Har du en särskild plats du återvänder till?
Hur ser den ut?
15 mars 2019
Det var ett par år sedan som jag plötsligt, med en panikkänsla i magen, insåg att jag inte kommer kunna åka till fjälldalen på samma sätt mer. Kanske inte överhuvudtaget. Platsen där farmor varit, där pappa har varit, och där jag har varit under min uppväxt. Den har för mig förändrats, marken och den hytta jag så många gånger varit i har fått ny ägare. (Hytta eller hytte, det norska ordet för stuga).Den kommer ärvas av en ny familj som jag inte har en relation till och som kommer kalla platsen deras egen. Genom denna växling blir dalen alltmer distanserad från mitt liv. Kanske är det när man håller på att förlora något som man inser hur betydelsefullt det är.
13 feb 2019
Jag vill minnas, försöker se det framför mig. Hur det känns att sitta där vid viken av stora sjön, mellan ån och mitt älskade krokodilberg.
Det är alldeles stilla. Vaderna ömmar lite efter turen hit, efter att ha klivit fram över fuktig och sank mark. Min ena fot känns lite våt efter att ha korsat ån, då jag som alltid halkade på en av stenarna. Jag andas in, det doftar fjäll. En blandning av mossa och berg, men samtidigt friskt. Solen ser mig, från ovan berget. Sjön ligger blank, jag känner på den gröna laven på berghällen där jag sitter. Vass, men också mjuk, under mina fingrar. Bjällror och läten från en fårflock hörs ibland. Samtidigt fyller ett dovt och konstant muller dalen, det kommer långt bortifrån. Kanske från vatten någonstans, kanske från vinden eller så är det berget som låter. Ändå så tyst. Här är jag fri. Här är jag, mitt jag. En del av platsen.
Jag tar upp kameran, tar en bild. Hur ska jag få plats med detta i ett fotografi?
18 okt 2018
För några dagar sedan började jag gå igenom en samling fotografier som finns hemma hos mina föräldrar. Bilder från förr. Det blev en nostalgitripp, att se mina föräldrar och mina syskon som de såg ut när jag var barn. Om än något märkligt att se även mig själv istället för utifrån mina egna ögon. Bland alla hundratals bilder jag bläddrade bland var det särskilt ett fotografi som fick mig att stanna upp. Lite likt Roland Barthes när han söker efter den sanna bilden av sin mor. Fotot i sig är egentligen inget utöver det vanliga, man ser en vy över en liten fjällsjö. Ett femårigt jag som balanserar på en sten, vår hundvalp några meter bortanför mig, mina två bröder och min pappa som står vid sjön och fiskar. Min mamma måste varit den person som befinner sig bakom kameran. Ingen av oss på bilden känns direkt medveten om att tillfället fotograferas, jag minns inte heller det exakta tillfället fotografiet togs. Men någonting gjorde att jag blev sittandes med fotografiet i handen betydligt längre än vad jag gjorde med de resterande. Jag vill beskriva det som om det väckte minnen samlade från en period. På en plats. Som om alla komponenter för att nå just den specifika känslan jag periodvis hade under min barndom, rymdes på en och samma bild. Fotografiet tillät mig att känna så igen. Temperaturen mot kinden, tystnaden, dofterna, friheten i att bara vara och kunna göra precis det jag ville, och vetskapen om en varm och trygg hytte som väntade efter dagens bravader.
12 feb 2019
Jag har naivt tänkt att om jag fotograferar en plats, en människa eller ett ting så kommer jag kunna ha kvar det. Ett slags samlande. Tidigt i höstas var jag med min pappa i vår hytta, i fjälldalen. Jag åkte med en vilja att bevara platsen. Försöka sätta fingret på hur jag på något sätt kan ta med mig en del av platsen hem. Väl hemma insåg jag att alla bilder bara kändes platta. De sa mig ingenting, de gapade åt mig med en tomhet. Platsen var där på bordet framför mig, men det kunde ha varit vilken plats som helst. Det var bara ett landskap.
10 mars 2019
Genom sökaren på min kamera syns bergskammen. Snön yr från den knaggliga kanten av berg, vinden är stark idag. Kammen känns närmre, mer detaljerad än innan jag tittade i sökaren. Det något snäva objektivet gör att jag blir varse om strukturen i berget, hur solen bildar små skuggor under alla bergets kanter och platåer. Den knallblå himmel som tar upp all yta ovanför berget lägger sig som bakgrund bakom den virvlande snön. Hur ska bilden komponeras? Jag ser berget i ett slags rektangulärt utsnitt, resten är mörkt. Jag väljer bort delar, väljer ut vad jag vill ha kvar. Vad som ska finnas inom ramen. Vilka inställningar passar bäst? Vad vill jag åt? Bilden tas. Jag är helt och hållet i akten att fotografera.
