Sommarkurs: Fotografiskt projektarbete 2024
Under sommaren 2024 genomförde studenterna i kursen Fotografiskt projektarbete vid HDK-Valand ett antal fotografiska projekt. Genom kritiklektioner, diskussioner och skrivande reflekterade de över varandras verk och skapade en mångfald av fotografiska uttryck som utforskade en rad teman och ämnesområden. Nedan kan du ta del av deras konstnärliga uttalanden och uppleva deras projekt.
För mer information om kursen, https://www.gu.se/studera/hitta-utbildning/fotografiskt-projektarbete-fog218
—
Blicken på de jag älskar, tankar kring ett arkiv
Kristina Alexanderson
Blicken på de jag älskar, tankar kring ett arkiv (2024) FIG. 1 ären växelsång mellan fotografier från Kristina Alexandersons arkiv och citat från Roland Barthes Det ljusa rummet. Konstnären har valt fotografier som stör FIG. 2, och påverkar hennes blick och tillsammans med citat från Roland Barthes skapas tankar om fotografi eller tankar kring ett arkiv. Vilka fotografier väcker fotografens kärlek, vilka fotografier från det förgångna fångas av kärlekens blick?
Blicken på de jag älskar, undersöker vad det innebär att “se”, ”känna” och beröras av fotografier från ett fotografiskt arkiv. FIG. 3 Samtidigt synliggörs, prövas och utmanas betraktaren att likt konstnären lägga blicken fotografiet och ställa frågan: Vilka fotografier väcker din förälskade? I verket synliggör fotografen de fotografier som har punctum, alltså väcker känslor, kärlek, berör, skapar sår, medlidande och stick. FIG. 4
Växelsången mellan Kristina Alexandersons fotografier och Roland Barthes citat avslutas med en essä Tankar kring ett arkiv. I essän prövar Alexanderson Barthes tankar och ger en personlig inblick i hur arbetet med arkivet gått till, från första urval till det slutliga urvalet som blir fotografierna i den här samlingen. Essän är ett försök att hitta svar på vad i arkivet som skapar motstånd, vilka känslor som fotografierna skapar, vad som berör, skapar medlidande och kärlek. I verket Blicken på de jag älskar undersöks, prövas, utmanas blicken som läggs på en samling fotografier, allt för att ge en bild av vad som gör att fotografi står ut, blir unikt. FIG. 5 Men i slutändan utmanas även du att våga känna, och ge fotografi tid för att känna de känslor, sår, förälskelse, medlidande som vissa fotografier väcker.
Frågan till dig som läsare och betraktare blir: Vilka fotografier väcker din förälskelse?
Kristina Alexanderson (f. 1971) arbetar som fotograf och projektledare. I sitt konstnärskap arbetar hon med fotografi som medium och uttryck. Hon återkommer till att genom sitt fotografi undersöka frågor som rör fotografi, relationer, makt, vem som avbildar vem och frågor kring grundläggande rättigheter, integritet och övervakning.
—
I landsvägsbussens frånvaro
Emilia Hörnfeldt
Det finns många övergivna objekt i vår omgivning. När man väl börjar se sig omkring kan man hitta dem överallt. Många drivs till olika skeden av förfall innan de slukas av naturen. I landsvägsbussens frånvaro, är början av ett sökande efter nya syften för det som kommit bort på vägen. Hur kan landskap och objekt mötas i människan för att tillsammans skapa en ny vardag?
Emilia Hörnfeldt studerar arkitektur och dras till att fotografera landskap och byggnader i deras relation till människan. Hon gillar att utforska nya sätt att uttrycka sig på i olika typer av kreativa processer såsom hantverk, måleri och fotografi.
Det var längesedan bussen passerade här ute. Väntan vid busskuren har övergått till ett allmänt tidsfördriv. I landsvägsbussens frånvaro hänger Inger sin tvätt. Tiden har utvisat att tvätten tenderar att torka innan bussen kommer.
—
Lines
Miro Burman
Miro Burman använder en kompakt digitalkamera för att fotografera små pappersobjekt och egna origamiskapelser från sin vardag. Genom att fånga de uttryck som pappret antar under processen, lyfter hon fram ögonblick som ofta förbises. Hennes fotografier betonar objektens materialitet och deras närvaro i rummet. När bilderna placeras sida vid sida uppstår oväntade dialoger och nya kopplingar.
Miro fascineras av hur dessa bildserier kan leda till nya tolkningar och sammanhang. När bilderna arrangeras i rad skapas oväntade förbindelser, både för henne och för betraktaren, vilket öppnar för personliga tolkningar. Hennes projekt utforskar hur mening kan uppstå genom denna visuella process och hur sammanhang formas genom fotografi i bokform.
—
Ur minneslådan
Aftab Soltani
Ur minneslådan är en fotografisk serie som väver samman personliga och kollektiva postminnen från den iranska diasporan. I fotografierna suddas gränserna mellan samtiden, framtiden och det förflutna ut. Tanken bakom den flytande synen på tid handlar om att de egna levda minnena kräver en historisk kontext för att gestaltas och göras begripliga. Syftet med serien är att bevara de minnen som på grund av förtryck och imperialism riskerar att förmultna med nuvarande generationens existens, men också att bidra med ett annat perspektiv på den iranska diasporans erfarenhet än den stereotypa som blivit porträtterad från den västerländska linsen.
Aftab Soltani är en multidisciplinär konstnär som i sin konstnärliga praktik experimenterar med olika medium och tekniker. De medium hon främst uttrycker sig genom är fotografi, måleri och poesi. Utgångspunkten för hennes skapande är hennes erfarenhet av att växa upp i Sverige som brun kvinna från en arbetarklassfamilj. Postkoloniala och dekoloniala motstånds teorier finns ständigt närvarande som en grund för hennes konstnärliga uttryck som både ifrågasätter och utmanar rådande rasistiska narrativ.
