Abuelos
Den feta stilen av texten är jag
Den kursiva stilen av texten är du
Läs allt i ett svep
Du ska inte blicka tillbaka
Du ska glömma bort vem du är
Du är tillräckligt smart
Du är ledsen
Din familj är uppdelad
Du befinner dig i ett mellanförskap
Du måste konstant vara uppmärksam
Du känner dig ensam, men du är inte det
Du vet att det måste finnas fler som känner igen sig
Dina privilegier gör ingen nytta här
Glöm vem du egentligen är
Du får en glimt av min värld nu
Du vet att du ska glömma vem du är
Kära abuelos,
Vad gör ni nu?
Du vet de där äldre personerna, som i Sverige lämnas på ålderdomshem?
Du vet de där äldre personerna i Sverige som är så ensamma.
Du bara önskar varje dag att dina vänner ska träffa sina gamlingar.
Du bara önskar att få träffa dina gamlingar men de är inte lika tillgängliga för dig.
Du vet att du inte kan välja när du vill umgås med de.
Du vet att du spontant inte kan hälsa på.
Du vet att de säkert sitter och tittar på nyheterna eller sina telenovelas.
Du vet att de säkert sitter vid matbordet och äter eller dricker mate.
Du vet att de försöker leva dagen så normalt som möjligt.
Du vet att deras tid inte är för all evighet.
Jag hittade en fotorulle som jag måste framkalla.
Du vet att du älskar att framkalla svartvit film.
Du vet att det är något magiskt i de där kemikalierna som doftar konstigt och dina händer runt den svarta dosan som skapar något.
Du vet att du behöver stå och gör hela processen av ett ständigt agiterande.
Du vet att du ska försöka koncentrera dig på tiden, tiden är viktig.
Du vet att den fotorullen innehåller minnen av de.
Du älskar dem.
Du vet att du hatar tanken av att veta att det enda du sen kommer ha kvar är ett fysiskt negativ att förhålla dig till.
Du vet att du kommer bryta ihop om du förstör negativen när processen är klar och remsan med det som ska vara bilder är helt blankt och genomskinligt.
Du vet att det stressar dig.
Du vet att den kan vänta lite till.
Du vet att du inte är redo än.
Du vet att du kan förstöra den.
Jag kan inte undgå att tänka på er.
Vi är mitt i en pandemi.
Du befinner dig i ett Sverige.
Du vet att du har ‘allt’.
Du vet att hela din släkt befinner sig i ett annat land, i Chile.
Du och dem är på varsin ända av jordklotet.
Du hoppas att de svara på det där videosamtalet senare ikväll.
Du vet att det kommer göra hela deras dag.
Du vet att du är trött för tidsskillnaden är 5h.
Du vet att hela samtalet kommer knastra och ha dålig bildsignal.
Du vet att du måste bita ihop.
Du vet att din trötthet kan vänta för deras lycka.
Du vill bara lätta på deras dag lite.
Du vill egentligen bara sova.
Jag fattar inte att Covid-19 har pågått sedan februari 2020, nu är det år 2021.
Det känns som en evighet vi sågs.
Du hade tagit farväl från Chile och släkten två månader innan du ens visste vad en pandemi innebar.
Du sa till de ‘vi ses igen i december!’.
Du visste att du var lycklig men redan bar på en stor saknad.
Du visste att det var självklart att säga så.
Du visste att tiden bara skulle svepa förbi och en månad var för lite tid att spendera med de.
Du hoppades på att lagom till jul få sommar igen och dricka en öl vid namn Corona och inte ens veta existensen av ett virus.
Du längtar efter den där ölen i solen.
Du längtar efter det där bordet ute på innergården.
Du längtar efter den perfekta gröna avokadon.
Du längtar efter den perfekta stora tomaten.
Du längtar efter det sammanhanget.
Du längtar efter allt.
Du längtar efter platsen på andra sidan jordklotet.
Jag har haft en del saker att tänka på.
Mest att ni alla tvingas vara instängda i skräck av att kanske dö för ni tillhör riskgrupp. Jag är orolig för dig morfar som har diabetes men även för dig mormor.
Du vet att det är ‘okej’ med alla äldre personer i Sverige, för det finns personer som får betalt för att se till så de har mat och medicin varje dag.
Du vet att de kan bli smittade men inte på din bekostnad.
Du vet att du kan stå där utanför och vinka till de.
Du vet att det är det närmaste du kan komma.
Du vet att du ska lita på vårdpersonalen.
Du vet att de gör sitt allra bästa för gamlingarna.
Du vet att det inte samma sak i Chile.
Du vet att det är ett kollektivt ansvar som familj att ta hand om de äldre.
Du vet att det är en oskriven regel.
Du vet att du mår skit för att du inte kan vara där och hjälpa till.
Du vet att du bara vill vara där även om du aldrig skulle behöva göra något.
Du vet att de aldrig skulle låta dig lyfta ett finger.
Du vet att de gillar att vara självständiga.
Du vet att du alltid kommer att vara ett barn i deras ögon.
Jag tycker mycket känns jobbigt men jag undrar hur just den här oron känns för er.
Ni har gått igenom så mycket skräck och sorg under er livstid.
Nu kan ni lägga till pandemi.
Du minns att de precis innan pandemin hade undantagstillstånd och krävde att alla skulle vara hemma redan vid 20:00.
Du vet att så många skadades med våld på gator.
Du vet att så många tunnelbanestationer var ur funktion för de vandaliserades och tändes eld på.
Du vet att så många redan var upprörda.
Du vet att deras utegångsförbud var påtvingat av presidenten.
Du vet att president Piñera ville tysta alla demonstranter.
