Att se med ett fotografi – tankar om Cecilia Edefalks verk Itself
Den här texten tar sin början en tisdag i november 2016 på Prins Eugens Waldemars udde. Jag hade en läst en recension i Dagens Nyheter om den retrospektiva utställningen över Cecilia Edefalks konstnärsskap, Maskros/Dandelion. Det var någonting med orden ”intensiteten i det knappt anade” i recensionen som fått mig att besöka utställningen. Så här ett bra tag efteråt har jag mest vaga minnen av stora målningar av kvinnosiluetter i rymliga, nästan sakrala, rum. Och så maskrosorna, som en återkommande strof i flera av rummen. Både målade, fotograferade och torkade.
Vad som fäste i mig var dock något annat än maskrosorna eller de stora målningarna. Det var en solitär, relativt liten i jämförelse med flera av de andra verken; ett monokromt fotografi på en tom säng med titeln Itself. Som jag minns den hängde bilden nästan lite undanskymd, på en smal vägg intill en dörröppning. Jag har nu tagit fram bilden igen, den här gången i ett uppslag i Edefalks bok Fotografi 227 månader. Bilden visar övre delen av en säng med tre kuddar vid sängens kant. Den mellersta kudden har en rund fördjupning i mitten medan sängen i övrigt ser orörd ut, bäddad.
Jag försöker förstå varför detta fotografi gjort ett sådant bestående intryck. Det kan inte anklagas för att pocka på uppmärksamhet. Så många andra fotografier jag ser – och till och med i stunden fångas av – dröjer sig sällan kvar. Hur kan en bild på en tom säng ha drabbat mig så? Det finns såklart inget enkelt svar och förståelse kan förmodligen sökas på flera håll. Filosofen Maurice Merlau-Ponty menade att tolkning av en bild förutsätter en kroppslig erfarenhet av den. Bland annat beskrev han en genuin konstupplevelse som ett tillstånd där vi istället för att se påen bild ser medden. Det är en föreställning som rimmar väl med den filosofiska riktning han verkade inom, fenomenologin. Inom den förklaras ofta en visuell upplevelse som en tät förening mellan kropp, blick och det föremål som blicken riktas mot.
Vad är det då som utgör dragningskraften i detta fotografi? Om en förening mellan mig och bilden uppstår, hur gör den det? Kanske är det enkelheten, det till synes anspråkslösa som inte skrämmer bort utan snarare bjuder in, nästan lurar in mig i den. Och när jag väl är där, i den, med den, så hålls jag kanske kvar av en inneboende mystik, som jag först inte kan formulera men efter en stund anar har med den mellersta kudden att göra; att den lämnats obäddad medan övriga sängen bäddats. Den skvallrar stilla om någon som varit där men inte längre är, inte där. Det skapar en känsla av en närvarande frånvaro, ett sken av något som inte kan nås. Något undflyende.
Det får mig att undra om det kan vara så att det onåbara och gåtfulla i ett fotografi kan aktivera en förening mellan blicken och bilden. Redan genom överföringen av verkligheten till en tvådimensionell yta framträder kanske något ogripbart som både lockar och fångar. Medieteoretikern Eugene Thacker anser att all avbildning, i egenskap av något annat än verkligheten, skapar ett sken av något som inte kan nås. Han kallar det för glapp, avbrott eller blinda fläckar. Fotografen Bettina Lockemann talar istället om en kvalitet av overklighet och kopplar den till otydlighet. Fotografier med stor tvetydighet har en förmåga att leva kvar i vårt medvetande, anser hon. Roland Barthes menade att det behövs en avvikande eller speciell detalj, ett punctum, för att fotografi ska förses med blinda fält, för att förhöja det. För mig ligger det nära till hands att kalla den mellersta kudden i Edefalks bild för bildens punctum. Eftersom den är obäddad, medan den övriga sängen inte, skapas en disharmoni med mina förväntningar av verkligheten. Disharmonin utmanar mig, får min blick att stanna upp för att sedan röra sig i olika riktningar inom bilden.
Denna process, när blicken vandrar fram och tillbaka, beskrev filosofen Vilém Flusser som ett tillstånd där komplexa betydelser ständigt utvecklas, där ett element av bilden kan skänka förnyad och förhöjd betydelse till ett annat. Han ansåg även att processen innebär att tid återskapas eftersom blicken återvänder till olika delar av bilden. Det leder mig till att tro att det onåbara kanske även har med tid att göra. Edefalks fotografi rymmer flera tidsrymder. Jag ser på en avbild av något som var, ett då som i sin tur bär på spår, spåret av någon som legat i sängen och spåret av någon som valt att bevara och dokumentera det spåret. Jag tänker att vissa fotografier, såsom Edefalks, mer än andra blottlägger tidsrymder och mystik och på så sätt lättare aktiverar en blick som vandrar. Något som kanske bidrar till att en förening mellan betraktaren och bilden uppstår.