Vi sitter på mattan i vardagsrummet och går igenom fotoalbumen. Hon häller upp mer te i våra glas innan hon åter lägger albumet i sitt knä. Hon pekar på människorna i fotografierna och frågar om jag kan gissa vem som är vem av mina fastrar.
Hon vet inte att jag så långt jag kan minnas stirrat mig blind på hennes bröllopsfoto på pappas kylskåp, att jag placerat hennes foto bredvid mitt ansikte för att bekräfta våra lika drag.
Jag frågar efter de fotografierna som inte fått ta plats i det orkestrerade albumet. Ingen vill väl placera in förlust och sorg, svarar hon för att sedan bläddra vidare till nästa sida.
Min minneslåda hinner aldrig samla på sig damm. Den är en plats där historien möter samtiden för att vägleda mig in i framtiden. Ibland river den upp sår som får själen att blöda, andra gånger ger den mig nödvändiga insikter som får tanken att vila. Särskilt när jag saknar dig och låter mig luras att du kommer att komma tillbaka.
Mina minnen kommer inte i vågar som sköljer upp harmoniskt på strandkanten. Mina minnen kommer från ett mörkt hav med oändligt djup vars vågor lyckas skrämma de allra modigaste. Vore det inte för mitt ständiga sökande efter förklaringar på den orättvisan jag upplevt och bevittnat kunde vågorna dränkt mig och dragit mig till botten. I stället finner jag mig simmandes på den glittrande ytan med en ständig risk att dras ner.
Jag inser nu att det är hur nära jag är att sjunka som får mig att uppskatta andetagen ovanför ytan.
För här finns det inga förgivna taganden eller garantier, nuet och hoppet om imorgon är därför ovärderligt. Khodaro shokr.
Jag var inte äldre än fem då farmor besökte Sverige, ändå är hennes besök av de klaraste minnena från barndomen. Jag minns hur hon snurrade mig framför spegeln i hallen med den vita paljettklänningen och de röda tofflorna med guldsulor. Paljettklänningen är förlorad men en av tofflorna har jag lyckats bevara. Ibland hittar jag mig själv sökandes i textillådor på secondhand efter ett tyg som påminner om det klänningen var sytt av.
Hon lämnade Sverige men aldrig mitt hjärta. Efter år av saknad bestämde jag mig för att skicka ett brev till henne. På den tiden hade jag inte det språk som krävdes för att författa ett brev på persiska men kärleken till vårt band som brann inom mig var starkare än den språkliga barriären.
Det känns som igår då jag gick in i godisbutiken på torget och frågade farbror Kami om han kunde hjälpa mig att översätta brevet jag skrivit till farmor. Vi satt vid spelautomaterna medan han mening för mening översatte mina rader, men mitt namn längst ner och ett hjärta bredvid skulle jag själv skriva.
Ett liv av kamp senare hade jag äntligen mitt iranska pass i handen, men när jag kom fram fanns inget förutom hennes själ kvar. Så många gånger jag föreställt och drömt om vårt möte, om hur jag skulle kasta mig in i hennes varma famn och låta tårarna brista för att absorberas in i hennes chador. Ödet hade dock inte vackrare planer än att jag skulle finna mig själv sittandes med handen på hennes kalla gravsten.
Den enda trösten jag fick var det bevarade brevet som min farbrors fru gav tillbaka till mig. Kanske var det bevarade brevet farmors själs kärleksgest som skulle påminna mig om att saknaden varit ömsesidig.
Nyhetsreportern på Al Jazeera berättar att Iran inom dagarna förmodas besvara Israels attack. Då kommer den känslan tillbaka, känslan som angrepp min kropp när iranska missiler avfärdades mot Israel. Från vardagsrummet på Rimfrostgatan följde jag missilerna som flög över den ockuperade natthimlen. Inombords spelades alla möjliga scenarion och utfall upp för att sedan suddas ut med ett ångestfyllt: inshallah kheir
Nu sitter jag i soffan framför tv:n igen och håller andan, stundvis stiger jag in i förnekelsen för att finna ro men förnekelsen erbjuder ingen ro. I förnekelsen finns bara en evig tystnad som till slut kommer att kväva de som blir kvar i den och vägrar lyfta blicken.
Jag samlar mig och fortsätter titta på nyhetssändningen, nu visas Israels senaste attentat på en skola i Gaza. Kameran filmar en förödelse av ett folkmord så overklig och barbarisk att jag behöver dubbelkolla ifall det verkligen är nyheter och inte en dystopisk krigsfilm som visas.
När vi skulle ut på gatorna och demonstrera mot Shahen minns jag min far sittandes vid radion. Jag frågade vad han var rädd för och om varför han inte följde med oss ut på gatorna.
Han svarade med en säkerhet i blicken att mullorna inte kommer ge det iranska folket ett bättre liv. Då trodde jag att han saknade modet men nu vet vi alla att han hade rätt. Det iranska folket blev bestulna på sin revolution och skulle inte få något av vad de blivit utlovade.
Återberättelsen om min farfar sittandes vid radion var en frekvent berättelse under min barndom. Förlusten och sorgen i min fars ögon när han berättade om revolutionen tog sig in i mitt inre och gjorde att även jag blev en av de som fick bära på besvikelsen. Samtidigt vill jag tacka min far för att han aldrig tillät sorgen ta över då han efter varje återberättelse om tragedi avslutade med att säga att det iranska folket en dag skulle bli fritt. Jag uppfattade aldrig hans uttalanden om friheten som något drömmande utan snarare ett löfte han var övertygad om skulle verkställas.
Innan jag besökte Iran var flygplatser något jag associerade med glädje, förväntan och spänning. Nu är dem de mest sorgliga och ångestfyllda platserna jag kan tänka på. Jag tror inte ens att de få kulturturisterna lämnats oberörda efter att ha vistats på en iransk flygplats.
