Att gestalta ett skeende – om fotografi i dialog med plats och tid
Att förflytta sig är alltid förenat med förändring, att lämna en plats för att samtidigt lära känna en ny. Hösten 1999 befinner jag mig i Venezuela. Jag är några veckor in i mina utbytesstudier och i en liten by vid kusten blickar jag för första gången upp mot en för mig främmande stjärnhimmel. Jag minns fortfarande tydligt hur jag där för en kort sekund tappade orienteringen. Stjärnhimlen var inte den som jag hade föreställt mig. Ingen Polstjärna, ingen Karlavagn. I sin bok Resa till Sydamerika beskriver Alexander von Humboldt 200 år före mig i princip samma upplevelse:
Man får en viss främmande känsla när man, medan man närmar sig ekvatorn och i synnerhet passerar från det ena halvklotet till det andra, ser de stjärnor som man känner till från sina tidiga barnaår gradvis sjunka och slutligen försvinna. Ingenting påminner passageraren starkare om det ofantliga avståndet från hans fosterland som åsynen av ett nytt himlavalv.[i]
Att våra upplevelser av stjärnhimlen på många vis är densamma inger mig en känslomässig koppling till personerna på Humboldts skepp, det blir lite som en ingång till en annan tid och plats. Vanligtvis är våra perspektiv på världen mer i synk med den omgivning vi rör oss i, vi är “inkalibrerade”. Karl Ove Knausgård skriver i sin essä Allt som är i himmelen om hur vi som människor tenderar att lägga bergets form på minnet och i mindre utsträckning fästa oss vid molnens former ovanför berget i samma betraktningsögonblick.[ii] Det finns någonting så självklart i detta att vi vanligtvis inte ens reflekterar över det. Bergets förändringar är helt enkelt för långsamma för att ur ett mänskligt tidsperspektiv på allvar uppfatta och vi förhåller oss därför till det som någonting mer permanent.
Fotografiet har i sammanhanget en intressant relation till plats och tid eftersom det kan röra sig fritt utanför de begränsningar som människan i egenskap av sin kropp har att förhålla sig till. En vanligt förekommande metod för att synliggöra förändring är att fotografera, eller att sammanställa fotografier från en plats, tagna med tidsförskjutning. I metoden ser jag likheter mellan fotografens arbete och min egen erfarenhet av att jobba som hydrolog. Det handlar i många fall om att skapa en förståelse för ett skeende, för hydrologens del exempelvis en flods beteende. Hydrologen behöver långa historiska tidsserier med observationer för att närmare förstå ett vattendrags specifika dynamik. Fotografier på vattendrag med samma tidsupplösning kan komplettera berättelsen om floden. Båda kan även anpassa sitt insamlade material efter sammanhang och publik. En fotografisk dokumentation av en stjärnhimmel, kompletterad med information om plats och tid, skulle troligen göra det lättare för mig som betraktare att förstå varför stjärnhimlen inte är densamma som den jag är van vid. Men illustrativa och pedagogiska fotografier förutsätter samtidigt att betraktaren vill lära sig något. Jag upplever själv att ju mer informativa fotografierna är, desto mindre utrymme lämnas för mer subjektiva läsningar. Erika Larson är inne på samma linje. I sin artikel Att se empatiskt resonerar hon runt risken att illustrativa egenskaperna i ett verk kan ta överhand gentemot mer affektiva värden och att de därmed riskerar att upplevs lite som en pekpinne. “som om de försöker undervisa betraktaren om händelser och situationer som inte nödvändigtvis berör henne och därmed avfärdas som irrelevanta”.[iii] Jag tänker att balansgången mellan affektiva och informativa kvalitéer i fotografiet måste styras av själva syftet.
