innehållsmässigt är att bild och text är separerade. Men framförallt är det textens innehåll som är av betydelse. I stället för att texten förklarar bilden, och därmed blir överflödig, bidrar texten till att höja attraktionskraften hos bilden. Helga Härenstams bok har en väldigt pedagogisk uppdelning, där vänstersidan som är vit, består av Helgas nytagna bilder och högersidan av bilder från det gamla albumet. Texten ligger däremellan och är vit som vänstersidan, men går att läsa tillsammans mot bakgrund av båda sidornas bilder tack vare att den är skuren till halva storleken. Texten befinner sig på så sätt i glappet mellan nutid och dåtid. Både Sune Jonssons och Helga Härenstams böcker vågar blanda text och bild på ett sätt som gör att de båda elementen lyfter varandra.

Sedan Byn med det blå huset kom ut 1959 har det publicerats en hel del fotoreportage-böcker som med en liknande formgivning placerar text och bild bredvid varandra. Jag saknar dock Jonssons litterära ambitioner. Texterna blir didaktiska och informativa.

I texten ”Ett fenomenologiskt betraktelsesätt av fotoboken”, skriver Bettina Lockeman att reportageböcker i sitt användande av sekvenser passar en semiotisk läsning för att böckerna vill informera betraktaren. Texten uppgift i bildjournalistiska böcker är att ge en djupare kunskap om vad det är vi ser. Budskapet ska vara tydligt och svårt att misstolka. Ett sådant exempel kan vi se i Jens S Jensens böcker. I Jensens första bok Hammarkullen är formgivningen ganska strikt med uppslag där text och bild är skilda åt, även om det ibland kan förekomma bildtexter. I ett av uppslagen finns en bildtext som följer: ” Hemmafru: Det enda man ser när man tittar ut är alla mammor som går runt, runt med sina barnvagnar. Det är en evig kretsgång. ” Man kan nästan undra om Jensen först hört detta, för att sedan ge sig ut med kameran i högsta hugg för att illustrera det samma. Denna form av övertydlighet är något som inte är helt ovanligt för just den tid då boken publicerades, något som både Härenstam och Jonsson lyckas undvika.

Sedan boken om den så kallade Malmska valen publicerades år 1866 har synen på fotografiet förändrats. Fotografiet har accepterats som konstform och behöver inte den förklarande texten i samma utsträckning. Den politiska reportageboken har hittat andra kanaler att få ut sitt budskap. Kanske är det så att det uppmärksamhetsproblem som Magnus Bremmer skriver om nu mer ligger utanför fotografiet, utanför fotoboken. De fotografier som idag kan ingå i vår så kallade ”masskonsumtion” och som vi möter i vardagen vill alla åt vår uppmärksamhet och ofta med en liten text i bild eller bredvid i form av en hashtag eller bildtext. För min del så blir fotoboken ett tyst motstånd till detta, en plats där man har möjlighet att associera fritt.

Källor:

  1. Bremmer, Magnus, Konsten att tämja en bild, Media–Tryck, Stockholm, 2015.
  2. Härenstam, Helga, In waiting for what is to come, Journal, Stockholm, 2018.
  3. Jonsson, Sune, Byn med det blå huset, andra upplagan. 1972/ tredje upplagan. 1989.
  4. Lockemann, Bettina, ”Ett fenomenologiskt betraktelsesätt av fotoboken”, ur Imprint, ed. Tyrone Martinsson, Hans Hedberg och Gunilla Knape, Art and Theory Publishing, Stockholm 2013.