Synen av människor som gråter och tar farväl av sina kära innan de går in i kontrollerna för att sedan mötas framför glasväggen som skiljer dem som blir kvar och dem som ska lämna åt.
Jag minst sist vi lämnade då min son la sin hand på glasväggen och hans farmor likadant på andra sidan. Både jag och hon kämpade något oerhört för att hålla ihop och inte spricka men det var oundvikligt.
Fönstret var en påminnelse om hur vår verkliga relation såg ut och vad som väntade. En relation och ett band som skulle upprätthållas genom en mobilskärm med hackig tekning. Till slut blev avståndet så pass långt att det kändes lättare att gå mot gaten och lämna sorgen bakom sig.
Likt alla jordens fördömda ansågs vi inte förmögna att styra vårt öde
Likt alla jordens fördömda målades exploateringen av våra resurser & våldet mot våra kroppar upp som ett nödvändigt civiliserings projekt
Likt alla jordens fördömda kommer vi att hämnas vår historia
—
Åter till naturen
Nike Perlefelt Franzén
Omringade av skog rör sig baderskor i vattnet av en järnrik sjö, kvinnorna tar sig fram under vattenytan, och
där, i simtagen, tycks de nästan glöda. I en serie stillbilder möts vi av skog, sjö och hav, vi påminner oss
själva om den plats vi en gång kom ifrån.
Nike Perlefelt Franzén (f. 2001) arbetar med film, måleri och fotografi. I Åter till naturen dokumenterar hon
möten mellan människor och naturliga miljöer, med målet att väcka reflektion kring naturen som en del av
vår identitet. Med fokus på hur vi i en alltmer urbaniserad värld förhåller oss till våra naturliga omgivningar,
strävar hon efter att utmana vårt sätt att se på relationen mellan människa och natur. Hennes arbete
uppmanar betraktaren att reflektera över sin egen plats i världen och den ofrånkomliga förbindelsen mellan
människan och naturen.
Ornö naturskog 1, 81×121 cm
Baderska 2, 73×110 cm
Baderskor, 49×74 cm
Kropp 1, 24×32 cm
Baderska 3, 167×250 cm
Svinåker, 81x121cm
Baderska 4, 51x76cm
—
Gränsland
Fanny Beckman
Gränsland är en fotografisk undersökning av den manliga kontra kvinnliga blicken, samt en nostalgisk återblick på det lilla barnet inom oss som går in i vuxenlivet. Identitetssökande, ätstörningar och familjerelationer porträtteras i diptyker och handskrivna texter.
Fanny Beckman (f. 1995) är en porträttfotograf verksam i Sverige och England. Sedan studierna på Gamleby Fotoskola (2014-2015) ägnar hon sig åt fotoprojekt som belyser sociala orättvisor, framför allt ur ett feministiskt perspektiv.
—
Kvicksand och Skallerormar
Cornelia Hellgren Amerio
[Text om projektet]
Detta fotografiska projekt bygger på de otydliga och ibland smått absurda rädslor och tankar som präglar barndomen.
Fotona som presenteras här är inspirerade av texter skrivna av min nära vän, vilket har varit en central källa till inspiration för mig.
Jag strävar efter att skapa en koppling mellan mina fotografier och en sorts dissociativ upplevelse av familjelivet.
Titeln på projektet leker med de irrationella rädslorna som många av oss bar med oss i vår barndom. Dessa rädslor, som visade sig vara helt onödiga, blev tidigt inlärda föreställningar hos oss som barn.
[Artist statement]
Cornelia Hellgren Amerio är en konstnärsstudent som hösten 2024 ska påbörja sin konstnärliga kandidat i fotografi på HDK-Valand. Tidigare har hon studerat en kandidat i fri konst på Kunstakademiet i Trondheim.
Amerios fokusering ligger på den komplexa emotionella anknytningen mellan förälder och barn och dess betydelse för utvecklingen av barnets personlighet och framtida välbefinnande.
Hennes arbeten berör en oförklarlig fruktan inför livet.
—
Råd till Ludvig
Annette Ålund
“Råd till Ludvig” är en tankeväckande bildserie som ger en inblick i en mammas kärlek och omsorg för sitt barn. Annette Ålunds dokumentära fotografier fångar den sjuårige sonen Ludvig i stunder av lek, utforskande, vila och reflektion – alla ögonblick som speglar de erfarenheter och lärdomar som växer fram i barndomens vardag.
Genom hennes fotografier bjuder Ålund in oss att reflektera över de grundläggande lärdomar som vi alla samlar på oss genom livet. Hennes bildserie påminner oss om att det är ofta i de små, till synes obetydliga stunderna som de viktigaste råden ges. Med sina fotografier hoppas hon även förmedla en känsla av närvaro, ömhet och det djupt personliga i att följa sitt barns utveckling.
Som fotograf fördjupar sig Annette Ålund i föräldraskapets komplexa värld. Med kamerans hjälp undersöker hon den oförutsägbara resan av att vara förälder; hennes fotografier ger en uppriktig och intim skildring av vardagens glädjeämnen och utmaningar.
—
HERRGÅRDEN
Sabina Jallow
I bildkluster – högar av bilder som Sabina Jallow kallar ”svärmar” –
samlas analoga fotografier som barn från Herrgården tagit.
Barnen ville berätta om de ställen de gärna är på en vanlig dag. De bidrog i en polyfon berättelse om det som gör det lite härligare i Herrgården. En kompletterande berättelse som bygger på tolkningar av vardagen i sitt bostadsområde. En berättelse som utmanar medias sensationella rapportering.
För att distribuera barnens röster och samtidigt skydda barnens identitet
ordnar Jallow svärmarna så att de visar platserna men döljer barnens ansikten.
Jallow mötte barnen i rollen som forskare i Urbana studier. Barnen tog rollen som medforskare och ville sprida sina tolkningar av en vanlig dag i Herrgården. Men, de stoppades av den lagstiftning om etik som skulle skydda dem. Jallow kunde inte distribuera barnens berättelser. Det fotografiska projektet HERRGÅRDEN blev hennes sätt att synliggöra fler av de ställen som finns på samma plats.
Fotografi blev ett möte och ett sätt att finna platsspecifika tolkningar tillsammans med andra. Ett kollektivt utforskande som möjliggör polyfona berättelser och blir ett sätt att utmana platsers tillskrivna identiteter.
Logiken för etnografisk metod driver Jallow. Hon översätter procedurer för fältanteckningar och tematisk text till fotografi.
Som för alla som forskar med etnografisk metod, är det varit viktigast att skydda informanterna. Som en följd blir distributionen av deras röster en kompromiss.
Sabina Jallow (f. 1976) arbetar med fotografi som del av sin praktik som
landskapsarkitekt och forskare i Urbana studier.
Fotografierna i bild samt bildtexten är producerat i forskningsprojektet En massa ställen på samma plats (2018-pågående), Malmö universitet.
17 juli 2019.
Lekplatsen mellan bostadshusen vi Ramelsväg.
”…en kant, man tar sats och kan hoppa…”
25 februari 2012.
Grönområdet intill Rosengårds herrgård.
”Stubbegubben. Jag ger han ögon. Mun också…”
25 februari 2021.
Rosengårds herrgård.
”Vi ska fota våra bästa platser…med min farbror.”
22 februari 2021.
Orangeribyggnaden Rosengårds herrgård.
”…här är bra. …visa dig…vi är tjejorna.”
25 februari 2021.
Drömmarnas trädgård, Rosengårds herrgård.
”Så fint! Jag ska klippa den. Så fin den är, fota den där…” [Jockum Nordströms illustrationer]
23 februari 2021.
Rosengårdsskolans skolgård.
”Vår skola. Kolla hon jobbar på vår skola. Bästa!.”
23 februari 2021.
Fotbollsplanen Rosengårdsskolans skolgård.
”Haha…hon är bästa fotbollspelaren F13. Älskar henne.”
23 februari 2021.
Fotbollsplanen Rosengårdsskolans skolgård.
”Haha…hon är bästa fotbollspelaren F13. Älskar henne.”
—
Moments of power
Emma Hansson
Projektbeskrivning
”Moments of power” är en konstnärlig geologisk studie över delar av Gotlands berggrund. Bilderna visar på
formationer från olika berg som bildar en seriesekvens av abstrakta färger och mönster. Det finns en
dragningskraft att undersöka naturen på nära håll och inte bara befinna sig i den. Bergarter visar på energi,
kraft och rörelse, vars styrka vi kan känna igen oss i och därmed ha lättare att sympatisera med naturen.
Titeln på projektet hänvisar till jordens ständiga rörelse. Genom bilderna har jag blixtbelyst en kraft som
pågått under miljontals år och skapat stunder för betraktaren att beskåda processen, som annars i sin
helhet uppfattas statisk.
Artist statement
I en seriesekvens analoga fotografier tagna sommaren 2024 får vi se en konstnärlig geologisk studie över
Gotlands unika berggrund.
Bilderna visar på bergarters expressivitet och begränsar betraktarens ögon från naturens helhet, och ramar
in specifika detaljer från berggrundens formationer, färger och mönster.
Emma Hansson (f.1997) fotograferar genom önskan att närma sig jordens språk, rörelse och krafter.
Hon intresserar sig för geologins uttryck – och människans känslomässiga band till naturen.
—
Kroppens speglingar
Jennifer Schramm
Projektbeskrivning
Kroppens speglingar är en serie bilder som inspirerats av intima samtal kring kvinnokroppen. Samtalen har kretsat kring hur den samtida idealbilden av kvinnokroppen påverkat och fortfarande påverkat ens självbild. De tagna fotografierna speglar olika kvinnokroppar där samtalen bakom kameran vävs samman i fotografiernas slutliga konstnärliga uttryck. Syet med denna serie har varit att fånga de olika kvinnokropparna i deras naturliga varande, med andra ord i sammanhang de oast inte får ta form och plats i. Fotografierna är också ett underlag för samtal utifrån de rådande normerna och som förhoppningsvis kan synliggöra och bryta med de skadliga idealen.
Artist Statement
Jennifer Schramm är en fotograf som genom sitt konstnärliga arbete utforskar normer och samhälleliga ideal. Med en särskild inriktning på att arbeta med textilier, text och olika kreativa metoder, strävar Jennifer eer att fånga autentiska bilder. Hennes konst tar inspiration från dialoger med vänner och bekanta vilket resulterar i att hennes konst inte bara är en visuell upplevelse utan också en reflektion och ett svar på samhällets förväntningar.
Jennifer Schramm, 2024.
—
Möt mig i varandets rörelse
Oscar Hagberg
Projektbeskrivning
Manlighet och maskulinitet är en förhandling. En förhandling av känslor, av upplevelser, av förväntningar, historia, nutid, framtid och ett möte, en rörelse. I detta verk får ögonen stå i centrum. Blicken. För mig har manlighet alltid varit en förhandling, ett möte mellan olika världar. Det är så många olika känslor som inryms i vad olika platser betyder för mig, det finns en sorg, en kärlek till den och en ständig förhandling om vad den är och hur den format mig till den man jag är och de olika män jag varit. De olika män jag speglat mig i och de jag innerligt lovat att aldrig bli. Det är möten, det är förståelse av sin person och vem man är, det är ett undersökande. Detta verk är i processen, i ateljén, i det förgängliga och i det utbytbara.
Artist Statement
Oscar Hagbergs (f. 1994) konstnärsskap drivs av ett engagemang till samhällsfrågor, där kraften i dialog och mänskliga möten skapar grunden i hans kreativa processer. Hans senare verk utforskar maskulinitet och manlighet.Hagberg undersöker dessa spänningar där konstnärlig forskning och samtal är en stor del av hans process.
