Att vänta på slumpen - Samspelet mellan fotografen, kameran och det flyktiga ögonblicket
Jag står på en gata i Paris. Vad gatan heter vet jag inte men här står jag i alla fall, och väntar. Här har jag stått ett tag, typ en halvtimme utan att något märkvärdigt har fångats på bild. Jag väntar på något, något som sticker ut, som fångar mitt intresse. Men ingenting är i sikte. Jag överväger att ge upp och promenera vidare, just då får jag syn på två välklädda herrar som ger sig ut på gatan för att röka. Jag känner igen herrarna från den lite finare och dyrare restaurangen bredvid den jag precis ätit lunch på. Den ena lutar sig lite halvledigt mot annonsbladet och den andra mot cementfoten av en lyktstolpe. De har en grej mellan sig, en slags jargong som de inte kan ha inne på restaurangen, sänkta axlar. Jag tycker de utgör ett spännande ”par”, något som min fotografiska blick på senare tid allt mer graviterar mot av en anledning jag själv inte riktigt förstår än. Kanske ligger det någonting i den nervkittlande känslan av att upptäcka något repetetivt i en, för övrigt, helt oförutsägbar värld? Kanske är det till och med samma pulshöjande känsla som uppstår när jag slår två sexor i rad på julklappsleken eller vid ett lyckat drag i memory? Jag vet inte. Oavsett är min blick fast besluten att registrera dessa oregelbundna regelbundenheter när de väl dyker upp. Jag bestämmer mig för att ta en bild. Under tiden som mina händer för kameran upp mot mitt vänstra öga märker jag hur två andra män i skrikande men harmoniserande uniformer vandrar in i min komposition. Jag trycker av! Överlycklig av känslan som uppstår när jag inser att två ”par” har fångats i samma bild.
Tid går och jag har hunnit lämna Paris när jag hemma i Göteborg för över bildens RAW-fil till min externa hårddisk. Där ligger den i några veckor tills jag väljer att skriva ut en testprint av fotografiet på de två paren vars vägar korsades i Paris. Jag står slutligen i den digitala bildverkstaden på HDK-Valand och håller i printen som nu är i A3 storlek. Jag tittar närmare på kvinnan i mitten av bilden, hon som jag egentligen bara tyckte stod i vägen under fotografiets skapelse. Det är då jag ser det. Först nu när fotografiet har förstorats och jag håller det i händerna märker jag vad som faktiskt försiggick i kvinnans mobil, det var ett pågående videosamtal med en annan person, som otroligt nog är väldigt lik kvinnan i bilden. Jag inser nu att det inte längre är två par som jag har dokumenterat, utan tre.
Vad som som fascinerar mig mest med den här bilden är att jag upptäckt alla de tre paren i olika stadien under fotografiets skapelse. Innan, under och efter exponeringsögonblicket.
Och varför berättar jag den här anekdoten? Jo, därför att den ringar in just det som jag idag fascineras mest av med fotografi. Dess förmåga att fånga ögonblick som är på väg att försvinna. Att det kan finnas olika lager och moment inom ett fotografi som på ett eller annat sätt talar till varandra. Men framförallt, hur slumpen och i synnerhet hur väntan inför slumpen kan skapa något väldigt intressant.
I sin bok How I make Photographs (2020) argumenterar Joel Meyerowitz för att omfamna det vardagliga och det ordinära. Han talar om vikten av att bara stå på en plats. Det kan vara ett torg, café eller gathörn: någonstans där platsen inte är det uppenbara motivet, där du bara existerar utan att göra någonting, där du har en passiv roll. Tillslut, menar han att det skapas en blick på saker och ting som vi inte skulle ha sett annars.
Gradually, the boredom or the blankness you might be feeling goes away, because you´re watching ordinary things unfolding their possibilities right in front of you. Then, because you´re there, something out of the ordinary will come along and suddenly you´ll see how interesting it is.
