Är det betraktaren som ger bilden mening?
Jag har bett fem personer med olika bakgrund och olika relation till mig att svara på frågor om hur de uppfattar en av mina bilder. Jag har valt ut personer som står mig mycket nära, personer som jag aldrig har mött, några som är intresserad av konst samt de som inte alls har ett intresse för det kreativa. Personerna är i olika åldrar och från olika platser i Sverige för att få ett bredare spann och undersöka om dessa skilda individer kan se och känna något gemensamt med min bild – om det är min intention med bilden som kommer fram eller om det är de som betraktare som skapar och tilldelar bilden en egen mening.
Jag ser överlag en ganska gemensam tolkning av bilden och kan plocka ut ömsesidiga nyckelord som “dyster” och “lugn”. Men jag ser också olikheter i svaren när det gäller hur personerna har tolkat bilden – om de har lagt stor vikt vid den känsla de upplevt eller om uppmärksamheten har riktats mot de objekt som porträtteras i fotografiet.
Jag tänkte att skillnaderna i tolkningarna skulle bero på hur nära relationen var mellan mig och de tillfrågade, men istället ser jag större skillnader och likheter beroende på hur personen har förhållit sig till bilden, det vill säga vilken typ av läsning de har gjort. Den tyske konstnären och teoretikern Bettina Lockemans teori är det första jag kommer att tänka på. Hon förklarar en sådan här uppdelning med att det finns två olika sätt att betrakta bilder: semiotiskt eller fenomenologiskt.
Det semiotiska beskriver hon som ett sätt att läsa och tolka bilder som om de vore en text att förstå. Bilderna kan då bland annat tydas genom att tilldela detaljer ett symboliskt värde eller genom att leta efter metaforer för att förklara bilden. Med en semiotisk blick försöker vi avkoda bilden för att förstå vad den handlar om och vilket syfte den har. Det fenomenologiska förhållningssättet handlar däremot om den individuella betraktarens tolkning och sinnesupplevelse av bilden. Här ser vi inte bilder som sakliga representationer som ska förstås, utan vi vänder tolkningen inåt utan att försöka förklara eller reducera upplevelserna till objektiva eller teoretiska begrepp.
En koppling jag urskiljer mellan personerna är att de tre som inte har ett intresse för konst har lagt sin uppmärksamhet på de objekt som syns i bilden, medan de två som har ett konstintresse har analyserat känslan i bilden. Drar vi då kopplingar till Lockemans teorier, skulle jag gissningsvis säga att de som är intresserade av konst betraktar bilden genom ett fenomenologiskt betraktelsesätt, medan de andra analyserar bilden mer och använder sig av en semiotisk läsning.
Vad jag fann särskilt intressant med denna undersökning är att jag, som jag tidigare nämnt, trodde att svaren skulle skilja sig mer mellan dem jag har en nära relation till och de som är totala främlingar. Istället visar sig de största skillnaderna nästan vara mellan de två personer som står mig närmast – person nr 4 och nr 5, min mamma och min pappa.
När deras svar ställs bredvid varandra ser jag tydligt att min mamma försöker avkoda bilden genom ett semiotiskt perspektiv, medan min pappa, som själv är konstnärligt lagd, utgår mer från sin egen upplevelse av bilden och därmed har ett mer fenomenologiskt förhållningssätt till fotografiet.
Den första frågan handlar om vilken stämning bilden förmedlar. Här har alla deltagare svarat ganska likvärdigt med ord som dyster, lugn och livlös – en känsla jag själv ser i bilden och som jag strävade efter att fånga. Det är roligt att den har nått fram.
De två kommande frågorna hänger ihop med varandra. Här frågar jag vad deltagarna tänker på när de ser bilden och varför de får just den upplevelsen. Svaren börjar skilja sig åt en aning, men nästan alla har en sak gemensamt – de kommenterar att fotografiet föreställer ett skafferi och skafferivaror. De nämner också att deras upplevelse av bilden påverkas av ljuset och färgerna, som skapar en livlös och dyster känsla.
