Att se andra betrakta andra
I boken Being you : a new science of consciousness, hävdar hjärnforskaren Anil Seth att hjärnan är en ”förutsägelsemaskin”, det vill säga att det vi ser, hör och känner inte är något annat än hjärnans “bästa gissning”. Medvetandet är en sorts vaken dröm, som både är mer än och mindre än vad den verkliga världen egentligen är. Om hallucinationer är en sorts okontrollerad perception så är perception just här och nu också en sorts hallucination men en kontrollerad sådan. Seth menar att vi hallucinerar hela tiden, inklusive just nu. Det vi kallar verklighet är när våra hallucinationer är samstämmiga.
Jag ser över mitt arkiv och finner en återkommande tendens. Mina karaktärer är ofta, om inte alltid bortvända. När de väl är vända åt kameran finns alltid något mellan mig och dennes blick som hindrar vårt möte. Det är som om de utför ett arbete, väntar på något, avvaktar. Som att de är fast i en evig loop. Jag översätter gärna mina fotografier till ett scenrum, det är isolerade händelser som pågår. Personerna är inrutade i sin miljö och sin ram. Jag vill tänka att ramen fungerar som ett fönster mellan dem och mig, att vi skulle kunna se varandra om de bara hade vänt sig om. Men de är upptagna med något.
Jag kommer ofta på mig själv att liksom Tress se på världen som inrutade scenerier. Inte sällan öppnar detta upp för att ta ännu ett steg tillbaka och nästintill helt distansera mig för att plötsligt bli medveten om att jag är en människa bland andra människor som utför vardagliga, mänskliga sysslor. Det påminner mig om Härlig är jorden, en tragikomisk kortfilm av Roy Andersson från 1991 som skildrar en blek man vilken ledsagar tittaren genom sitt liv och sin gråa stiliserade värld. Mannen talar direkt till oss, han är mäklare; ”det måste finnas sådana också, det måste det”, konstaterar han. Scenen påminner om en ”trailer” där han ska visa upp sitt liv: sin mor, sin lägenhet, sin bil, sin bror; ”min enda riktiga vän”. Brodern verkar mest vara besvärad av att se honom. Ett kusligt och dystert ljudspår hörs i bakgrunden. Filmen inleds med en brutal avrättningsscen där nakna människor tvingas in i en lastbil, en flicka skriker. Några män hjälps åt att genom ett rör, leda in lastbilens avgaser in i utrymmet där människorna just packats in. Därefter kör lastbilen runt flera varv på grusplanen. En välklädd folksamling tittar på när vår huvudkaraktär vänder sig och tittar in i kameran. Vår roll som betraktare ändras, vi blir plötsligt en del av folkmassan, en del av scenen.
Inom teater och film pratar man om att bryta den fjärde väggen. Det strider mot konventionen att en osynlig, imaginär vägg skiljer skådespelarna från publiken. Medan publiken kan se genom denna vägg, förutsätter konventionen att skådespelarna agerar som om de inte kan göra det. När en skådespelare väl vänder blicken mot publiken bryts illusionen. Författaren och regissören Bertolt Brecht anses som en av de första som utnyttjade denna sorts brytning. Han ville göra publiken till aktiva och medvetna observatörer. Brecht trodde inte på den klassiska berättelsestrukturen; exposition, stigande action, klimax, fallande action, upplösning (Freytags Pyramid). Istället kan många av hans pjäser nästan ses som en slags vinjetter, där en persons existens spelas upp. Konstnärliga lösningar kan skapa ett avstånd för att framkalla reflektion hos åskådaren. En skådespelare kan till exempel plötsligt träda ur sin karaktär och tilltala publiken, eller kvar i sin karaktär berätta om hur rollfiguren de spelar känns att spela. Brechts önskan var att publiken skulle analysera handlingen kritiskt för att erkänna social orättvisa för att i bästa fall inspireras att ändra på världen också utanför teatern. Det sistnämnda är ett bra exempel på de kopplingar man kan se mellan Brecht och Anderssons arbete. Ett annat inte helt ovanligt inslag i denna typ av tradition är mörk humor. Publiken lockas till skratt för att därefter fråga sig varför de skrattade.
Andersson återkommer till “den komplexa bilden”. Han menar att genom att backa ett steg bakåt, genom att få en större och mer svåröverskådlig bild kan åskådaren själv bestämma vad som är viktigt i bilden.