I konversationer skapas en grund för att få en djupare förståelse och öppna upp för nya tankar och sätt att gestalta på. Genom foto- och videoverk kan man få fram en dualitet och en förhandling både utifrån det sårbara och det hårda. I hans senaste verk “Möt mig i varandets rörelse” är ett fotografiskt videoverk där betraktaren bjuds in i konstnärens ateljé.
—
Interlude of Indulgence
Klara Westblom
I sitt projekt Interlude of Indulgence utforskar Klara Westblom hur kvinnor traditionellt har porträtterats i fotografi och konst, med särskilt fokus på konceptet “the male gaze” som beskriv av John Berger i Ways of Seeing. Projektet undersöker de tekniker som historiskt och i nutid används för att objektifiera och sexualisera kvinnor, och hur dessa kan kontrasteras och utmanas genom medvetna val i bildkomposition och presentation.
Klaras arbete behandlar centrala teman inom “the male gaze” såsom submissivitet, kontext och och överdriven njutning (overindulgence). Genom att placera kvinnan i kontrasterande miljöer och ge henne möjlighet att återta kontrollen över sin representation, skapar Klara en dialog kring hur dessa maktdynamiker kan utmanas och förändras. Genom sitt projekt strävar hon efter att belysa hur fotografi som ett visuellt medium kan användas för att både förstärka och bryta ner könsstereotyper, beroende på dess nyttjande. Detta syftar till att väcka reflektion hos betraktaren kring sin egen roll i dessa maktstrukturer, och hur man genom medvetenhet kan bidra till en mer jämlik presentation av kvinnor i konst och media.
är ett bidrag till den pågående diskussionen om kön, makt och representation, och erbjuder en kritisk blick på hur vi ser och avbildar kvinnor i vår visuella kultur.
—
Boulevarder
Maria Sandgren
I projektet Boulevarder söker Maria Sandgren gestalta miljöer där bristande jämställdhet existerar. Bilderna visar vardagliga platser och miljöer där människor möts och vistas i sitt arbete. Här visas bilder från byggnadssektorn och svenska kyrkan. Näsdukarna symboliserar känslor av oro, ilska, förlust och ensamhet som människor kan uppleva där brist på jämställdhet finns.
Titeln Boulevarder refererar till större öppna platser avsedda för människor för att de ska kunna ta sig fram, inspirerad av franskans ’boulevard.’ Dessa rymliga platser omgärdas och skapades av vallar, byggnader eller träd. Både utrymme och gränser uppstår på boulevarderna där människor befinner sig och utför vad de behöver för sitt leverne.
Maria Sandgren är psykolog och forskar i ämnet jämställdhet i arbetslivet. Forskningsmaterialet baserar sig på 3000 #metoo-berättelser från arbetslivet som publicerades i samband med #metoo-rörelsen 2017-2019. En dag tog Maria med sig kameran och fotade några av platserna och kände en lättnad från det tunga analysarbetet. Detta blev början till Boulevarder.
I fotografin kan hon vara mer uttrycksfull och stimulera fler sinnen än i forskningen. Hon upptäcker och kan förmedla fler sätt att uppfatta, tänka och känna kring jämställdhet eller bristen på densamma. Dessutom har fotografiet en särdeles förmåga att fånga tidsperspektivet vilket ger sig till känna i Boulevarder.
Hon har valt motiv från miljöer både utomhus och inomhus utan att människor är närvarande, men den som ser bilden kan se spåren efter dem. Under arbetets gång slogs hon av platsernas fysiska och beständiga kvalitet i jämförelse med människors mer flyktiga närvaro. Människor fyller upp och rör sig på platserna, här byggnadssektorn och kyrkan, där de känner, tänker och agerar, även samspelar. På så vis skapar de ett sammanhang som förknippas med platsen – som förvandlas till minnen och erfarenheter. När människor senare benämner en plats, så är minnet av social karaktär.
I sina fotografiska projekt iscensätter hon emotioner, utsatthet, tidens betydelse, spår av mänskliga möten och av att ha kommit nära. Med små medel söker hon åstadkomma skiftningar i uttrycket. Åren med psykologin blir synliga i hennes ställningstagande att föra fram universella erfarenheter och utifrån en humanistisk agenda i konstnärligt format.
—
Sorg väcker fjärilar till liv / 슬픔이 나비에 생명을 불어넣다
Alicia Windfeldt
Sorg väcker fjärilar till liv är en frigörelse ur förlust med ett fototerapeutiskt syfte, att lossa på identitet, det förlorade, situationer med tänk om och all traumatisk smärta som lagras i kroppen utan att få utlopp. Det är en tillåtelse att få sörja både det som varit och inte blev, vem en är och kunnat vara men framförallt år av förminskande och förnekande av jaget som bara vill få lov att synas.
Temat av förlust har följt med hela processen från tanke till projektbeskrivning, till utförande av idéer, kameror som var sönder, gammal film som ingen visste om den överlevt och bilder som blev klara i sista stund. Med hjälp av svartvit film, engångskamera, mobilkamera och digitala bilder har processen fortgått och kom till sist liv genom analoga fotografier ur en point and shoot, avfotograferade av en systemkamera.
Drivkraften som ligger bakom serien tog form efter en förlust av en älskad vän vilket undermedvetet gjorde mig oförmgen att fotografera konstnärligt i flera år. Den typen av nekande av jaget har även undermedvetet tryckt undan ett brinnande språkintresse vilket får ta plats i titlarna som även är på koreanska.
Sorg väcker fjärilar till liv handlar om att gå vilse i själen, vad som sker när något går förlorat och undersöka aspekter av sig själv i en pågående metamorfos.
Alicia Windfeldt (f.1997) arbetar med fotografi och text. Hon fängslas av kraftfulla känslotillstånd, framförallt av sin egen traumabearbetning, vilket Sorg väcker fjärilar till liv bemöter genom en kombination av intuition och iscensättningar där hon undersöker sin undermedvetna förnekelse samt förminskning av sig själv skapat av tidigare och nuvarande blockeringar.
