Mäns konst värderas högre och visas i större utsträckning än kvinnors konst. Det konstaterar flertalet rapporter och undersökningar gjorda bland annat av Nationella sekretariatet för genusforskning. Tankar om hur de patriarkala strukturerna tar plats inom konstvärlden påverkar mig i min konstnärliga praktik där jag utgår från det personliga som berör inre psykologiska processer såväl som yttre strukturer. Mina arbeten har ifrågasatts eller betraktats som ointressanta för allmänheten. Jag har fått frågor om hur min konst kan vara viktig för någon annan än mig själv, hur mina verk behöver ta steget från det personliga för att nå ut i offentligheten, bli tillgängliga för omgivningen. Som kvinna får jag i större utsträckning försvara och förklara mig medan männen oftare undslipper ifrågasättande och kritik. Mäns konst betraktas som allmängiltig medan kvinnors konst anses privat. Det är ett tydligt tecken på en maktstruktur som innebär att kvinnors konst minimeras medan männens konst bedöms vara betydelsefull för alla. Det är av vikt att lyfta det faktum att konstnärens kön avgör hur verket tas emot. Och lika viktigt att tala om att män i större utsträckning får tillgång till de rum där konst visas.
Under 1980-talet bildades den feministiska konstnärsgruppen Guerrilla Girls som en reaktion och protest mot MoMAutställningen An International Survey of Recent Paintings and Scuplture med anledning av att bland de hundrasextionio medverkande konstnärerna var endast sjutton konstnärer kvinnor. Guerrilla Girls påbörjade sitt arbete mot ojämställdheten i konstvärlden för trettio år sedan. Verket Do women have to be naked to get into the Met. Museum? från 1989 föreställeren avklädd kvinnokropp liggandes med ryggen mot betraktaren på en lila bädd. Huvudet är en gorillamask i profil. Kropp och huvud är i svartvitt. Svart text mot gul bakgrund. Titeln i fet stil i överkant täcker nästan halva bilden följt av texten ”Less than 5% of the artists in the Modern Art Sections are women, but 85% of the nudes are female”.¹ Uppfriskande men också nedslående med tanke på att konstvärlden än i dag inte är jämställd.
Tate UK uppger att enligt en studie gjord av National Museum of Women in the Artsrepresenterar 78 % av Londongallerierna fler manliga än kvinnliga konstnärer. De gallerier som visar jämn fördelning, alltså lika antal kvinnliga- och manliga konstnärer, utgör inte mer än 5 %. Samtidigt visar samma studie att 51 % av alla verksamma konstnärer är kvinnor.² Logiken att fler män än kvinnor och vice versa söker till vissa utbildningar automatiskt leder till att den grupp som är överrepresenterad under utbildningens gång också kommer vara överrepresenterad i arbetslivet borde vara en självklarhet. Det anmärkningsvärda är att män generellt sitter på högre poster med högre löner inom alla branscher oavsett könsfördelning under utbildning. I en artikel från 2017 menar Farah Joan Fard att det går fler kvinnor än män på konstskolorna men ändå är männens konst, efter avslutade studier, överrepresenterad i offentligheten.³ En statistik som jag som kvinnlig student på konstskola redan upplever i verkligheten utanför utbildningens institution.