Man skulle kunna jämföra den komplexa bilden med närbilden. Det är nog mer regel än undantag att film använder sig av just närbilden, den kanske uppfattas som mest lämplig när man ska skildra en människas uttryck och därigenom inre liv. Men kanske är närbilden otillräcklig? Det är som att man får veta mindre om en person ju närmare man kommer. Att inte möta en blick kan i vissa fall vara mer laddat än att få ta del av den. Den komplexa bilden öppnar upp för fantasi, i avrättningsscenens folkmassa kan man börja fundera på vem mannen med portföljen är, eller kvinnan med den strama kragen. Alla är så stilla, även mannen som just hjälpt till att leda in den giftiga röken är som fastfrusen i sin posering, vad rör sig i hans tankar? Den enda rörelsen är lastbilens åkande samt några personer som rotar igenom högen med kläder som människorna i lastbilen tvingats lämna efter sig. Egenskaperna i den komplexa bilden provocerar mig till att arbeta tillsammans med mitt känsloliv, jag aktiveras som åskådare. Fiktionen som skapas i betraktarens huvud är det intressanta och väsentliga. Det skapas en förlängning av verket som också lever kvar i minnet. Jag kan ibland påminnas om den dystra slingan i Härlig är jorden.
I sin essäbok vår tids rädsla för allvar skriver Andersson om en karaktär ur serien Knallhatten från tidigt 50-tal. Figuren vars namn är Li’l Joik (på engelska Joe Btfsplk) är ständigt förföljd av ett regnmoln, ett litet moln över just honom vart han än befinner sig. Li’l Joik verkar dock inte se besvärad ut av detta, han verkar ha vant sig och så småningom slutat tänka på det. Men för betraktaren är detaljen omöjlig att bortse ifrån. Det tycks färga vad han säger eller företar sig. För betraktaren infinner sig en dimension som Li’l Joki själv inte uppfattar att han befinner sig i. Alla uppehåller vi oss kanske i en dimension som vi inte själva är medvetna om att vi vistas i. Ett rum som vi inte kan bli kvitt, som förföljer oss och likt Li’l Joik kan vi inte se det rum vi befinner oss i utom möjligen i de fall då vi blivit avbildade.
I kamerarullen på min mobil har jag ungefär ett femtiotal bilder på anonyma och för mig okända män som jag fotograferat på håll. När de väntar på tunnelbanan, filosoferar i en park eller är på väg någonstans. Jag numrerar bilderna och döper dem till; man på gatan #1 man på gatan #2… som om eftertexterna börjat rulla och de ska uppmärksammas. Oavsett om mina anonyma porträtt är iscensatta eller spontana följer de samma mönster. Jag placerar karaktärerna på en scen, i ett rum och förevigar dem i det. Vissa är fast i en evig loop och andra är fastfrusna i sin miljö. Är det en inlåsning eller en trygghet, ett bevarande? Var befinner sig maktbalansen mellan dem och mig? Vet de om att jag betraktar dem? Är jag själv betraktad?
Jag undrar hur många biroller vi spelar i andras liv, vilka namn vi själva bär i deras eftertexter och hur det påverkar vår verklighetsuppfattning att se på världen som en föreställning.
Bilder: Renée Allison
Bibliografi:
Andersson, Roy, Vår tids rädsla för allvar, Rev. och kompletterad utg., Studio 24 Distribution i samarbete med Filmkonst, Stockholm, 2009
Broden, Daniel, Vad är det som har hänt? Om Roy Andersson och den urspårade välfärdsstaten Tidsskrift dk 2011
Goysdotter, Moa, Impure vision: staged American art photography of the 1970s [Elektronisk resurs], Nordic Academic Press, (2013;2014) s.73.
Seth K. Anil , Being you: a new science of consciousness, Faber, London, 2021
Seth K. Anil, Your brain hallucinates your conscious reality | Anil Seth, 18/07- 2017 TED-Talk
https://www.youtube.com/watch?v=lyu7v7nWzfo (Hämtad 29/1–2023)
Zeynep Erik, Breaking the fourth wall, Bocconi Students Arts Society, 2019
https://bsartsociety.wordpress.com/2019/04/22/breaking-the-fourth-wall/ (Hämtad 28/1- 2023)
Stroud, Eric, “Brechtian”: A Clarification, Brigham Young University, 2016
https://4thwalldramaturgy.byu.edu/brechtian-a-clarification (Hämtad 9/3 – 2023)