Att se i mörker

Text: Ellen Ivarsson

Jag gillar att arbeta på natten, en preferens som ställt till det under åren. Vare sig det handlar om att fotografera ute eller stå i mörkrummet så är det en viss känsla jag inte kan få nog av; känslan av att existera utanför tid och rum. Tidens gång bär en tyngd med sig- ett tryck, ett lock för öronen  man inte riktigt lägger märke till förrän det försvinner. Under natten lättar tyngden – tiden flyter iväg och utvidgar sig, antar en gränslös form. En sällsam rymd infinner sig, en rymd där gränsen mellan idévärld och sinnevärld blir tänjbar – tankar och bilder blöder genom den slöja som separerar dem från den materiella verkligheten. Äntligen framstår världen som jag vill att den ska – i bilder jag kan ta på, i den fysiska manifestationen av dem. 

Det är tryggt där, i skydd av mörkret. Världen har stannat upp och i tomrummet kan man andas. Jag har kontroll.  Den fullständiga kontrollen har dock ett pris – man kan inte kontrollera andra människor, så tillståndet kräver en slutenhet. I den lilla värld man skapat är man dold för omvärlden, med bilder man efter ett tag stirrar sig blind på. Bubblan måste spricka, och det gör den alltid tillslut. Verkligheten sipprar in; omvärlden tar form i det annalkande morgonljuset.

                                                                   *

 

Jag älskade att rita som barn, men något brast i tonåren – prestation, krav och min egen perfektionism infekterade det jag en gång älskade. En anledning till att jag började fotografera var just för att jag kände mig för dålig på att rita – jag var inte tillräckligt skicklig nog för att kunna realisera den idealbild jag såg framför mig i min inre syn och för otålig för den disciplinerade övning som krävdes för att nå dit. Med fotografiet blev avståndet mellan min vilja och det faktiska resultatet mindre – jag hade mer kontroll och kunde förverkliga bilder ur mitt inre lättare, kanske just för att jag inte började från tomma intet. Det fanns en grund – verkligheten, ljuset. 

Detta var den andra behållningen med fotografi för mig, något jag senare skulle lära mig orden för – fotografiets indexikala relation till verkligheten. Fotografier skapas genom det fysiska avtrycket av ljus på en ljuskänslig yta – fotografier har därför en direkt relation till den verklighet de avbildar.

Fotografi fångar en ögonblicksbild av det som är förutbestämt att dö, försvinna och uppslukas av tidens eviga flöde. Samtidigt separerar tid och rum oss från fotoobjekten på ett reellt plan – fotografiets natur ter sig därför paradoxal. Roland Barthes beskriver upplevelsen av fotografiets inneboende paradox som en “tidsmässig” hallucination; ett fotografi är samtidigt det som har varit och det som inte längre är, “falsk vad gäller perceptionen, men sann vad gäller tiden”. 

I min mening – på något känslomässigt, undermedvetet plan, registrerar vi denna hallucination som faktiskt verklig. Det är på just det känslomässiga planet som fotografiets illusion ter sig närmast magisk. Känslan av att kunna bevara “ögonblick” av sin tillvaro är oemotståndligt lockande, tilltalar nog något djupt rotat i oss; samlarinstinkten bejakas, känslan av kontroll i tillvaron förstärks. Döden innebär en skandal för förnuftet, skriver sociologen Zygmunt Bauman; döden utgör “förnuftets yttersta förnedring”.  Döden går inte att inordna eller planera – den kan egentligen ske närsomhelst och är fundamentalt bortom vår kontroll. Inget varar för evigt – allt som existerar kommer en dag att dö och tyna bort, men via fotografiet kan vi skära ut och artificiellt förlänga ögonblick, i ett slags tillstånd utanför tiden. Fotografiet blir ett sätt att utöva kontroll över tiden, befästa vår existens.

Vad händer då med bilderna – existensberättigandet –  i mötet med den andre?

                                                                   *

 

Ariella Azoulay skriver i texten What is a photograph? What is photography? att ”Photography is an event that always takes place among people”. Fotografier kan inte vara slutna objekt med en singulär, befintlig mening; det är lite som att gå miste om poängen. Bilders mening omskapas i mötet med betraktaren, gång på gång. Något går förlorat, men samtidigt skapas något nytt. 

Fotografiet som levande händelse skaver mot kontrollbehovet – att förlora kontrollen över bildens innebörd, är det det jag har svårt för? Att låta mina fotografier “lämna boet”, så att säga? Ibland känner jag mig som ett barn som envist vill hålla min ofärdiga teckning – mitt existensberättigande – för mig själv, inte bjuda in de andra barnens dömande blickar. 

Deras blickar var nog inte så dömande egentligen, mest nyfikna. Dömandet kommer mest från mig själv. 

                                                                   *

 

Tillbaka till mörkrummet där i natten – känslan av en magisk, gränslös tidsrymd infinner sig inte alltid.  I praktiken känns det ibland inte så romantiskt. I praktiken har jag stått upp oavbrutet i 4 timmar, glömt att äta och dricka och skjutit upp toalettbesöket på obestämd tid. Efter ett tag – minuter, timmar, vad spelar det för roll? – märker jag inte av att min framåtlutande position vid förstoringsapparaten blivit kroppens nya jämviktsläge. I dessa stunder känner jag mig ibland mindre som en människa och mer som någon diffus, icke-bestämd varelse – ett slags djur kanske, eller ett troll. Jag är Gollum där jag står med krökt rygg i mörkret, hukad över mina dyrgripar – livsviktiga för den varelse jag nu är, bara bilder från ett mänskligt perspektiv –  och skyddar dem från insyn. Detta är tankesättet jag ibland faller in i och som gör det svårt att föra in det jag skapar i en värld med andra människor igen. Det är den känsla alla konstnärer tampas med i tid och otid – det jag gjort duger inte och skulle te sig obegripligt i en annan människas ögon. Mötet med den andre innebär en ovisshet, och i ovisshet hägrar risk och fara. Varför då ta risken? Varför föra ut bilderna i ljuset?

Jag vänder mig till texten Tiden är en plats av Annika von Hausswolff: 

“En missuppfattning är att det finns något specifikt att förstå i konsten vilket är synd då det förhindrar att ett möte äger rum. Det finns ingenting att begripa, snarare erbjuder bilder en dialog som trotsar naturens krav på orsak och verkan. Ingen bild vill vara osynlig, alla bilder vill bli ifrågasatta och bekräftade.”

Ingen bild vill vara osynlig. Att inte bjuda in andra är tryggt, bekvämt – i detta börjar dock bilderna, sakta men säkert, förlora sin glöd. Bilder kan inte vara slutna objekt, får inte – de ropar ut, vill införlivas med nya blickar, nya möten. Att förvägra dem det är som att förvägra dem liv. 

____________________

Bilder av Ellen Ivarsson

Bibliografi

Barthes, R. Det ljusa rummet: tankar om fotografiet. (Stockholm: Alfabeta, 2006).