—
Italia Origmai
Love Molin
I en tid av växande turism ställs allt fler frågor om hur den påverkar lokalbefolkningen och deras livsmiljöer. Turismen, som står för ungefär tio procent av Italiens BNP, är en enorm industri med betydande ekonomisk påverkan. Italien, som är det fjärde mest besökta landet i världen, är särskilt utsatt under sommarmånaderna när städer som Rom, Siena och Viareggio fylls på med turister som strävar efter att fånga sig själva framför kända monument och platser.
Love Molin, 21-årig grafisk design student, presenterar sitt projekt ”Italia Origmai,” som utforskar mötet mellan turister och lokalbefolkning i de italienska städerna Rom, Viareggio och Siena. Genom att använda svartvitt analogt fotografi strävar fotografen efter att fånga de råa, mänskliga stunderna som ofta förbises i det turistiska brusets värld.
Projektet ”Italia Origmai” tar sig an dessa frågor genom en serie fotografier som dokumenterar det komplexa samspelet mellan turister, lokalbefolkning och fotografens egen vän i de trånga och historiska miljöerna i Rom, Siena och Viareggio. Fotografierna visar hur dessa olika grupper navigerar och lever tillsammans i en överbelastad turistmiljö.
Genom att använda den analoga tekniken för att förstärka det tidlösa och autentiska, lyckas han fånga de äkta, kaosartade och spontana ögonblicken av mänsklig kontakt och samlevnad. ”Italia Origmai” erbjuder betraktaren en chans att reflektera över turismens påverkan och att se den mänskliga dimensionen i mötet mellan olika kulturer. Genom att dokumentera dessa interaktioner bidrar fotografen till en större förståelse för hur vi navigerar och formar vår framtida verklighet.
Arg präst & turister
Amerikanska turister &
Italienska byggarbetare
Breather
Bagare, bland världen
Arg gubbe i varma kläder
Vän i keps “Italia Origmai”
Fotografimani
—
Jag önskar att jag var glad
Greta Maison
Artist Statement och projektbeskrivning
“När det blir ljusare ute blir det mörkare inombords” detta citat driver fotoserien Jag önskar jag var glad som handlar om en sommar som inte är så perfekt som den ofta framställs. Fotoserien följer en sommar avskalad från förskönande klichéer och idylliska stränder och är berättelse om en sommar utan romantisering, där de svårare känslorna får ta plats. Istället blottläggs en verklighet som ofta döljs bakom leenden och semesterbilder.
Istället för soliga stränder och glada ansikten, visar serien en annan verklighet, en som många upplever men sällan pratar om. En sommar utan att försköna eller romantisera.
Fotografen Greta Maison vill med sitt projekt visa hur det känns att inte må bra i en tid när alla förväntas vara glada.
Greta inspireras av konst, litteratur och foto som öppet och utan att ursäkta skildrar sorg och psykisk ohälsa. Hon tycker att det är en konstnärs uppgift och skyldighet att visa alla delar av livet, både de fina och de fula. För Greta kan man hitta skönhet även i det fula, och det är den skönheten hon strävar efter att fånga i sin konst. Genom att iscensätta sina fotografier i både studio och andra miljöer, och ibland kombinera dem med traditionellt måleri.
—
Duvfolket
– ett familjealbum
Kerstin Rudnick
Kerstin Rudnick arbetar med det iscensatta fotografiet, ofta med sig själv eller sin dotter som modell. Hon skapar bilder i en anda av magisk realism med inspiration hämtad från nordiska myter, surrealism och filmens värld. Frågeställningar om hur vi människor förändrar och bearbetar naturen är centrala teman. Naturen, dess kraft och inneboende skönhet har en stor del i hennes bildvärld. I några av sina bildprojekt använder hon sig av fågelhuvuden i kombination med människokroppen. Bilderna kombinerar en igenkännlig och vardaglig värld med en surrealistisk underton.
—
Havsljus – att hitta lugnet
Carina Johansson
Om projektet:
Havet ger mig en speciell känsla av harmoni och glädje. En möjlighet att drömma mig bort. Att få ork att ta itu med allvarliga och tunga måsten i livet. En plats utan problem, krav och åsikter. Att bara få vara sig själv, koppla av och vila i ögonblicket utan att någon dömer. Få ner andningen och glömma allt omkring. Bara ljudet av vatten och fåglar. Helst helt själv med naturen. Mina bilder hjälper mig att skapa den känslan, även när jag inte för stunden får uppleva havet. En känsla som jag så väl behöver.
Artist statement:
Carina arbetar med måleri, fotografi och grafisk design. I sin konst vill hon främst skildra känslor och intryck från ögonblick av möten med natur, människor och arkitektur. Hon använder flera tekniker och material beroende på vad som krävs för det uttryck hon vill uppnå. Ibland lägger hon stor vikt vid detaljer, teknik och komposition, men andra gånger skapar hon efter en helhet som ger henne energi och där detaljer är mindre viktiga. Naturlighet och spontanitet blir viktigare än symbolik och hon anser att färg ska få upplevas och tolkas på ett personligt plan.
—
Levnadstakt
Sigrid Smedberg
[Projektbeskrivning & Artist Statment]
Livet på jorden ser fundamentalt annorlunda ut idag från vad det gjorde för bara 150–200 år sedan. I det moderna samhället skall allting gå snabbt, människor skall jobba hårdare för att producera mer och på kortare tid. Levnadstakten är uppskruvad, i alla fall i västvärlden. Målet med dagarna som går, dagarna som är livet, blir att hinna med så mycket som möjligt. För att ”lyckas” som människa krävs prestation. Men det har inte alltid sett ut så. Syftet med det här projektet är därför att porträttera en motsatts till den utvecklingen. I projektet skruvas tempot ner och den accelererade levnadstakten stannar av.