Spencer Finch konstnärskap är intressant att titta närmre på i sammanhanget. Hans arbeten visar generellt på en stark fascination för olika processer såsom ljus- och färgskådespel i naturen. Gestaltningarna grundar sig ofta i perception eller upplevelse av olika fenomen; exempelvis himlens skiftande färger eller regnbågens flyktiga framträdande. I många av hans verk förenas ett närmast vetenskaplig observerande med ett mer poetiskt anslag. Ett av hans fotografiska verk känns för mig särskilt intressant med avseende på att gestalta ett skeende då det inte refererar till någon konkret plats eller specifik händelse i verkligheten men samtidigt möjliggör många olika läsningar där jag mentalt förflyttas mellan olika platser och tider. Verket heter Lemon Tree (Spain, 6/27/07 8 am–7 pm), 2007, och består av en sekvens av tolv fotografier tagna under en och samma dag i vilka Finch fångar skuggan av ett citronträd.[iv] Fotografierna är tagna med jämna intervall under dagen i syfte att registrera solens rörelse runt trädet. Arbetet har inspirerats av Federico García Lorcas dikt The Song of the Barren Orange Tree. I Lorcas dikt ber det fruktlösa trädet om att få sin skugga bortklippt då det inte står ut med att se sin egen skugga. Fotografierna på citronträdets skugga presenteras som fysiskt inramade tavlor på rad på en vägg. När jag närmar mig Spencer Finch verk är det nog först den vardagliga skuggbilden som jag fastnar för. Fotografiet gör mig uppmärksam på min egen perception och vad som händer med skuggan under dagen. Det finns ett tidsperspektiv som jag tycker är intressant som kommer in i bilderna. Det att befinna sig på samma plats under en längre tid och att uppleva hur skuggbilden på platsen förändras. Det handlar om en interaktion mellan min upplevelse och omgivning. Bilderna komprimerar dagen. Jag får följa den men på avstånd. Färgskalan i bilderna skapar också en känsla för plats och rum. Jag färdas utomlands, jag har sett den där bilden tidigare. Skuggan från ett träd och en ljus vägg. Jag tänker att allt detta förnimmer jag väldigt snabbt även om det sedan tar tid att bena ut vad det är som jag upplever. I Finchs verk går jag in i flera steg. När jag läser titeln och beskrivningen av verket vaknar fler tankar. Verket expanderar för mig och det blir samtidigt mer specifikt. Titeln och texten får mig att närma mig García Lorcas dikt och att föreställa mig vad trädet känner och i förlängningen att närma mig diktarens tankevärld. Associationerna som väcks hos mig genom Finchs verk är till stor del kopplade till perception och upplevelse av plats. Det är fotografiets titel i kombination med den vita väggen som placerar mina tankar utomlands. Men skuggans rörelse ger mig också associationer till sommar och att befinna mig på samma plats under en dag och behöva anpassa mig efter skugga och sol. Det blir då en rent kroppsligt koppling till platsen som jag tycker är intressant. Fotografierna av skuggans förändring skulle vi förstås kunna uppleva på plats, men det är mindre sannolikt att vi orkar sitta stilla och observera skuggans rörelse under en hel dag. Mer troligt är det då att vi känner till när på dagen solen skiner på uteplatsen och när den ligger i skugga. Finch verk får mig att reflektera runt perception och upplevelsen av att befinna sig på en plats rent fysiskt. Dessa förflyttningar mellan tid och rum och kroppsliga reaktioners om jag erfar i relation till verket kopplar jag till Jill Bennets begrepp affectively charged spaces.[v] Det vill säga att fotografierna inte bara kan redovisa fakta, utan har förmåga att beröra på ett mer kroppsligt och känslomässigt plan. Mötet mellan verk och betraktare blir här till en form av plats som starkt uppmuntrar till den sortens engagemang. I min läsning av Spencer Finchs verk är det framför allt detta som jag tycker att fotografierna på citronträdets skugga så effektivt möjliggör.
Fotografi har som jag beskrivit förmågan att aktivera vitt skilda läsningar av ett skeende. Det förmår att lekfullt komprimera eller dra ut tiden och lyckas på så vis vidga vår perception till perspektiv som kanske vanligtvis undslipper oss i vardagen. En annan möjlighet som fotografiet har är att tvärtom utelämna delar av ett skeende genom att fånga och isolera ett specifikt ögonblick i tiden. Vad som har hänt eller förväntas ske utläses då snarast av de spår eller ledtrådar som fotografiet i sig själv bär på. Spår i det avbildade eller i det rent materiella hos fotografiet som objekt. Är den utforskande blicken på jakt efter en specifik ledtråd i fotografiet, eller är det andra mer affektiva associationer som gör sig påminda, eller kanske både och. Komplexiteten och möjligheterna för att gestalta ett skeende växer för mig hela tiden. Klart tycks mig ändå vara att det i mångt och mycket är våra intentioner och förväntningar som på olika vis sätter ramarna för vad ett fotografi kan göra.
[i] von Humboldt, Alexander. Relation historique du voyage aux régions équinoxiales du Nouveau Continent [Resa t ill Sydamerika]. vol. 1, F. Schoell, 1814; vol. 2, Maze, 1819; vol 3, Smith et Gide fils, 1825. SV/ÖV Birgitta Dalgren. Skarabé, 1998, s. 38.
[ii] Knausgård, Karl Ove. Själens Amerika, texter 1996–2013, Stockholm: Norstedts, 2014, s. 14.
[iii] Larsson. Erika, ”Att se empatiskt – Samtida fotografiers möte med globaliserade rörelser, samspel och konflikter.” Ekfrase Nordisk tidskrift för visuell kultur. Vol. 4, nr1, 2013: s 8.
[iv] Finch, Spencer. Lemon Tree (Spain, 6/27/07 8 am-7 pm) [fotografi]. 2007. http://www.spencerfinch.com/view/photographs/51(Hämtad 2021-03-10).
[v] Bennett, Jill. Empathic Vision: Affect, Trauma, and Contemporary Art. Stanford: Stanford University Press, 2005.
Fotografier: Gitte Berglöv
Fig 1, Gamlestaden, mars 2019
Fig 2, Lugnås, mars 2019
Fig 3, Trolmen, mars 2019