Allt mellan Toronto och Syltevägen 62.

Text: Mathilda Läckberg

Det börjar i Parkdale på Queen St West mot Downtown. Vägen dit är ganska lång och ganska rak. Det är inte mer än två svängar, vilket minimerar risken för att gå vilse. Turen är fullproppad av information vilket håller mig underhållen och alert. Jag går förbi en kvinna som jag ser varje dag, hon jobbar som trafikvakt. Alltid vid samma övergångsställe. Hon lyssnar ofta på reggae och dansar fram över vägen med sin stoppskylt. Jag gillar hennes stil men funderar lite över om det verkligen är ett riktigt jobb hon har. Efter det passerar jag en pärlbutik som heter BLING BLING som har ett enormt utbud av olika sorters pärlor, strass och stenar. Jag vet att mitt första besök där kommer kräva tid. Precis bredvid, på båda sidorna av vägen ligger en rad av olika textilbutiker som också fyllts till bredden av alla möjliga typer av roliga textilier. När jag kommer fram till korsningen vid Queens St West och Spadina Avenue så tar jag min första sväng. Korsning är en av de större i Toronto, där utspelar sig en komplex scen av misär och överkonsumtion. Lyxiga butiker och donken. Cyklister och flådiga Ferraris. Jag stannar upp utanför en stor, tom butikslokal där det sitter uppklistrade förstorade studioporträtt på barn i fönsterna. Bilderna är av äldre karaktär och upphängningen är kladdig och det hela verkar både malplacerat och genomtänkt. Jag tar ett par bilder med min telefon och går vidare. Jag kommer inte så långt innan jag tar min sista sväng. Jag kommer fram till galleriet YYZ Artist Outlet och möts av installationen Under The Sun av Ryan Park. Det första som slår mig är att installationen på något vis är en återspegling av mina observationer på vägen dit.

Under The Sun refererar till exteriören och omgivningen av småskaliga närbutiker runtom i Kanada. Man är omringad av objekt och symboler som vi dagligen matas med. Genom den enkla akten att varsamt plocka ut vissa detaljer och placera dem i gallerirummet så upplever jag att de får en annan status. Objekten som tar för sig mest är de stora ljusskyltarna som är placerade utspritt i rummet på både golvet och väggarna. Ljusskyltarna innehåller kommersiella illustrationer där Park subtilt manipulerat original motivet genom att infoga skuggor från träd. Det får mig som betraktare att skjutsas ut till en solig och parkliknande sfär. På väggarna hänger även små fotografier i form av dokumentationer av stadens egna arkiv. Solblekta, blåaktiga fotografier av gamla reklamskyltar och jag upplever att materialet i sin helhet slår lite underifrån.

Putting things in a gallery of course automatically elevates them.. I don’t like how it is a space that implies that it is important though. It is not. It is just a good space for looking deeply. 

– Ryan Park

Park beskriver installationen som en representation av olika processer för energi- och material-omvandling. Att han har arbetat med bevis från solljus, artificiellt ljus, fotosyntes och konsumtionsobjekt. En representation av naturliga och mänskliga avtryck i vår omgivning. Men det finns även en värme och omsorg i installationen, jag vet ingenting om Park men känslan jag får är att han har en relation till materialet och objekten. Ett av verken heter Theres is sun in milk och är en stillbild på mjölk med lite bubblor i, på bilden har han lagt in en rörlig bild på himlen där man ser moln som passerar solen och en av skyltarna som är med i installationen heter Sun Milk Grocery och i förhållande till varandra blir verket med mjölken en lekfull referens till vad jag uppfattar det, en trygg plats. Jag frågar honom om hans relation till objekten, jag kanske till och med tvingar fram ett svar. Han berättar att hans pappa brukade äga och jobba i en minilivs och beskriver ljusskyltarna som ikoner som ser ut som stora smycken som lyser upp och blir ett verktyg att kunna navigera i staden.

 For me it has a connection to the immigrant experience, but for someone else who is ignorant of that, it may bring to mind candy and childhood or something..

 – Ryan Park

Mitt flanerande går nu över till något introspektivt då Park’s installation och samtalet med honom bekräftar och gör mig medveten om min blick. Jag börjar bläddra i mina egna tankar och minnen och jag hamnar tillbaka på Syltevägen 62 i Trollhättan. Kentas, Matboden, Skoftebyns Kvarterskrog, Kellos – pizzerian, kiosken, mini-livsen, som jag är uppväxt med. Jag gick förbi där varje dag under en period för den var belägen precis bredvid min lågstadieskola. Det var där jag snattade första gången, ett jenka för 50 öre – rock bottom moment. Det var där vi köpte pizza och godis på helgerna, för de låg närmast. Det finns både en varm ombonad känsla och något lite sorgset i väggarna. De ambivalenta, tillsammans med tankar kring vad som ‘’är ämnat’’ för den vita kuben eller inte och andra vardagliga observationer som till exempel de där risiga porträtten på barnen i den dyra butikslokalern, eller pärlbutiken BLING BLING och det gulliga äldre paret som äger den, blir ett typ av skelett för mig att bygga vidare på. Det känns nästan som min plikt att belysa de som kanske oftast drunknar i skuggan av sin omgivning. Sedan förvandla det till en slags hybrid av något dokumentärt och förädlat hittepå. 2018 hörde jag av mig till Toufic, pizzabagaren som fortfarande huserar på Syltevägen 62, för att ta några porträtt till ett projekt jag arbetade med då. Jag fick tummen upp. Men det tog mig sex år och Ryans Park’s Under The Sun innan det blev av.

What is interesting to me is when the object doesn’t set a reading, but there is complexity and stories behind the objects, whether the viewer knows it or not… I think I am trying to place value on the stories and lives of people that make use of those materials.

– Ryan Park

Bibliografi:

Ryan Park, Under The Sun, YYZ Artist Outlet, 14/01/23 – 11/03/23.

https://www.yyzartistsoutlet.org/2023/01/under-the-sun-ryan-park/

Hämtad: 19/04/24