Fotografiet och det rituella
I Youtube videon Surveillance Camera Man 1–8 som laddades upp på den 27 december 2018 befinner vi oss i Seattle. Videon startar med att en okänd man öppnar en dörr. Scenen ses genom mannens synvinkel eller rättare sagt, genom kamerans. I rummet sitter två personer, en man och en kvinna. När dörren öppnas vänds deras blickar mot kameran. Mannen med kameran går närmare samtidigt som han filmar. Paret börjar skruva på sig, ser mer och mer obekväma ut. De frågar mannen varför han filmar?
Det svar de får är; ”I’m just taking a video”. Videon är cirka 50 minuter lång och fortsätter i samma stil. En man med en filmkamera som filmar folk och platser. När han blir ifrågasatt hänvisar han till att det ju ändå finns övervakningskameror överallt. Vad spelar det för roll om han filmar när vi ändå är övervakande? Allt han gör är att filma, precis som övervakningskamerorna. Situationen blir emellertid mer och mer problematisk ju längre in i videon man kommer. Mannen gör intrång på platser och de människor han filmer känns mer och mer utsatta. En sekvens skildrar en kvinna som skriker efter hjälp när hon arresteras på en tunnelbanestation. I en annan kan vi se en medvetslös eller sovande person utanför en matbutik. Vad nästan alla klippen i videon har gemensamt är en fientlighet till kameran och viljan till att veta varför de blir filmade. Surveillance Camera Man väcker frågor om kamerans roll i vardagen.
Kamerans funktion är kanske extra påtaglig vid ceremoniella ögonblick: vid födelsedagar, bröllop, studentfiranden, semestrar och julaftnarna. Den fotografiska akten som ritual finns inbyggd i själva handlingen – att ta ett fotografi. Det är en av anledningarna till att vi väljer att fotografera överhuvudtaget. Fotograferandet är integrerat i dessa ceremoniella riter. På samma sätt som bruden och brudgummen vanligtvis är uppklädda under bröllopet, tas bröllopsfotografierna av en bröllopsfotograf med en professionell kamera och inte enbart av en släkting med en mobiltelefon.
Surveillance Camera Man fungerar som ett exempel på när fotografiet som en ritual bryts; den tysta överenskommelsen vi har när vi får avbilda varandra, då vi är medvetna om att vi blir avbildade och hur vi kommer framstå. Här är det en främling som dokumenterar oss, bevarar oss istället för en person vi har en överenskommelse med. En släkting, vän, övervakningskamera eller en kommersiell fotograf.
Om man imaginärt ska föreställa sig hur det rituella i fotograferandet kan se ut, kan frasen le fungera som exempel. Strax innan ett fotografi tas säger fotografen att personerna som fotograferas ska le. Normalt är detta ett moment som är inbyggt i akten av att ta ett fotografi. Det är både signal när det är okej för fotografen att ta fotografiet men även en signal från personen som blir fotograferad att hen är redo att bilden ska tas.
“When we regard a photograph showing a tourist in front of the Eiffel Tower we can perceive the repetition of the social rite of producing proofs where one has travelled”, skriver Jens Ruchatz i Public Rites/Private Memories Reconciling the Social and Individual in Wedding Photography. Självklart är den individuella upplevelsen olika för varje person som poserar framför Eiffeltornet och för personen som tar fotografiet. Är det första gången personen semestrar i Frankrike, hur mycket kunskap har personerna om Frankrike? Varför är de där? Allt detta spelar roll när vi ser på fotografiet, men för en utomstående betraktare finns inte denna information tillgänglig. Vi kan se det som vi objektivt ser. Resten måste vi föreställa oss. Allt detta är bakomliggande i hur vi porträtterar samt blir avporträtterade. Ruchatz poängterar att akten att fotografera kan ses som en social rit där bilderna följer vissa konventioner; människor poserar på ungefär samma sätt, bär liknande kläder och ler.
Ett annat verk som liknar Surveillance Camera Man är Ulf Lundins videoverk STATION (1999) som han beskriver: ”In the video Station I’ve been filming people waiting on a railway station. I did put my tripod about 4 meters in front of them without asking for their permission. The Parts where there is a intensive contact between the camera and the filmed person have been used in this video.” Videon är 11 minuter lång och saknar ljud. Det enda vi blir kvarlämnade med är människorna och deras obekväma blick. De skruvar på sig, somliga tittar till och med över sin egen axel för att se om det är något annat kameran filmar än just dem.
Även i videoverket Fotografen från 2012 av Vanja Sandell Billström blir filmandet ifrågasatt i det publika men även det privata rummet. En grupp människor, två män och tre kvinnor sitter i ett fint möblerat rum och ser in i kameralinsen. Små rörelser förstoras. I ena hörnet av rummet finns en brinnande eldstad. Klippen alterneras med gatubilder från Södermalm. En författare som blir intervjuad är uppenbart obekväm med att ”bara” bli filmad och säger till personen bakom kameran; ”Jag tror det kan bli ganska tråkigt för publiken”. Men det är framförallt en scen som jag särskilt berörs av. Den är filmad på Stockholms centralstation. En man står framför en reklammonter, stirrandes in i kameran. Plötsligt rynkar han på ögonbrynen som om han först då blir medveten om att det är han som blir filmad. Kort därefter börjar han skruva på sig, drar sin hand genom håret. Börja flacka med blicken, se neråt, sträcker på sig.
Om nu fotografiet har integrerat sig i människans liv, varför bli vi så obekväm inför kameran? Så fort en kamera är i rummet börjar vi tänka på den. Det kanske därför stämningen i videoverken känns så påträngande. Om man bortser från Surveillance Camera Man gör varken Vanja Sandell Billström eller Ulf Lundin något juridiskt felaktigt. Det är tillåtet att filma på allmänna platser som en cityterminal men det är inte något vi vanligtvis upplever. Återigen kan man se det som att det rituella i själva fotograferandet eller rättare sagts filmandet bryts. En kamera utan kontext. Det är inte själva filmandet i sig som väcker oro utan avsikten, varför man blir filmad.
Som filosofen Roland Barthes skriver; ”Följaktligen är kamerans ljud lustigt nog det enda jag står ut med, tycker om och känner mig hemmastadd med när någon fotograferar mig. För mig är fotografens organ inte ögat (det skrämmer mig), utan fingret.”
Källförteckning
Barthes. Roland. Det ljusa rummet – tankar om fotografi. Värnamo: Alfabeta Bokförlag, 1986
Ruchatz, Jens. Public Rites/Private Memories Reconciling the Social and Individual in Wedding Photography. I Memory — History — Archives, Sissy Heff and Stefanie Michels (red). Helff, sissy, Michels, Stefanie. (red.). 177–200. Bielefeld: Transcript Verlag, 2018
https://www.jstor.org/stable/j.ctv1wxt5s.13 (hämtad 2019-02-09)
Lundin, Ulf. STATION, 1999
Sandell Vanja, Fotografen, 2012