Att förlora sig i landskapet
Efter att ha packat ihop alla mina ägodelar ger jag mig av tidigt på morgonen. Under dagen som väntar ska jag ta mig från den svenska västkusten till den norska. Först med buss över landsgränsen och vidare till Oslo. Sedan med ett tåg som ska klättra upp över den höga bergskedjan och ned igen för att slutligen anlända till Bergen, där jag ska bo under det kommande halvåret.
I vanliga fall hade jag sett fram emot resan. Jag brukar glädjas åt att hamna i det mentala rum som uppstår när jag är på väg. Känslan av att vara mellan platser, utan fotfäste. Det är som om den fysiska framåtrörelsen frigör något inom mig och gör att mina tankars rörelser får större spelrum. Det är också då som bilderna kommer till mig. Jag får aldrig så många idéer för fotografier som när jag sitter och ser ut genom ett buss- eller tågfönster. Men inte nu. Resan har den här gången fått mig att vända mig inåt. Den har blivit ett slags tvång, ett nödvändigt ont.
I fotoboken Bright Hours (Journal, 2016) av Karl Henrik Edlund är resandet gestaltat som något större än bara en geografisk förflyttning. Framförallt är det synligt i bokens inledning, då berättelsen långsamt spänner bågen.
Inledningen pågår inte mer än 8 sidor, och består av svartvita, suddiga och grovkorniga fotografier av karga bergslandskap som sträcker sig längs hela uppslagen. Längst ner på sidorna ackompanjeras bilderna av små textfragment som utgör en stark kontrast till de väldiga landskapen: ”Far away somewhere else – a wish to start over – embraced by Tatyana – nails painted black – a glass of warm water – the promise to carry on – one sentence – no more than two – horas non numero mist serenas – i count only bright hours.”
Textfragmenten är uppdelade så att de förekommer var för sig, ett på varje uppslag. Bläddringen framåt gör att orden punkteras och får en näst intill rytmisk klang. I fotografierna pågår samtidigt, för varje bläddring, en rörelse. Kamerablicken förflyttas långsamt framåt och närmre de avlägsna bergen. Perspektivet förefaller svävande och allsmäktigt, svårt att knyta till en ensam människas blick, som om berättelsens jag ännu inte trätt fram. En tyst förberedelse eller ett djupt andetag som kommer utifrån havet och landskapet. Det är som om de höga bergen har en talan, en inverkan, på det människoöde som ska utspela sig i dess närvaro.
Rebecca Solnit skriver i sin bok Gå vilse. En fälthandbok (Daidalos, 2012) om fenomenet att förirra sig och, som titeln antyder, att gå vilse. Dels i den rent bokstavliga bemärkelsen, men även i en vidare mening. Hur förmågan att gå vilse kan användas som en vägledande princip i livet, och inte minst, som ett konstnärligt redskap. I en passage går hon i dialog med kulturkritikern Walter Benjamin och skriver: ”Att gå vilse, att vällustigt ge sig hän, förlorad i din famn, förlorad för världen, fullständigt uppslukad av allt som är så närvarande att allt omkring bleknar bort […] Och man kommer inte bara bort utan går vilse, man förlorar sig, vilket implicerar att det är en självvald kapitulation, ett själsligt tillstånd som går att uppnå med geografins hjälp.” Att gå vilse är alltså, enligt Solnit, inte bara ett tillstånd man råkar hamna i, utan något man aktivt tar sig för.
Men varför skulle man utav egen vilja gå vilse? Enligt Solnit är själva akten att gå vilse närmast en fundamental del av att finnas till och alltså något som inte går att vara utan, därför att det när allt kommer omkring innebär att vara närvarande inför världen och dess oförutsägbarhet. Att självmant göra sig vilseledd på detta vis är förvisso inte helt lätt. Smärtan i att misslyckas, att förbli i vilsenheten, är ständigt närvarande. Att ge sig ut i det okända måste därför alltid innehålla ett visst riskmoment.
Möjligen, tänker jag, är det denna risk som gör sig närvarande i inledningen till Bright Hours. Edlund uppehåller sig vid stunden innan den stora förflyttningen har ägt rum därför att det är här som den huvudsakliga konflikten egentligen befinner sig. Jag fastnar vid orden: ”Självvald kapitulation”. Är det det jag själv har ägnat mig åt?