Du vet att denna lockdown inte är samma men anses som lika stor vinst.
Du vet att lockdown är på riktigt för ett virus, en pandemi.
Du vet att de inte får gå ut utan att meddela polisen ifall de behöver handla, gå till läkaren, för att max tre gånger i veckan är det okej att gå ut i 3h men inte för dina gamlingar.
Du vet att de behöver och ska vara instängda.
Du vet att morfar ändå kommer vilja röka den där ciggen och promenera till den lilla kiosken för att köpa bröd.
Du vet att de blir frihetsberövade.
Du vet att det inte innebär en frivillig karantän som i Sverige.
Du vet att du tycker att det suger att restauranger stänger 20:00.
Du vet att din situation inte är i närheten av vad det där undantagstillståndet och lockdown innebar där.
Du tror du är så jävla cool som vägrar men du är en liten skit som inte vill ha munskydd på dig.
Du tror att ditt sociala umgänge är viktigare.
Du tror att du är frihetsberövad när du inte är det.
Jag tittar i en fotobok med bilder som skildrar ett Chile 1973.
Jag studerar alla ansikten för att försäkra mig om att det inte är någon vi känner som är med på bild.
Du vet inte varför du letar bland fotografierna för att hitta någonting.
Du blir frustrerad och rädd samtidigt.
Dina ögon letar och letar efter någon du kanske känner igen.
Din puls stiger och det känns som en panikångestattack.
Du inser var du är, vem du är.
Du skulle glömma men du vet att du är i Sverige.
Din puls har inte lagt sig än, du känner att det känns.
Du håller dig för bröstkorgen för att känna att du är okej.
Du kan återgå att glömma vem du är.
Du håller den där fotoboken hårt.
Du känner att du behöver en paus.
Jag ser de svartvita bilderna och det känns rätt in i hjärtat.
Jag blir glad att man var enade som ett folk för att skapa förändring.
Jag blir snabbt ledsen över att veta vad som hände.
Du vet att demonstranterna var samlade.
Du kan nästan höra skriken.
Dina hår på armarna ställer sig upp.
Du vet att de såg ett presidentpalats bombas och falla i små bitar.
Du vet att människors ögon fylldes av skräck.
Du vet att människor blev våldtagna.
Du vet att människors barn blev stulna.
Du vet att människor var hjälplösa.
Du vet att människor blev mördade.
Din panikångest kom tillbaka.
Du drar in för ett kraftigt andetag.
Du vet att du fått en kort inblick av att Sverige varit hjältar.
Du vet också att Finland fick för lite uppmärksamhet för sina insatser.
Du vet att så många tycker att du ska vara tacksam över att din familj hamnat i Sverige.
Du vet att det är jobbigt att behöva bära det, den tacksamhetsskulden.
Du vet att du bara vill be alla dra åt helvete.
Du vet att du bara försöker vara tacksam över att du orkar dig upp ur sängen ibland.
Jag ser hur människor använder sig själva för att visa sin sorg och ilska.
Kameran blir folkets krigsredskap i kampen för rättvisan.
Hur mådde ni som var rädda för att gå ut?
Hur mådde ni som valde isolation istället för uppror?
Du vet att det enda rätta är att utsätta dig själv för våld och rikta kameran mot dig.
Du vet att du bara skulle riskera andras säkerhet om du bett någon annan ställa upp på bild.
Du vet att du för evigt skulle känna dig förföljd för dina aktivistiska handlingar.
Du vet att polisen kunden befinna sig runt hörnet.
Du vet att du ändå kommer att leva i skräck.
Du vet att många höll sig inomhus för att slippa mötas av de patrullerande soldaterna på gatorna.
Du vet att du drogs till fönstret för att kika genom gardinerna för att se om de är där.
Du vet att de var omkring, de där tunga stegen.
Du vet att deras närvaro var närvarande hela tiden.
Du vet att det kändes som att de närsomhelst kunde storma in genom dörren.
Du känner hur pulsen stiger.
Du vet att de skulle tvinga dig ner på marken.
Du vet att de inte skulle tveka att använda sig av våld om du gjorde motstånd.
Du känner hur du vill blunda och stänga ögonen.
Du vet att det är smärtsamt.
Du vet att det bara brinner i hela din kropp av ilska
Jag vet att ni då som nu är instängda och hemma.
Jag hoppas att ni har det lugnare nu än ni hade det förr.
Du tänker att ‘det var bättre förr’ och allt måste varit så idylliskt.
Du tänker att det inte heller är sant för förr fanns exakt samma problem som nu, om inte större problem i och med att man aldrig får höra om det.
Du tänker att de inte pratar om det för det skulle vara skadligt för dig, eller att bilden av dom ska ändras.
Du vet att deras sorg är din sorg.
Du tänker att i hemmet finns det många hemligheter.
Du vet att deras leenden på bilderna i fotoalbumen inte alltid var äkta.
Du vet hur man blev tvingad att ställa upp på bild för någon annans skull.
Du vet att man skulle visa upp sin perfekta familj.
Du vet att allt inte var perfekt.
Du vet att din mormor levde i samma skräck av att vara i hemmet som om hon varit där ute.
Du är tacksam att han-som-inte-ska-nämnas är ute ur bilden.
Du är tacksam att morfar träffade mormor.
Du är tacksam att morfar tar hand om mormor som hon alltid förtjänat.
Du vet idag att de där videosamtalen på kvällen kan innehålla vilken historia som helst.
Du vet att det enda du vill är att krama dina abuelos.
Jag vet att era minnesbilder finns kvar för evigt.
Jag vet att jag kan stänga fotoboken nu.
Jag vet att den där fotorullen måste framkallas.