National Museum of Women in the Artsslår fast att ca 70 % av studenterna på universitetens konstskolor idag är kvinnor. 2015 publicerade Artnews statistik som visade att 75 % av alla soloutställningar i New York var av manliga konstnärer. Undersökningen var gjord tio år tidigare men siffrorna hade då knappt förändrats sedan dess. Konsten är en del av samhället och speglar således samhället i stort. Ett samhälle med patriarkala strukturer där män är överrepresenterade på de beslutsfattande och högre positionerna. De stora institutionernas curatorer, musei- och gallerichefer verkar än i dag överrepresenterade av män. Något som Jen Mergel, curator på Museum of Fine Arts Boston, bekräftar. Mergel hänvisar till en undersökning gjord av Association of Art Museum Curatorssom visar att position och titel varierar kraftigt beroende på kön.⁴ Inom de lägre positionerna som till exempel assistent är kvinnor överrepresenterade. Mergel lyfter också problematiken kring att många konstinstitutioner har begränsad ekonomi vilket leder till större löneskillnader mellan könen än vad som redan råder i samhället. Manliga konstnärers konst visas alltså upp mer än kvinnors och män är överrepresenterade på de högre positionerna inom konstvärlden. Det är därför inte förvånande att konst, gjord av män värderas högre ekonomiskt. 135 miljoner dollar är siffran som visar på prisskillnaden mellan det dyraste sålda verket gjort av en man jämfört med det dyraste sålda verket gjort av en kvinna.⁵
The Guardian publicerade 2013 en undersökning gjord av den oberoende curatorn Gemma Rolls-Bentley som visade att endast 8 % av den offentliga konsten i Londons innerstad var gjord av kvinnliga konstnärer, låga 17 % av konsten på Tate Modernvar gjord av kvinnor och inte en enda kvinnlig konstnär fanns med på föregående års, lista över de hundra dyraste auktionsförsäljningarna⁶. Rolls-Bentley lyfte även problematiken kring att upphovsmännen till dessa verk alla betraktas som mästerliga eller genier. Vet ens någon längre vad vi menar när vi kallar någon ett geni och har vi någonsin vetat? Låt mig återkoppla till vad jag inledningsvis berörde gällande att män får tillgång till utrymme att visa sin konst samt slipper förklara sin konst. Nödvändiga faktorer för att verka som konstnär.
I stor utsträckning tycks vi låtsas att det är jämställt för att kvinnor tillåts delta men vi pratar inte om att kvinnorna deltar utifrån sämre villkor och med begränsade möjligheter. Myten om det ”manliga geniet” tycks leva kvar medan kvinnor bestraffas och dubbelbestraffas hur de än väljer att försöka ta sig fram. 2008 beskrev konstkritikern Brian Sewell i The Independent att han ansåg att kvinnor inte är kapabla till konstnärlig storhet men att män är det.⁷ Vidare tillade han att det kunde ha med barnabärande och barnafödande att göra.Man skulle lätt kunna vifta bort Sewells uttalande med förklaringen att han var en gammal man med urålderliga värderingar. Men åsikter om vad män klarar av till skillnad från kvinnor verkar återkommande. Artikeln befäster även att konstmarknadens allmänna linje är att mäns konst bör värderas högre och visas mer. Konstnären Marina Abramović har beskrivit hur hon avstått från att skaffa barn för att kunna upprätthålla sin karriär och menar att familj, barn och kärlek står i vägen, att en som kvinna inte kan ha allt på en gång.
En viktig aspekt att behandla är våra uppfattningar om könsfördelning. Tänk efter hur kvinnor gestaltas, presenteras och i hur stor utsträckning kvinnor representeras i konsten i stort. Geena Davis-institutetsom arbetar med genusfrågor i relation till filmskapande menar att filmpublikens uppfattning är att karaktärerna utgörs av lika många män som kvinnor. I själva verket rör det sig generellt om att kvinnliga karaktärer endast utgör 17 %.⁸ Det är ju självklart så att om vi har en snedvriden uppfattning om hur och i vilken omfattning kvinnor får utrymme inom konsten så är det svårare att få människor att vilja agera.
Likt en exklusiv herrklubb tjänar männen mest och bestämmer vem och vad som ska visas. Världen är inte jämställd och självklart står inte konsten utanför resten av samhället, utan är som jag tidigare nämnt en del av den. Men vad jag anser anmärkningsvärt är att konsten idag borde vara mer medveten. Under min utbildning har jag studerat feministiska perspektiv, etik och moral, postkolonialism, representation och så vidare. Ämnen som jag anser behöver appliceras i praktiken inte läggas bort som teoretiska anteckningar för att glömmas. Min förhoppning är att vi står inför ett generationsskifte. Att den nya generationen, oavsett kön, inte fortsätter upprätthålla de patriarkala strukturerna.