Jag dras till idén om att väntan kan skapa ett seende för motiv och händelser som vi annars hade passerat förbi. Det ligger något vackert i förhållningssättet. Jag upplever att vi i dagens uppkopplade värld har allt svårare att bibehålla uppmärksamhet och att konceptet ”tråkigt” så smått börjar förtvina. Vi lever bland konstanta dopaminkickar och ständig stimulans där vår uppmärksamhet har lämnat verkligheten och övergått till skärmen. Därför ligger det ett värde i att se, genom att sakta ned, något som jag tror kan vara värdefullt att kontemplera över vare sig du är fotograf eller inte.
För egen del är just den här typen av praktik min version av mindfulness, det är först när jag stannar upp, och faktiskt tittar på världen runtomkring som jag inser hur rik på intryck den faktiskt är. Min euforiska upptäckt av de tre “paren” i Paris är väl i retrospektiv mitt sätt att hitta “dopaminkickar” i den fysiska världen.
Att se ögonblicken är en sak men att fånga dem på bild är en annan. Gatufotografiets gudfader Henri Cartier-Bresson (1908-2004) och hans banbrytande bok The Decisive Moment från 1952 har i allra högsta grad influerat mitt sätt att fotografera, men även mitt sätt att se på fotografier. Omedvetet eller inte så tror jag att alla gatufotografer på ett eller annat vis är på jakt efter slumpen och en instinktiv förmåga att fånga den när den väljer att visa sig. Det är just en sådan förmåga som jag dag för dag strävar mot, suktar efter.
I sin bok The Reflective Practitioner från 1983 introducerar Donald Schön (1930-1997) en teoretisk modell inom yrkesprofessionell utveckling som lyfter fram reflektionens centrala roll i inlärningsprocessen och utvecklingen av yrkeskompetens. Kärnan i Schöns teori är identifieringen av två fundamentala former av reflektion. Den första kallar han för “reflection in action”, vilket syftar på den reflexiva process som sker medan en handling pågår. Yrkesutövaren tänker tänker då kritiskt och anpassar sitt agerande i realtid utifrån det som faktiskt händer i stunden.
Den andra formen, “reflection on action”, handlar om att i efterhand reflektera över en genomförd handling eller erfarenhet för att utvärdera eventuella insikter och dra lärdom av händelsen i sin helhet. Med andra ord, skapar utövaren, med hjälp av lärdomar från tidigare erfarenheter, en slags förmåga att i realtid kunna navigera genom oförutsägbarhet.
Through reflection, he can surface and criticize the tacit understandings that have grown up around the repetitive experiences of a specialized practice, and can make new sense of the situations of uncertainty or uniqueness which he may allow himself to experience.
I grund och botten känner jag att det är just detta som gatufotografi till stor del handlar om. Att kontinuerligt utsätta sig för oförutsägbara (och i vissa fall obekväma) situationer för att över lång tid kunna skapa sig en instinktiv uppfattning om hur en kan navigera genom ett oförutsägbart landskap. Det handlar om att förstå ifall människor ser eller märker av dig som fotograf, ifall du tar dem ut ur händelsen eller om du bevarar den intakt. Det handlar om att kunna se på människors kroppsrörelser vad de kommer göra härnäst. Det handlar om att vara redo när det väntade eller oväntade händer. Att kunna se möjligheter som ännu inte visat sig där den tålmodiga väntan är av yttersta vikt, både ur ett fotografiskt och personligt perspektiv.
Bibliografi
Cartier-Bresson, H. The Decisive Moment, (Simon and Schuster, 1952).
Coleman, A.D. “Private Lives, Public Places: Street Photography Ethics,” (1987) Journal of Mass Media Ethics, vol. 2.
Hadley, J. “Street Photography Ethics”, Ethical Theory and Moral Practice (2022) 25:529–540.
Martin Parr Foundation, How Does Bruce Gilden Photograph People Close-Up? (YouTube, 25 april 2019), https://www.youtube.com/watch?v=_pnVLkTohlo [hämtad 21 mars 2025].
McClintock, A. “Street photography might seem a weird hobby – but it’s taught me patience and persistence”, (2024) The Guardian, 28 februari.
Meyerowitz, J. How I Make Photographs, (Laurence King, 2020).
Schön, D. The Reflective Practitioner: How Professionals Think in Action, (Basic Books, 1983).