Levnadstakt är en fotografisk serie som dokumenterats under en vecka på ön Hydra i Grekland. På Hydra finns inga bilar utan bara åsnor, det går långsamt att ta sig fram. Projektet ämnar utforska hur det kan kännas, eller hur det kan se ut, när människan bara får vara.
Sigrid Smedberg studerar kriminologi och psykologi vid Stockholms universitet. Engagemanget för större samhällsfrågor och frågor om meningen med livet är vad som lett henne till vad hon gör idag, och det här projektet skiljer sig inte särskilt mycket från det. Mänskliga möten, eller vackra scener som utspelar sig i naturen, är vad hennes fotograferande ofta präglats av. I det här projektet utmanar hon sig själv och betraktaren i vad som händer när saker och ting får ta tid.
[Texter till bilder]
Jag ville fånga människor som inte gjorde någonting speciellt, situationer som inte behövde vara särskilt märkvärdiga. Meningen med arbetet var att tolka de ”små sakerna” i livet, vardagslivet, det ”äkta” – vad det nu är. Men den här situationen var både äkta och märkvärdig samtidigt. Min första bild och mitt första möte på Hydra, med mannen som delade sin middag med en katt. Jag försökte ställa honom några frågor, men han förstod inte engelska. Han log gulligt mot mig och nickade åt allt jag sa, så det blev ett fint möte ändå tycker jag. Innan jag skulle ta bilden höll han upp sin hand och indikerade att jag skulle vänta, vänta tills han hade lagt fram en ny bit mat på bordet. Han ville att katten skulle sträcka upp sin tass sådär gulligt. Det ville jag med. FIG.1.
Syftet med Levnadstakt har delvis handlat om närvaro: ett fotoprojekt som en slags meditation för mig själv. För att kunna fånga människor som ”bara är” har jag själv också behövt sakta ner. Projektet har varit en slags protest mot de förväntningar på effektivitet och produktivitet som jag lever med idag och har vuxit upp med. Jag har velat utforska vad som kan växa fram eller uppenbara sig när jag bara tillåter mig själv att vara uttråkad. Vad händer med mig, och med andra människor, när vi låter saker och ting ta tid, ta plats? FIG.5.
Varje eftermiddag stod han där, bredvid en gammal bensinstation som nu var lyxig restaurang. ”The Beatles stammisrestaurang back in the days”, fick jag höra av några på ön. Jag vet inte ifall han slängde i bete för att fiska, eller ifall han bara matade fiskarna. Men med en limpa bröd var han där, hängivet, varje dag. Jag såg honom aldrig hålla i något spö eller faktiskt dra upp någon fångst, så jag vill tänka att han bara matade fiskarna och att det gav honom ett lugn. FIG.6.
Närvaro. Ibland händer livet och då vill jag vara med, vara där mentalt, på riktigt. Min pojkvän friade till mig på Hydra så sommaren och det här projektet blev något annat än jag från början hade tänkt. Men att vara just närvarande var ju en del av tanken, att låta projektet ta form utan en strävan efter perfektion och prestation. Jag ville bara följa med, så det gjorde jag. FIG.8.
—
Ur händer
Ella Linnér
Saker skapas, placeras eller lämnas av någon och upptäcks av någon annan, där betraktarens ögon fångar upp det som gjorts och får perspektiv på att skapandet är flytande och inte alltid hamnar inom begränsade konstformer.
Genom projektet Ur händer fotograferade Ella vardagliga handlingar för att utmana sin egen och andras uppfattning om värdefullt skapande och minska den prestationsbaserade synen på kreativitet. Att observera och dokumentera människor som skapar, samt bevis på deras skapande, ger möjlighet att sträva bort från perfektionism. Ur händer skapas sinnesro, stabilitet och symmetri för att fylla vardagen med sysselsättning. Skapelser som sällan fångar ens uppmärksamhet då det tillhör det vanliga. Att se det som finns i det dolda påminner oss om att det som skapas inte behöver vara något särskilt för att vara vackert. Dessa stunder där människor uttrycker sig själva utan medvetenhet eller konstnärliga pretentioner bär en särskild skönhet och mening, och där kan vi fira det mjuka i vardagsskapandet och uppskatta de små, ofta förbisedda, ögonblicken av kreativitet som sker naturligt i vår vardag.
I Ella Linnérs fotograferande främjar hon olika sätt att skapa och lyfter fram små hantverk, gester och “göranden” som bara syns i vardagen. Dessa vardagsskapanden värderas sällan och utförs ofta utan prestationskrav, det är en form av skapande som sker utan målet att passa in i särskilda konstformer. Hennes arbete syftar till att fånga detta och visa hur den dagliga interaktionen och de enkla handlingarna bidrar till en rikare förståelse av vad det innebär att vara människa.
Fig 2. Ella Linnér, Adriansnäs, Sverige, 2024.
—
granit.
rebecka Xyz
granit. utforskar tidens gång i en mytomspunnen bygd i norra bohuslän, och människans ritualer inför det
egna försvinnandet.
] varje fotografi ett spöke / ett framtida spöke [
kameran är en magisk apparat som fryser tid; (det närmaste vi kommer att kontrollera den).
] jag ville tappa kontrollen – [
byggde en kamera av en tändsticksask för att se vad som uppstår istället; när ljuset passerar ett litet litet hål och målar på film. jag ville uppleva slumpen i hantverket och det magiska i världen.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
rebecka Xyz arbetar med fotografi, film och måleri.
hon fascineras av det kolsvarta himlavalvet; eldstjärnan som faller genom det och spårlöst försvinner
—
Stoff
Filippa Axelsson
Artist statement:
Filippa Axelsson är 24 år gammal och kommer från Lund. Hon bor
förtillfället i Malmö, där hon arbetar som frilansfotograf, både med
konstnärligt och kommersiellt fotografi. Filippa har precis avslutat sina
studier på Östra Grevie folkhögskolas fotolinje, och förbereder sig nu för
flytt till Göteborg för att påbörja sina studier på kandidatprogrammet för
konstnärligt fotografi på HDK Valand. På Östra grevie folkhögskola
började Filippa utveckla sitt intresse för analogt fotografering och att
experimentera i mörkrummet. Hon fick intresse för att arbeta spatialt
med fotografiet, samt att arbeta skulpturalt med olika material för att
utmana den tvådimensionella bilden och låta sina motiv ta plats i
rummet. Filippa arbetar även projektbaserat med fotografiet, både med
långtgående och korta projekt. Dessa centrerar oftast kring
samhällskritiska ämnen, och vandrar ofta på gränsen mellan
dokumentärt och konstfotografi. Under sina studier på HDK Valand
hoppas Filippa utveckla sitt konstnärskap ytterligare genom att fortsätta
arbeta spatialt med fotografiet och kombinera det med andra
konsthantverk såsom skulptur, grafik, metall och träkonst m.m.
Text:
Idéen för projektet kom ur ett intresse att utmana mig själv inom mitt
konstnärskap. Jag finner mig ofta göra projekt med tydligt innehåll och mål, där
jag nästan direkt som jag får idéen, kan sketcha på hur jag vill att bilderna ska se
ut och komponeras. Under våren 2024 började jag arbeta mer och mer analogt
med fotografiet, och spenderade många timmar i olika mörkrum. Jag upplevde att
jag kom närmare mina motiv när jag fick praktiskt kopiera upp bilderna, och att
motiven fick en annan dynamik när jag fysiskt kunde manipulera ljuset i bilderna.
Jag började skapa med intuitivt, utan direkt plan för slutresultatet, vilket både var
spännande och läskigt. Detta fick mig att inse att jag hade spelat det säkert för
länge, att jag behövde våga befinna mig i det osäkra och läskiga för att utvecklas
inom mitt konstnärskap. Jag valde att fokusera på att försöka fånga och avbilda
den spänningen, det abstrakta och svårdefinierade. Jag letade efter inspiration
hos andra konstnärer vars stil jag kunde identifiera mig med, såsom Julia Peirone
samt Jenny Källman. Både Peirones och Källmans sätt att avbilda unga personer
inspirerade mig mycket, samt Källmans användande av ljus och reflektion blev en
stor inspirationskälla. Jag fotograferade alla bilderna under en period av fyra
dagar som jag tillbringande tillsammans med en grupp av mina närmaste vänner.
Vi var i en sommarstuga i ett skogsområde i norra Skåne, och det var den
varmaste veckan på året. Eftersom jag kände mig osäker på hur jag ville att
bilderna skulle bli, blev mina vänner väldigt delaktiga i skapandet. Jag bjöd in dem
i processen, vilket skapade ett varmt och intuitivt samarbete som jag tycker
bidrog till verken. Projektet fotograferades analogt och jag framkallade sedan
bilderna hemma i min lägenhet. Då jag inte hade tillgång till ett mörkrum under
sommaren, har negativen digitalt scannats in.
När jag digitalt bearbetar bilderna i efterhand upplever jag att jag känner mig
ofärdig med projektet. Det finns en viss tomhet som jag upplever i att digitalt
scanna bilder och se de dyka upp på skärmen, jag börjar automatiskt behandla
bilderna som de jag fotograferat med min digitala kamera. Jag börjar direkt
redigera, dra upp och ner på knapparna för ljus och mörkt i Adobe Lightroom och
Photoshop. Jag upplever att det då finns avstånd från mig och mina motiv, och att
jag har svårt att känna av dynamiken och spänningen som jag kände i stunden när
jag tog bilden. Så för presentationsskäl demonstrerar jag här mina bilder, men
med tanken att de är ofärdiga. Jag planerar att fortsätta arbeta med bilderna
under hösten när jag kommer ha tillgång till mörkrum, och fortsätta att vidare
arbeta intuitivt och utforska ljuset och möjligheten att para ihop bilderna med
olika material.
—
The Things that Remain
Gustaf Alexander Öhrn
The Things That Remain, är en fotografisk serie som utforskar hur vi hanterar det förflutna i vårt vardaglig liv. Var en man är, var en man tittar, så befinner man sig konstant mitt i mellan det nya och det gamla (FIG.168 & FIG.169)
När man promenerar runt i Istanbul, Turkiets kulturella huvudstad, ser man överallt spår av det tidigare civilisationer (FIG.170). Millenniums gamla byggnad äger rum med moderna utvecklingar och påminnelser om det förflutna finns överallt i våra dagliga liv. Från ett kvarter till ett annat så finner man sig plötsligt i annorlunda universum – från moderna Galataport, till historiska Fatih, till Kinaliada ön i Marmara havet. Denna förvirring, sammandragningen mellan det förflutna och nuet definierar stadens invånares liv. (FIG.171&FIG.172)
Detta projekt utforskar teman som minne, det offentliga rummet, spänningen mellan det förflutna och moderniteten och hur mening kan uppstå genom dessa kontraster (FIG.174). I denna fotografiska undersökning, söker Alexander att skapa ett visuellt universum som inbjuder publiken att reflektera över sin egen upplevelse av tid och rum (FIG.173), och hur det förflutna finner en ny textur i nuet. Hur väljer vi det som ska firas eller glömmas? Hur påverkar det vår upplevelse av våran nuet? (FIG.175)
Gustaf Alexander Öhrn (f. 1982) har arbetat som journalist och producent i över femton år. Sedan 2019 är Gustaf bosatt i Istanbul och utforskar kontrasterna i stadens moderna liv. Hans arbete är dokumentärt i form, men söker inspiration från olika perspektiv. Hans fotografi är instinktivt och tydligt påverkat av hans filmiska praktik – med en stark känsla av rörelse och brådska i de ögonblick han fångar. I hans praktik kombinerar han analoga objektiv med digitala kameror för att ifrågasätta vår relation till tid och rum.