Hittills har jag endast redogjort för undersökningar gjorda utanför Sverige vilket inte beror på att dessa problem inte existerar överallt, det gör det.⁹ Nationella sekretariatet för genusforskning publicerade 2011 en artikel där Inga-Bodil Ekselius hänvisar till forskningsprojektet Genus och regionsom granskat könsfördelningen i fyra svenska konstmuseers samlingar. Studien visade att ca 90 % av alla verk var gjorda av manliga konstnärer.¹⁰ Samma siffror framkom i Moderna museetsutställning Önskemuseet som visades på sextiotalet. Museet hade mottagit fem miljoner kronor i statligt bidrag för att producera utställningen vars syfte var att möjliggöra att visa konst som ansågs borde finnas i museets samling.¹¹ Könsfördelningen i utställningen var då också att 90 % utgjordes av manliga konstnärer.2006 kom Moderna museet att ansöka om femtio miljoner kronor från staten för att kunna köpa in konst gjord av kvinnor i ett försök att skapa en jämnare könsfördelning och möjliggöra vad som kallades Det andra önskemuseet. Staten beviljade fem miljoner kronor men en stor summa pengar kom in till projektet genom privata donationer vilket gjorde att projektet kunde genomföras.¹² Moderna museets initiativ att vilja balansera könsfördelningen ledde till att mer konst skapad av kvinnor visades men det uppstod också kritik. I en debattartikel från 2009 skriver Frans Josef Petersson att museerna inte nödvändigtvis behöver redogöra för exakt jämställda siffror men att Moderna museets utställning Det andra önskemuseet inte var så jämt könsfördelad som de vill ge sken av. Petersson menar att utställningen visade tjugotvå kvinnliga och tjugosju manliga konstnärers verk samt att de stora soloutställningarna på Moderna museetåren efter 2006 visat mer än dubbelt så många manliga konstnärer än kvinnliga.¹³ Att Moderna museettog initiativ för att bidra till jämställdhet inom konsten i Sverige gjorde att fler kvinnliga konstnärers konst visades även om det, som Petersson kritiserar, inte nådde egentlig jämställdhet i form av lika många kvinnor som män i utställningen. Vad som hände var ändå att en debatt uppstod som ledde till vidare samtal om jämställdhet och nya infallsvinklar lyftes, som till exempel varför Moderna museetsutställningsverksamhet inte arbetar lika flitigt med jämställdhetsfrågan.
En anmärkningsvärd utveckling inom konsten kopplat till genusperspektiv är att det i allt mindre utsträckning pratas om manliga konstnärer som ”genier”, dock inte med anledning att kvinnor istället börjat tilldelas detta epitet. Nej, istället verkar det som att det försvinner helt. Inte många kvinnor har kallats ”stora konstnärer” eller blivit geniförklarade. Det är pinsamt att konstvärlden fortsätter befästa förlegade uppfattningar och strukturer som motarbetar jämställdheten. Genibegreppet, ”den mästerliga manlige konstnären”, är ett patriarkalt grepp som jag skulle vilja definiera som; en man som blir hyllad för att han har gjort något med hjälp av andra män och på bekostnad av kvinnor.
För att återkoppla till Guerrilla Girls verk Do women have to be naked to get into the Met.
Museum? krävs det att understryka vikten av att vi idag inte kan nonchalera hur konsten fortfarande tar form. Statistiken bekräftar att det är av vikt att uppmärksamma och kritisera hur kvinnor allt för ofta presenteras inom konsten inom måleri, fotografi, skulptur, perfomance, film, musik, litteratur och så vidare. Det finns en starkt befäst feministisk rörelse som ständigt verkar och som gör skillnad men för att möjliggöra större förändringar måste problemet angripas från flera håll vilket kräver att ansvar tas i flera led. Jag hänvisar till den ojämnt könsfördelade marknaden och marknaden i sin tur tycks peka mot köparna som i sin tur menar att det inte är möjligt att köpa konst som är gjord av kvinnor så länge museer och gallerier inte ställer ut konst som är gjord av kvinnor och på så vis inte möjliggör ett ekonomiskt värde. Att acceptera detta som rimlig logik kommer aldrig leda till förändring. Ju mer jag tänker på det och när jag plockar isär vad det handlar om för mig så är det en tydlig vilja att bli betraktad som människa, en grundläggande mänsklig önskan om jämställdhet, att slippa objektifieras, inte minimeras. Hur kvinnliga konstnärer blir behandlade bygger inte på en känsla. Den ojämna könsfördelningen gällande vem som visas på museer och gallerier är inte ett tyckande. Statistiken bekräftar att det inte råder jämställdhet mellan könen inom konsten vilket inte kan ignoreras.