Samtidigt tror jag inte att det är så enkelt att endast känslan av något onåbart och tvetydigt kan förklara ett fotografis drabbande effekt. När jag tittar på Edefalks fotografi gör jag det inte som ett blankt blad. Föremålet, sängen, betyder något för mig. Det är ett laddat objekt. Så mycket av våra liv utspelas i sängar; vi föds, blir till, vilar och dör där. Så vilken betydelse har då mina erfarenheter? En annan filosof inom den fenomenologiska riktningen, Edmund Husserl, var av uppfattningen att endast genom att betrakta föremål utan förutfattade meningar och föreställningar kan de säga oss något. Detta krävde enligt honom en öppenhet, följsamhet och sensibilitet. Från dessa resonemang känns inte steget långt till Barthes. Han menade att fotografi kan beröra, ge mening, om det friläggs från alla belastningar. Först genom utrymme och tystnad – ett tillstånd som kräver ansträngning – när vi tittar bort eller blundar kan det tala till oss.
Jag prövar dessa grepp när jag tittar på Edefalks bild, tar mig an Husserls råd. Det är svårt. Efter en stund anstränger jag mig för att nå ett läge där jag frikopplar mig från mig själv. Jag följer sängens konturer men ganska snart drar ögonen mot bildens mitt. Jag låter dem vila där och vaggas långsamt in i en dåsighet. För en stund kan jag känna en längtan att få lägga mig ner, i den, men när mina ögon på nytt möter den obäddade kudden påminns jag om att denna plats tillhör någon annan. Eller hartillhört någon annan. En känsla av distans, nästintill vördnad infinner sig. Det slår mig att en säng på en gång är något väldigt allmänt och samtidigt något hemligt och privat. Jag tappar ansatsen att frikoppla mig och känner mig som en dålig lärjunge till Husserl. Istället blundar jag som Barthes brukade göra. Fram träder en bädd med väck och rynkor. Väcken växer, blir till fåror, som djupa rynkor hos en äldre människa. Sängen sammanblandas med minnena av min mammas ansikte. Hennes och sängens rynkor flyter samman och blir till en dubbelexponering för min inre syn. En påträngande känsla av sorg och saknad fyller mig och dröjer sig kvar.
Övningen får mig att tänka på Barthes ord om att akten att betrakta ett fotografi i grunden är en subjektiv handling. Kanske drabbar mig Edefalks bild för att mina erfarenheter av förlust ger tillträde till något intimt i fotografiet. Samtidigt tror jag inte att erfarenheten ensam är tillräcklig för att fotografi ska kunna beröra. För att komma åt fotografiers mening tror jag att en viss ansträngning är nödvändig. Att se med en bild – inte på den – kräver utrymme och öppenhet, tänker jag. Kanske behöver vi därför motarbeta en impuls att omedelbart försöka förstå eller förklara upplevelsen. För som Barthes skrev; such is the photograph, it can not say what it let us see.
Bibliografi:
Barthes, Roland. Camera Lucida – Reflections on Photography. New York: Hill and Wang, 2010.
Bengtsson, Jan. Sammanflätningar – Husserls och Merleau-Pontys fenomenologi. Göteborg: Daidalos AB, 2017.
Cornell, Peter. Saker – Om tingens synlighet. Hedemora: Gidlunds förlag, 1993.
Flusser, Vilém. Towards a Philosophy of Photography. Glasgow: Bell & Bain, 2014.
Lockemann, Bettina. Ett fenomenologiskt betraktelsesätt av fotoboken. I Imprint Visual Narratives in Books and Beyond. Göteborg: Göteborgs universitet, Hasselbladstiftelsen och Art and Theory Publishing, 2013.
Merleau-Ponty, Maurice. The Visible and the Invisible. Evanston: Northwestern University Press, 1968.
Thacker, Eugene. Dark Media. I Excommunication – Three Inquires in Media and Mediation.Chicago och London: The University of Chicago Press, 2014.
Wild, John (red). Eye and Mind. I Maurice Merleau-Ponty: The Primacy of Perception and other essays on phenomenological psychology, the philosophy of art, history and politics. Evanston: Northwestern University Press, 1964.