Vetskapen når mig sakta om att jag glömt vart jag är, jag är inte längre en del av platsen. Med kameran blir jag bara en betraktare av landskapet. Jag tittar på det, under lupp. Fascineras av hur det ser ut, men min känsla av att vara ilandskapet, medlandskapet, störs av tekniska tankar och aspekter. Jag lägger ner kameran, känner in. Plötsligt är jag där igen.
28 mars 2019
I text känns det lättare, att beskriva. Text låter mig tänka och känna in, det får mig att kunna sätta ord på mina minnen av en plats. Men samtidigt räcker inte heller ord till. I ett ljudklipp från min vistelse i fjälldalen från i höstas hör jag fåren och deras bjällror. Säger detta mer om platsen än mina fotografier? Jag tänker på den franske författaren Marcel Proust och hans ofrivilliga minnen, hur han oanat påmindes om en tid och plats genom att smaka på en madeleinekaka. Liknande saker händer ibland när jag plötsligt känner av dofter, som direkt får mig att tänka på en annan plats. Kan fotografiet tydligare tala om en plats med hjälp av andra faktorer? För mig, med mina platser kan jag på så sätt nästan frammana det jag vill åt. Ett möte med materialet, att kunna snudda vid platsen trots att jag inte är där. Med fotografi, ljud och kanske doft i kombination.
27 feb 2019
För en tid sedan såg jag en dokumentär om den norske filosofen, och grundaren till ekosofin, Arne Næss. Han har bott sammanlagt över tio år i sin högt belägna hytta nedanför Hallingskarvet i norska fjällen. Bara ett par minuter in hade jag svårt att slita mig. Kanske var det den, för mig, bekanta naturen. Kanske var det för hur jag fascinerades av hans tankar om relationen mellan människa och natur. Han berättar en historia om en samisk pojke som ställde sig på en plats där det skulle byggas en väg. Polisen frågar varför han står där, säger att han inte får vara där. Pojken svarar att han står där för att just den platsen är en del av hans jag. Att om vägen byggs, så förstörs någonting i honom. Næss pekar mot sin egen kropp.
Han lyfter tankar om hur vi beskriver oss själva utefter jobb, vilka vi känner och så vidare. Men också att vi genom att inse vilka vi är, kan identifiera oss med platser.
”If I ask you: Who is Arne Næss? Where does he identify himself with? What would you say? Well, in a sense when it gets to nature, I identify with the area here, so that anything that is ruined here affects my self.”
Att identifiera sig med en plats.
Identifierar jag mig på samma sätt med min fjälldal?
Antagligen. Tanken på att kanske aldrig mer kunna gå ut från vår hytta och se krokodliberget i morgonljus, gör ont. Det sårar mitt jag att platsen förändras. Förändrar vetskapen om det även mig?
28 feb 2019
Kanske bevarar fotografiet saker och ting genom tid. Är det så att jag, eller snarare min mamma, redan lyckats bevara denna plats i fotografiet från min barndom? Samtidigt får det fotografiet mig bara minnas en specifik tid på denna plats. Tiden för ungefär tjugo år sedan. Varför säger inte mina fotografier jag tog i höstas mig något? Är jag inte kapabel att bevara platsen på samma sätt som min mamma?
Jag läste den svenska konstvetaren Anna Dahlgrens bok om fotoalbum, där skriver hon: ”Från 1920- talet och framåt fanns i många hem fotoalbum från en eller till och med två generationer tillbaka, och fotoalbumets funktion som ett nostalgiskt tillbakablickande och sentimentalt laddat föremål förstärktes.” Kanske är det så att fotografier från fotoalbumet per automatik får mig att bli mer sentimental, vilket mina egna fotografier inte gör ännu. Skulle det kunna vara så att mina nytagna fotografier låter mig närma mig platsen på liknande sätt om ytterligare tjugo år? Är det därför mina fotografier nu känns platta? För att jag ännu inte har distans till dem? Eller är det så att det krävs att någon annan har fotograferat, för att jag själv blir störd av själva akten jag själv genomgår när jag fotograferar? Kameran skaver på ett sätt, det får mig att färdas bort från platsen trots att jag är där.
Källhänvisning:
Barthes, Roland. Det ljusa rummet, tankar om fotografiet. Stockholm: Alfabeta Bokförlag AB, 1986, 98.
”The Call of the Mountain ~ Arne Naess and the Deep Ecology Movement (full version)”, [Video], tillgänglig:
https://www.youtube.com/watch?v=Wf3cXTAqS2M, 2015. (Hämtad: 2019-03-15)
Jan van Boeckel. ReRun Producties. Interview with Arne Næss.1996. http://www.naturearteducation.org/R/Interviews/Naess3.htm(Hämtad: 2019-03-15)
Proust, Marcel. På spaning efter den tid som flytt. 1: Swanns Värld [Elektronisk Resurs].Albert Bonniers Förlag. 2013. 45-49. Översättare: Gunnel Vallquist.
Dahlgren, Anna. Ett medium för visuell bildning: Kulturhistoriska perspektiv på fotoalbum 1850-1950. Göteborg: Makadam Förlag, 2013, 165.