På ett sätt är dessa svar korrekta, om man kan uttrycka det så – det är sannerligen insidan av ett skafferi som har fotograferats. Men i min värld är det inte skafferiet i sig som är det viktiga, utan känslan av en grå värld som står i fokus.
Sedan kommer frågan om vem de tror att bilden är avsedd för och till vilket syftet den är skapad. Svaren skiljer sig åt, och alla tycks ha olika tolkningar av varför bilden har skapats – men ingen av dem ligger riktigt nära min egen avsikt.
“Vara dekorativ”, “skapa dramatik eller lugn”, “för att väcka specifika känslor” – jo, absolut, bilden är skapad för att väcka känslor, men det är ändå intressant att läsa dessa svar. Inte ens de personer som känner mig vågar sig på en mer specificerad gissning om vem bilden är skapad för och varför.
Detta får mig att ifrågasätta svaren och undra om de kanske är skrivna med en viss försiktighet, för att inte råka trampa konstnären (mig) på tårna. Är dessa svar då tillräckligt ärliga för att dra slutsatser från?
I den sista frågan ber jag att få veta vad personerna har fastnat för i bilden. Det är ett försök från min sida att se om de fastnar för samma saker, deras punctum, och där igenom kan dra slutsatser till om min ambition med bilden är det som hugger till och fastnar hos betraktarna.
Punctum är ett begrepp myntat av den franske författaren och litteraturforskaren Roland Barthes för att beskriva det som fångar vår uppmärksamhet, hugger till och stannar kvar hos oss som betraktare. Enligt Barthes är detta högst individuellt och kan inte styras.
Så kan det mycket väl vara – men är det verkligen så att flera personer inte kan fastna för samma sak i ett konstverk? Skulle inte punctum i så fall också kunna vara något kollektivt snarare än enbart individuellt? Kanske beroende på vilket förhållningssätt betraktarna har till bilden.
Detta är något jag finner särskilt intressant när det gäller bildtolkning och den individuella blicken.
Om vi ska dra den enkla kopplingen att svaret på fråga 7, frågan om vad personerna i undersökningen fastnade för, skulle vara punctum för den personen så är det intressant att dem som enlig mig gör en semiotisk läsning av bilden svarade att de fastnade för objekten, skafferivarorna i sig på olika sätt. De andra två svarade att de fastnade för ’mörkret’ och ’djupet’ bilden skildrar, kanske ingen detalj på det sättet Barthes menar men för syftet i den här diskussionen väljer jag att räkna det som deras punctum.
Min fundering om det är betraktaren som ger bilden mening känner jag landar mycket i frågan om punctum, det som hugger till och stannar hos betraktaren. Så vad säger dessa svar mig då? Jo, jag anser att punctum kanske inte är så individuellt som Barthes vill påstå. Istället skulle jag argumentera för att det finns vissa gemensamma nämnare beroende på vilket förhållningssätt som personerna har till betraktandet av bilden.
Jag tror de allra flesta bilder är skapta i syfte att påverka betraktaren och bli ihågkommen. Hur bilden blir ihågkommen är enligt mig genom detta punctum, vilket också blir betraktarens mening med bilden. Om en person känner en känsla av sorg som hugger till så kanske det är meningen för den individen med bilden att påminna hen om sorg. Är det i stället en komisk och surrealistisk känsla av skafferivaror som saknar etiketter som hugger till och stannar hos betraktaren så blir meningen med bilden kanske att sprida glädje.
Som konstnär bör man alltid ha en tanke med vad konsten ska berätta samtidigt som vi också måste kunna släppa kontrollen över tolkningarna av våra verk. Eftersom vi inte kan styra andra människor så måste vi acceptera att syfte och mening är något som betraktaren individuellt kan tillskriva verket. Och det är något jag som konstnär är okej med, så länge människor kollar på och blir berörda av min konst.
Bibliografi
Barthes, Roland. Det ljusa rummet. Alfabeta Bokförlag AB, 1986.
Larsson, Erika. Att Se Empatiskt: Samtida Fotografiers Möte Med Globaliserade Rörelser, Samspel Och Konflikter. Ekfrase 4.1, 2013.
Lockemann, Bettina. Thinking the Photobook: A Practical Guide. Hatje Cantz, 2022.
