Äventyr i växthus - tankar om fotografi och natur
Hundratals färgglada blommor tycks sväva i rymden i ett stort kluster. Vissa stora och nära och andra små och långt bort. Bilden påminner inte så mycket om ett fotografi utan mer om en air-brush teckning eller kanske en oljemålning av ett stilleben a la 1600-tal. Den mest framträdande av blommorna är lotusblomman med sin distinkta form och skönhet och med associationer till buddismen och särställning som en helig blomma.
Jag tittar på Lotus Garden, en bild som är en del av verket Hong Kong soup, av den engelska fotografen och konstnären Mandy Barker. Lotus Garden föreställer olika sorters plastblommor mot en svart bakgrund. Konstnären har samlat in plastskräp från 30 olika platser längst kusten i Hong Kong som hon sedan fotograferat av. Hon arbetar mycket medvetet med att skapa bilder som man dras in i och kan tilltalas av eller åtminstone bli nyfiken på och vilja dröja kvar vid.
När Barker började fotografera plast som hon funnit vid strandkanten nära sitt föräldrahem i England gjorde hon det i en mer dokumentär stil men insåg ganska snart att människor inte intresserade sig särskilt mycket för bilder med skräp på. Om hon där emot gjorde bilderna läckra och tilldragande fick hon människor att titta på dem och även stanna upp och ta in faktumet att de föreställer plast som finns i våra hav. Plast som dödar djur och växtliv i haven och som också uppträder i maten vi får från havet.
Barker har engagerat allmänheten i skapandet av sin konst för att sprida medvetenhet hos människor om problemet med plast i våra världshav men också för att slippa göra allt arbete med att samla in plasten själv. Genom sociala medier uppmanar hon människor att hjälpa henne att samla in plast de hittar på stränder som hon sedan fotograferar av. På så sätt gjorde hon till exempel en bildserie med fotbollar från platser runt om hela världen. Många av Mandy Barkers bilder har skapats på samma sätt. Hon lägger ut de funna plastföremålen på ett svart tygstycke som hon alltid har med sig. Ibland tar hon bilderna på själva fyndplatsen, ibland arbetar hon i sin studio. Sedan lägger hon samman flera bilder där hon lägger samman större och mindre föremål. Det skapar djup i bilden och en känsla av att föremålen svävar i rymden.
Plasten i haven kommer bland annat från fiskeindustrin, företag eller privatpersoner som dumpat skräp direkt i havet eller i naturen. En av hennes bilder föreställer hundratals blå plastankor som kommer från en lastbåt som hade ett haveri och en del av lasten, som var plastleksaker, föll av och hamnade i havet. Barker är väldigt beslutsam över att hon vill använda sin konst för att göra folk medvetna om problemet med plast i haven. Hennes verk har publik över hela världen. Hennes strategi att göra tilltalande bilder är effektiv.
Jag tycker mig märka att det inom ”konstvärlden” finns en öppenhet kring att prata om och även opponera sig emot miljöförstöring och klimatförändringarna. Många gånger görs det på ett sätt som är väldigt akademiskt och intellektuellt vilket gör att själva konstverken som skapas på temat ofta är betydligt lättillgängligare än diskussionen runt om.
Medan Mandy Barker reser runt i världen och fotograferar plast så håller sig konstnärerna bakom verket Sun and Sea på ”hemmaplan” (med en turnerande utställning). Verket är ett opera-performance skapat av Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė . Det visades i den litauiska paviljongen på på Venedig-bienalen 2019. Den utgörs av människor på en uppbyggd strand som ses uppifrån. De sjunger ut vilka tankar som rör sig i deras huvuden medans de ligger och solar, umgås och försöker slappna av. Tankarna är personliga men blir universella då de börjar röra sig runt miljön och klimatet. Tankarna handlar exempelvis om matexport och de utdöende korallreven. När dessa inre monologer läggs samman kan man utläsa en kollektiv oro över vad som håller på att hända med klimatet. Samtidigt som konstverket tar upp ett allvarligt ämne är det humoristiskt och man känner kärlek till människorna där på stranden som blottar sig både bildligt och bokstavligt. Jag har bara sett verket i form av video med text. Utan text kan det vara svårt att uppfatta vad som sjungs. Trots det tycker jag att operaformatet är väldigt kul och bidrar till att lätta upp stämningen runt ett så tungt ämne som klimatförändringar. Musiken är lättsam och vacker. Konstnärerna valde att placera sina karaktärer på en strand eftersom det är en plats man slappnar av på och visar sig sårbar som en liknelse med jordens sårbarhet. En strand är också en plats där människor i varierande åldrar och med olika bakgrund vistas tillsamman. Det var ett bra sätt att sammanföra flera olika karaktärer.
Jag har under min utbildning ägnat mig åt att titta på konst som rör naturen och klimatet och tänkt på människans relation till naturen. Begreppet antropocen, som kommer från geologi och forskning kring klimatet, blev vanligt i konstvärlden för ett antal år sedan. Antropocen har forskare föreslagit att vi ska kalla vår nuvarande geologiska tidsålder. Vi har gått över från halogen, till anropocen. Människans tidsålder, då allt på jorden har påverkas av människan. Mänsklig aktivitet har höjt jordens medeltemperatur. Den så kallade växthuseffekten.
