Hur representeras kön via bild? Hur påverkas vårt seende av konstruerade ideal och hur kan vi påverka vårt eget seende? En bild är sällan eller aldrig objektiv. Vår blick förändras och påverkas av det bildflöde som vi möts av via media, konst och sociala medier. Men vi är också i stånd att ändra vår blick genom att aktivt förändra rådande bildflöde. Vi som betraktare befinner oss i ett genusmönster som är konstruerat. Bilder har skapats till och av vita, västerländska män och fotografens blick på kvinnan har länge varit synonymt med mannens.
Fotografiet spelade en viktig roll i den feministiska konströrelsen under 1960- och 70-talet. Fotografiet var ett kraftfullt verktyg för att dekonstruera den manliga blicken såväl som för att gestalta världen och den kvinnliga kroppen ur ett kvinnans eget perspektiv. Nu som då överöstes människor av sexualiserande bilder via annonser, media, reklam och film. Många feministiska konstnärer imiterade bilder som de möttes av i populärkulturen och dekonstruerade dem i ett försök att nå ut och belysa normer de representerade.
Det finns många kvinnliga konstnärer som arbetat med ämnen som berör synen på den egna kroppen genom den manliga blicken. För Alina Szapocznikow var människokroppen ursprunget till all glädje, smärta och sanning. I hennes arbete finns en beundran och fascination för ungdom och skönhet, erotik och kön, men också för sjukdom, förgänglighet och död. Hon skapade sitt eget bildspråk för att tala om de förändringar som sker i kroppen under ett liv och utgick alltid från egna erfarenheter av krig och fångenskap, men också från sin långa kamp mot cancer. Hon bytte klassisk skulptur mot nya former hämtade ur ett idiosynkratiskt lexikon, använde sig av ovanliga material och utgick från teman som stod i dialog med samtiden och hennes eget liv. Cindy Shermans Untitled Film Stills (1977-80) visar hur kvinnor framställs i film. Genom att använda sig av motiv som ser ut att vara hämtade ur filmer, påminner hon om den manliga blickens ständiga närvaro. Sherman säger själv om sina bilder: “Well, I was definitely trying to provoke, but it was more about provoking men into assessing their assumptions when they look at a picture of a woman”. Som många andra konstnärer under samma tid, reagerade Sherman på den rådande bilden av kvinnan; en passiv och idealiserad ikon.
När jag ser på den svenska konstnären och fotografen Arvida Byströms arbete slås jag främst av kroppar gestaltade som personer med flera simultana egenskaper. Byström arbetar främst fotografiskt. Ett av hennes viktigaste forum har varit internet där hon medverkat till att skapa en online-kultur som syftar till att återuppfinna kroppsnormer, utforska identitet och ifrågasätta sexualiserandet av kvinnokroppen. I hennes fotografiska arbete läser jag in en tänkande varelse med intressen, funktioner och begär. Jag ser kroppar och personer som gestaltas på ett sätt som framhäver mänsklighetens mångsidighet; hur våra tankar, känslor, kroppsliga funktioner, begär och humör inte är linjära eller uppdelade utan rör sig i samma kropp och kan existera samtidigt. Hon framställer kvinnliga kroppar som har ett annat språk än enbart det sexuella och understryker att man kan vara en sexuell varelse samtidigt som man är en intellektuell. Begären är parallella. Byström jobbar med att skapa en bild av en mångsidig människa, med brister och organiska funktioner som avviker från den normativa illusionen av en kvinnokropp som ikoniserad.
För mindre än två år sedan uppkom en sida med titeln Girlgaze Projects på Instagram där det publicerades bilder med en mångsidig och nyanserad blick över världen ur ett kvinnligt perspektiv. Girlgaze grundades av den brittiska fotografen Amanda de Cadenet. Hon ville framhäva bristen på kvinnliga fotografer som arbetar inom den kreativa industrin.
Hur vår syn på kroppen har sett ut formar även vår syn på kroppen idag. Kroppen har alltid spelat en stor roll i konsten och det konstnärliga uttrycket. Jag ser på fenomenet girlgaze som ett sätt att motsätta sig idén om vad den kvinnliga kroppen är och hur den ser ut. En kvinnlig kropp som har ett annat språk än enbart det sexuella eller det sensuella och inaktiva. När kvinnor och ickebinära tar tillbaka blicken på sig själva så skapar även det ett mer öppet sätt att se på identitet, sensualism, sexualitet, kön och könstillhörighet.
Att returnera blicken behandlar och påverkar de kulturella koder som bestämmer vem som får se på vem och på vilket sätt. Vårt västerländska samhälle bygger på idén om två sociala kön; det ena som subjekt och det andra som objekt där kvinnan är kroppens och blickens fånge. Bilden, både mediabilden och konstbilden, har hjälpt till att driva fram våra rådande könsstrukturer. I takt med att bildflödet ökar får blicken och kontrollen av blicken ett mer djupgående inflytande i samhället. Girlgaze project är ett exempel på att den ”vanliga människan” tar över blicken, tar makten över vad de vill se genom sociala medier och internet. Vad är intressant och hur ser det ut? Idag är vi i stånd att förändra vår blick på världen och oss själva vilket också leder till att idén om könstillhörighet blir mer och mer flytande. De sociala koder som skapats kring kropp, sexualitet och kön luckras upp.
Feministiska konstnärernas mål är att ta tillbaka den icke-manliga kroppen. Samhället har konstruerat idéer och ideal om hur en kvinna ska se ut och vad hennes roll i samhället ska vara. När kvinnor själva avbildar kvinnokroppen kan det fungera som ett kraftfullt vapen mot könens sociala konstruktioner. Många kvinnliga konstnärer som arbetade under den feministiska konströrelsens tid kanske inte ansåg sig vara feminister, men deras verk har haft en stor inverkan på kvinnornas roll i konsten och vad som händer i dagens feministiska strömningar – ett samhälle där fenomen som girlgaze får allt större betydelse.
Källor: