Att resa mellan tid och rum
I mars år 2021 sitter jag och bygger ett par vingar i papper, ståltråd och cellofan. Tanken är att de ska gå att bära, därför bygger jag en extra hållare i ståltråd som skall placeras mellan huden på ryggen och en hårt bunden korsett. Det ska se ut som att vingarna kommer ut från skinnet på ryggtavlan. Den sköra skapelsen ska få symbolisera själslig frigörelse, gudinnan Psyke och livets metamorfoser. Jag ska bära vingarna och skapa ett antal självporträtt i fotostudion.
Jag stoppar in en rulle svartvit film i kameran, en rulle som jag fick på köpet av en schysst säljare då jag köpte en kamera via Tradera. Rullen är gammal, konstaterat utifrån designen på höljet som skyddar filmen från ljus. Jag undersöker fotograferingen vidare genom att sätta upp en videokamera på stativ som spelar in förberedelserna; när jag själv sätter på mig höga klackskor, en liten kjol, korsett och vingar. Korsetten är svår att binda själv och vingarna ännu svårare att trycka ner bland hårt packad hud. När jag väl iklädd karaktären ”älva” börjar fotograferingen. Månadens spellista av senast nyfunna favoriter pulserar ur högtalaren jag tagit med mig till studion. Kameran är min att avfyra och adrenalinet pumpar i takt med min hand på trådutlösaren. Det skapar ett transliknande tillstånd också känt som ”flow”. Studion är bokad, den är min hela dagen, ingen kommer att störa mig de kommande timmarna och jag känner mig otroligt trygg trots den lättklädda och något sårbara kostym jag bär. Det är mäktigt, det som uppstår i mig, att bära den pråliga klädseln men ändå känna mig trygg, säker, utom fara. Jag är själens gudinna iklädd kortkort och kajal.
När de 36 bilderna som finns på rullen är knäppta plockar jag ihop och kan knappt bärga mig till framkallningen. Processen i mörkrummet är något omständlig när jag otåligt väntar på om bilderna i huvudet matchar med de som fastnat på filmrullen. Filmen var gammal och det kan faktiskt vara så att det inte finns några fotografier när framkallningen är klar.
Den blöta filmen hänger och dinglar i torkskåpet, men det är inte 36 fotografier som jag hade hoppats på, det är dubbelt så många. Min trans, mitt flow är bortblåst. Inkräktare kryllar som dubbelexponeringar på mina självporträtt. Porträtt på män från en annan tid iakttar den lättklädda älvan. De tittar upp under den korta kjolen och skrattar åt hennes självsäkerhet. Rummet som hon trodde var hennes, älvan i studion anade inte faran.
Min process, mina självporträtt, stod utanför det faktum att tidigare bilder befann sig på rullen. Den har blivit blottad för världen utanför kamerans mörka rum en gång tidigare, tagit emot ljus från en tid för längesen. Ljus från en tid jag inte känner till. Det är en arbetsplats som har dokumenterats, en studio med sladdar och LP-skivor. Porträtt på kollegor som är upptagna av av sitt yrke. Män i mustasch, stora glasögon, instoppade blommiga skjortor med breda kragar och skinnjackor. Bilder som aldrig blev sedda av fotografen själv. Rullen var antagligen så vardaglig att framkallning var ett bristande intresse. Istället har fotografierna nu blivit en del av min historia. Eftersom den tiden är så långt ifrån min vardag är de för mig en funnen skatt.
Konserverade män återuppstår och träder in i älvans slutna drömvärld. Älvan ville flyga men föll. Hon var sänd som ombud för Psyke, själens gudinna men fick representera kvinnans ständiga reträtt. En dystopisk förnimmelse uppstår som i en dans på filmrullen. Mina fotografier möter fotografier från förr. Min intention är tydlig men jag kan enbart gissa, tolka vad fotografen från förr hade för avsikt med sina bilder. Ljudstudions alla knappar, sladdar och instrument i kombination med älvans kostym får mig att tänka på bilder som jag sett som barn. Äldre si-fi filmer om aliens som besöker jorden.
Någonstans halvvägs på rullen upplever jag att maktbalansen skiftar. På en av bilderna sitter en man i en fåtölj och läser, bredvid honom står ett bord med böcker och ett askfat. Element och mönstrade gardiner. Älvans porträtt är placerat så hon står på hans axel och håller fast hans hår. Våra bilders slumpmässiga komposition är otrolig. Oddsen för att just den exponeringen med just det kroppsspråket ska placeras på mannen i fåtöljen. Tankarna svävar till en välkänd scen: en djävul sitter på ena axeln och en ängel på den andra. Jag är den vingbeklädda gestalten; ”a shoulder angel”. Samvete och moral vilar på hans axlar, älvan har funnit stryka.
Begränsningar inom fotografi är något jag velat bortse från men upplevelsen av dess bristfälliga egenskaper har länge följt mig. Jag arbetar istället performativt med kameran som redskap. Tills nu. Tack vare en rad enastående händelser har jag blivit överrumplad av fotografiets möjligheter. Kameran har tidigare varit ett verktyg för mig att dokumentera ett ögonblick, en aktion. Jag faller nu handlöst in i en ny dimension av fotografi, kamerans teknik är mitt performance.
Fotografi förhåller sig ofta till ett momentum men tack vare filmrullens potential för en resa genom tid och rum har dessa ramar brustit. Genom slumpen fick mitt verk en större mening. Filmrullen blev en patriarkal tidskapsel och gjorde mötet i kamerans mörka rum möjligt. Att resa i tiden är något jag sett på film, läst om i böcker. Nu har jag tagit del av en tidsresa med filmrullen som min tidsmaskin.
Verk: Linnéa Cramer, The Fall of The Rebel Fairy, 2021.
Bibliografi:
David M.Carr. The Erotic Word. New York, Oxford University Press, Inc, 2003.
Donna Jeanne Haraway, Simians, Cyborgs, and Women: The Reinvention of Nature, Free Association Books, 1991.
Mia Engberg, Mia Engberg, Belleville Baby, Anteckningar från en filmisk process, Akademin Valand, Göteborgs Universitet 2013.
Paul B. Preciado, An Apartment on Uranus, Semiotext(e), 2020.
Virginia Woolf, A Room of One’s Own 16 okt. 2020, Arcturus.