Konstnärer och designers har alltid låtit sig inspireras av naturens former och färger. Det är ironiskt att, som i fallet med plastblommorna som Mandy Barker samlat in och avbildat, blommor kan vara så betydelsefulla och estetiskt tilldragande att vi massproducerar falska blommar i plast som vi sedan låter hamna i havet och bidra till massiv miljöförstörelse.
Människans relation till naturen är komplex. Samtidigt som vi kommer från naturen, är en del av den så beter vi oss också som om vi står över den. Människan är väldigt intelligent och vi kan skapa massor av kreativa lösningar och dra nytta av naturen men vi har också förstört, utrotat, och förgiftat. Naturkatastrofer händer hela tiden på grund av den ökade medeltemperaturen orsakad av människor och också av andra orsaker i de lägena är vi väldigt små och sårbara för naturens krafter.
Resandet med flygplan har blivit en uppmärksammad fråga i kampen om att hålla ökningen av jordens medeltemperatur så låg som möjligt. Båda verken jag beskriver ovan relaterar till resandet, längtan till sol, värme, bekvämlighet och längtan efter att besöka ”exotiska platser”. Föreställningar med rötter i kolonialismen. Människors handlande adderas upp till klimatpåverkan men det är ett misstag att anklaga enskilda personer som reser på semester för ett system som startade med de första skeppen som lämnade Europa på 1300-talet för att erövra nya landmassor och skaffa gratis naturresurser och arbetskraft.
Som fotograf och konstnär finns alltid platser, människor och händelser jag gärna skulle vilja besöka för att få inspiration eller motiv till min konst. Att resa blir för många konstnärer en chans till försörjning. Det finns många resestipendium, residens utomlands, internationella samarbeten och även utställningar, biennaler, konferenser och gallerier utomlands som man kan få chansen att ta del av som konstnär.
Nu med den eskalerande klimatkrisen så bör flygresor undvikas, corona i två år har gjort det omöjligt att resa. Att lägga fokus på individuella människors handlingar är inte hela lösningen men varje människa måste ta ett moraliskt ansvar och inför varje ny situation fråga sig om man gör det rätta valet. Det kan handla om att välja det sätt att resa som ger minst koldioxid och också om vad jag använder för material i mina verk, hur tar jag hand om restprodukter. Dessa små val kan i sig själva inte stoppa den globala uppvärmingen men att vi tillsamman kan bidra till en allmän medvetenhet på samma sätt som själva konsten kan göra det.
Själv gör jag, i väntan på mer tid, pengar, bättre säkerhetsläge, slut på pandemin som den franske, av vissa ansedd som särlingskonstnär, målaren Henri Rousseau. Fast än han aldrig reste utomlands var hans favoritmotiv djungeln. Medans hans samtida och i sin livstid mycket mer kända konstnärskollega Paul Gauguin letade efter ett ”enklare” liv i det av Frankrike koloniserade Tahiti besökte Rousseau Paris växthus för att kunna avbilda den tropiska skogen. Efter som att jag bor i Göteborg och Stockholm och inte Paris så är det Fjärilshuset och Universeum jag besöker gång på gång för att söka värme, inspiration och vackra motiv.
Verk: Mandy Barker, Lotus Garden, 2014.
Bibliografi
Böcker:
Demos, T. J. Against the Anthropocene: Visual Culture and Environment Today. Berlin: Sternberg Press, 2017.
Haraway, Donna J. Staying with the Trouble: Making Kin in the Chthulucene. Durham: Duke University Press, 2016
Hemsidor:
Barker. Mandy. Fotografiska. Sea of Artifacts. 2019-06-03. https://www.fotografiska.com/ (Hämtad 2020-09-17)
Ipcc, Special Report Global Warming of 1,5 ºC https://www.ipcc.ch/sr15/ (Hämtad 2020-10-18)
Naturskyddsföreningen. Det här kan du göra för att få haven att må bättre. https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/det-har-kan-du-gora-att-fa-haven-att-ma-battre (Hämtad 2020-10-19)
The Conversation UK. World of Plastics in Numbers. https://theconversation.com/the-world-of-plastics-in-numbers-100291 (Hämtad 2020-10-19)
Videoklipp:
Barzdžiukaitė, Grainytė, Lapelytė, Sun and Sea (Marina). MM-ArtLike–Lithuania (with Libretto) – Sun & Sea (marina) – Venice Art Biennale 201. (video) https://www.youtube.com/watch?v=Wf8HuA6LG_g (Hämtad 2020-10-09) Barzdžiukaitė, Grainytė, Lapelytė, BarbArt-Winner of the Venice Biennale 2019 – Lithuanian Pavilion – INTERVIEW WITH THE ARTISTS. (video) https://www.youtube.com/watch?v=fd-sEjVHtF8 (Hämtad 2020-10-09)
Akademiska artiklar online:
Humans’ Relationship to Flowers as an Example of the Multiple Components of Embodied Aesthetics. Huss, Bar, Zaccai. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5867485/ (Hämtad 2020-10-18)