Sontag, Susan, Att se andras lidande, Bromberg, Stockholm, 2004.
Sontag, Susan, On photography, Penguin, London, 2008.
Bilaga
Person 1
Man. 30 år. Enhörna. Ingen relation. Fotograf. Konstintresserad.
1.Stämning rätt dyster inte så mycket liv.
2. Tänker ett tomrum.
3. Väldigt mycket känsla i bilden. Inte många bilder som pratar.
4. Inte så mycket fantasi.
5. Väldigt svårt att svara på då bilden kan tolkas väldigt olika från person till person.
6. Ge en speciell känsla.
7. Fastnade för bilden då den har ett djupt i sig.
Person 2
Kvinna. 26 år. Huddinge. Ingen relation. Säljare. Ej konstintresserad.
1. Lugn och “clean” men dyster.
2. Ingen reklam och överväldigande intryck
3. Det är tydligt saker i bilden som brukar ha etiketter med reklam på som kan bli ganska överväldigande och stressande att se. Men i bilden har dom inte det och allting är i en färg. Det gör det ganska lugnande att se på. Färgen är mörk och ljuset kallt vilket gör det ganska dystert men lugnt. Lite som att det saknar liv både gott och ont.
4. Jag vet inte hur jag ska svara på vad färgerna och ljuset säger. Jag tror jag är lite för boxtavlig men det ger ett dystert intryck?
5. Vad jag förstår är vem bilden är avsedd för den bilden blir visad för och där med upp till den som äger bilden (den som tog bilden eller den som köpt den) men jag skulle säga att den värkar anpassad för vuxna
6. Åter igen, syftet av en skapelse är upp till skaparen men jag kan tänka mig att syftet är att skapa ett intryck och väcka specifika känslor hos den eller de bilden visas för.
7. Jag fastnade för hur lugnt det känns utan massa skrikande intryck från alla produkter som försöker göra reklam för sig själva med starka färger och mycket text
Person 3
Man. 33 år. Umeå. Bekant. Psykologistuderande. Ej konstintressera.
1. Dyster, fastnat i tiden, livlöst
2. Övergivet, kvarlevor av något som passerat, orört, en domedag har inträffat och nu finner någon dessa produkter kvarlämnat i ett skrymsle.
3. Färgen? (ljussättningen) leder mig till dysterhet. Bilden känns monoton, dels i färg, vilket känns onaturligt, livlöshet i att det inte är huller och buller. Sakerna är som dit ställda en gång, sen aldrig plockade från/ur.
4. Övergivet
5. De som överlevde
6. En inblick i stunden där allt och inget förändrades
7. Den dystra tonen. I like it. Onaturligheten i placering av slumpmässiga skafferi objekt. Inga labels, bara liksom, tidlöst men från en annan tid, ovetelig.
Person 4
Kvinna. 57 år. Skellefteå. Nära relation/Mamma. Administratör. Ej konstintresserad.
1. Dyster
2. Varför är det släck i skafferiet…
3. Det saknas ljus
4. Dystert, strömavbrott, övergivet.
5. Någon som vill ha ett stilleben i svart/vitt.
6. Vara dekorativ
7. De två sprejmålade förpackningarna med krossade tomater
Person 5
Man. 63 år. Skellefteå. Nära relation/Pappa. Industriarbetare. Konstintresserad.
1. Stämningen känns sorglig, övergiven.
2. Jag tänker på ett gammalt dammigt skafferi som kanske eller kanske inte innehåller allt jag behöver. Det kan också vara en hylla på ett krematorie med övergivna urnor där individernas olikheter suddats ut under ett tjockt lager damm.
3. Jag känner igen objekten men kan samtidigt inte relatera till dom när alla känslor försvunnit under lagret av färglöshet.
4. Bildens enda ljuskälla låter de färglösa objekten smyga fram ur ett odefinierat mörker.
5. Jag tänker att bilden är en övning där ljuskällor och objekt flyttas runt för att t.ex. skapa dramatik eller lugn i bilden.
6. 7. Det är inte dom upplysta objekten som berättar nåt för mig, det är mörkret bakom