Jag har trots allt på egen hand planerat och konsekvent arbetat för att förverkliga min resa i snart ett års tid. Otaliga dokument har signerats och skickats in. Motiverande brev har skrivits. Ett till synes målmedvetet arbete har sysselsatt mig. Ändå har obeslutsamheten hela tiden ekat i mitt huvud och grumlat min blick. Det är som om jag för varje steg framåt fyllts av mer och mer tvivel som stundom gjort mitt handlande helt obegripligt. Tvivlet har med tiden också sipprat in i andra delar av mitt liv. Jag har inte tagit en enda bild på vad som känns som flera månader, och de bilder jag har tagit har inte känts uppriktiga. All tid och energi har gått åt att mobilisera mig inför den resa som nu står för dörren. En resa jag fortfarande inte vet om jag vill genomföra.
Filosofen Martin Hägglund skriver i sin bok Vårt enda liv (Volante, 2020) om förmågan att kunna förbli i ett tillstånd av ovisshet. I en del av boken uttrycker Hägglund följande: ”Eftersom du aldrig kan vila i en omedelbar närvaro – eftersom du alltid måste förlita dig på minnen av det förflutna och förväntningar om framtiden – är du beroende av det som står utom din kontroll.” Nuet, det konstanta tillstånd vi befinner oss i, är ständigt undflyende och ogripbart. Det vi har att fästa oss vid är minnet, som i sin tur är oberäkneligt, och framtiden, som vi egentligen inte vet något om, men som vi kan rikta våra förhoppningar mot. Frågan infinner sig då i hur vi kan förvalta nuets konstanta tillstånd när det hela tiden rinner undan från oss? Som ett svar på denna fråga skriver Hägglund i ett senare avsnitt av boken: ”Du måste fästa dig vid det du ser – till och med till priset av lidande – för utan denna anknytning finns ingen mening: ingenting att bry dig om och inget som binder dig till världen.”
Även om nuet hela tiden försvinner, måste det alltså försöka gripas tag i genom att fästa sin blick på sin omgivning. Att upprätthålla denna blick, är däremot inte alltid särskilt lätt. Frestelsen att slå undan blicken och därmed avsäga sitt liv är ständigt närvarande, men häri ligger också meningen. Risken av att ens liv kan förgås i vardagens tristess, eller att ge upp sig själv till förmån för andras viljor, är också det som gör upprätthållandet meningsfullt.
Konflikten som Hägglund presenterar läser jag också in i inledningen till Bright Hours. Bilderna på de första 8 sidorna gestaltar tillståndet innan resan börjar, och då är det som om Edlund själv ännu inte gjort sig närvarande som berättare. Horisonten i bilderna är sned och blicken tycks vrida sig i takt med de väldiga vågorna på havet. Fotografierna av de avlägsna bergen tecknar upp en plats som existerar som en dröm, men som ännu är betraktad på säkert avstånd, utan behov för interaktion. Utom räckhåll kan platsen också förbli en projektionsyta för drömmar och begär utan att störas av en komplex verklighet. Men för att fortsätta att upprätthålla meningen i ens liv måste man så småningom riskera att rasera sina på förhand konstruerade idéer om en plats genom att möta den. Och att möta det som man avlägset beundrat innebär också en smärta, därför att det genast ställer krav på en att vara närvarande, och att fästa sin blick.
Min egen resa ska visa sig bli lång och utdragen. Tåget, som förväntades anlända kring middagstid, har blivit så pass sent att det närmar sig midnatt när jag slutligen kommer fram. Kontoret där jag ska hämta nyckeln till min lägenhet har hunnit stänga. Jag stiger utmattad och uppgiven av tåget och börjar röra mig bort från perrongen. Min överdimensionerade packning svänger fram och tillbaka medan jag går, och faller till sist ner på marken. Jag stannar upp och ser ner på packningen där den ligger utspridd längs det betonglagda golvet. Den enkla handlingen att plocka upp allt och fortsätta gå är jag plötsligt helt oförmögen till. Jag blir stående medan folkmassan från tåget långsamt försvinner åt olika håll, men tar mig tillsist samman, och ger mig vidare. Utanför stationsbyggnaden träffar ett fint strilande regn mitt ansikte medan jag ser mig omkring. Märkligt nog tycks himlen, trots regnet, vara helt stjärnklar, för när jag tittar upp ser jag en massa blinkande ljus längs den svarta horisonten. Med ens inser jag att det inte är stjärnor jag ser. De blinkande ljusen är i själva verket hus som sträcker sig högt upp längs den omslutande bergskroppen. Jag ställer ner packningen, känner otåligt längs alla fickor tills fingrarna slutligen får fatt i det de söker. Jag höjer kameran och lägger ögat mot sökaren. Genom det fyrkantiga utsnitt av världen som upptar mitt synfält, förevigar jag ögonblicket.
Referenslista:
Karl Henrik Edlund, Bright Hours, Journal, 2016.
Rebecca Solnit, Gå vilse. En fälthandbok, Daidalos, 2012.
Martin Hägglund, Vårt enda liv, Volante, 2020.