Jag har tänkt på dig länge. Du var en av de första konstnärerna som jag fick en sådan där brännande känsla för. När man liksom känner hur något tilltalar en på en annan nivå, när något borrar sig in i en, när man inte kan förklara vad det är som gör att det bränner så. Den där känslan försöker jag för tillfället att sätta ord på, men de rätta har inte kommit än. Kanske finns det inte ord för den. Känslan är bara en rörelse med handen i luften än så länge. Kan du känna den?
Detta är ett slags brev till dig, men du kommer aldrig att läsa det. Jag använder mig av dig för att försöka förstå något. Det är mycket jag undrar. Det är mycket jag vill fråga dig. Jag har tänkt på dig.
Ett jag
Du skapar en berättelse om dig själv, även om det inte är dig den handlar om. Du använder dig själv för att utforska något utanför. Jaget existerar i relation till något yttre, till det som finns runt omkring. Allt finns i relation till något annat. Allt kontrasteras mot något annat eller mot ett inget. I alla fall för att förstå det. Ett jag, ett du, en någon, ett något.
Vad innebär det att använda sig av något så ogripbart som ett jag? Att själv inta rollen av ett jag, en någon, en person. Person, persona, mask. Roll. Du spelar en roll som jagkan kalla du. Du använder dig själv, bilden av dig själv för att utforska sådant som är svårt att komma åt. Till exempel som när du tar ett jobb på ett hotell, fotograferar och observerar gästernas tillhörigheter. Du är städerska, du spelar städerska. Någon kanske tycker att du lurar människor. Det kan ses som ett intrång. Som att gå över en gräns, en privat gräns. Du använder dig av dig själv för att komma åt något som man kanske måste gå över en gräns för att komma åt. Jag ser något mänskligt i att vilja förstå andra människor, få se deras oredigerade jag, hitta något som kan skapa en berättelse om dem. En vilja så stark att man inte kan hålla sig borta. När jag tänker efter är jag inte säker på att man går över en gräns. Man förskjuter den.
Jag ser mig själv på en skärm, jag hör mig själv prata, ser hur jag rör mig. Det finns en distans mellan det jaget som tittar och det jag som är i bild. Det är jag, men det är samtidigt någon annan. Känner du igen vad jag pratar om? Jag använder mig själv för att jag vill uppleva det som händer. Jag vill vara där i situationen jag har skapat, men också för att skapa ett verk som försöker prata om något annat än om vem personen på skärmen är. Personen på skärmen är relevant som en bild, men inte som ett specifikt jag.
Du säger i en intervju:
”Mitt arbete är inte mitt liv överhuvudtaget, ingen vet vad mitt liv är. Jag använder händelser ur mitt liv, men de är inte alls extraordinära. Jag är inte den enda personen som har förlorat en katt, vars föräldrar har gått bort eller som har blivit dumpad. Det betyder inte att det är mitt liv, det är händelser i mitt liv”.
Jag säger högt till mig själv:
”Jag försöker konstruera en situation som jag inte kan realisera i verkliga livet, utan endast i konsten. Jag är, känner och upplever. Jag tar ut händelser ur mitt liv, ur ett liv och sätter dem under förstoringsglas. Jag väljer ut delar och stirrar på dem för att försöka förstå dem”.
När du jobbar som strippa, när du snokar på ett hotell, när du förföljer en man i Venedig, när du blir förföljd i Paris, när du låtsas föda din katt, när du gifter dig i Las Vegas, när du filmar din döende mamma – är du då rädd för vad någon ska tänka om dig?
Om jag förstår dig handlar det inte om dig, utan om händelsen. Fenomenet. Mänskligt beteende, mänskliga känslor, tankar och begär. Vad andra människor är i förhållande till ett jag och tvärtom. Vad världen är. Tanken att varje människa upplever, känner, tänker. Att varje människa kallar sig själv jagoch någon annan du. Allt som händer där emellan.
Jag tänker; att arbeta med ett jag handlar nog inte om att befästa det, utan om att upplösa det. Bilden av ett jag är en bild och vi kommer aldrig att kunna förstå fullt ut vad som finns bakom den. Vår insida är fragmentarisk och i ständig förändring. Flytande, ogripbar, ett eget universum, stjärnor och månar. Bilden av oss är ett paket, en ofrivillig karikatyr. Du använder bilden. Låter bilden vara i bild. Använder den som ett verktyg. Jaget går inte att befästa, för jaget är fragmentariskt, flytande och föränderligt. Du säger att ingen vet vad ditt liv är (jag vet inte vem du menar med ”ingen” här, men jag antar att du menar till exempel mig). Jag vet inte vad ditt liv är, men bilden av det är jag bekant med. Bilden av dig känner jag till.
Den andre
I början av din film No Sex Last Nightsäger Greg Shepard att första gången han träffade dig ville han förfölja dig. Han ville göra samma sak mot dig som du gör mot andra. Du tittar på någon, du låter din blick och kamera objektifiera någon till din fantasi. Du kikar genom ett nyckelhål, där bakom får du skydd, du kan se på någon utan att bli sedd. Du blir inte sedd, men vi ser ur dina ögon, hör din röst. Dina ord om de du tittar på berättar. Du både tar och ger.
Jean-Paul Sartre säger att vi skapas i relation till andra människor, genom andra ser vi oss själva. Du hittar en mans adressbok på gatan, du lär känna honom genom hans vänner och bekanta (faktiskt även främlingar). Den andre blir endast en bild av sig själv, den andre skapas utifrån något utanför sig själv. Den andre skapas av en tredje. Kanske är vi alltid endast en bild skapad av något utanför oss själva?
Du låter någon göra samma sak mot dig som du gör mot den andre. En privatdetektiv följer efter dig, fotograferar dig, så som du har gjort mot andra. Du förvandlas till en bild, en fantasi. Någon annans blick styr över dig och du blir synlig. Du överlåter dig själv till din egen metod. Du blir objektet. Varje dag, när vi ser en annan människa förvandlar vi denna till ett objekt, till bild, för att vara centrum i vårt eget universum. För att kika genom nyckelhålet och vara den som ser, den som styr. Du gör det synligt.
Tror du att det är lättare att använda sig av andra människor när man gör sig själv till en bricka i spelet? Kanske känns det lättare att använda någon annan när man använder sig själv. Att det rättfärdigar intrånget i någon annans liv, då man också gör intrång i sitt eget. Man behöver ge av sig själv för att kunna ta av någon annan.
Sartre säger ju också att andra människor är helvetet. I filmen som jag nämnde tidigare tas jag med på en bilfärd genom USA. Här skulle jag säga att ni två är varandras himmel och helvete. Andra människor är allt. Vi behöver andra människor för att finnas, samtidigt som de kan få oss att känna obehag. Himmel och helvete.
Andra människor är allt, men hur hanterar man att dela en upplevelse med någon annan och samtidigt ha vetskapen om att man aldrig kommer veta hur ens egen upplevelse stämmer överens med den andres? Att veta att hur man än försöker att komma någon nära, finns det ett avstånd som aldrig går att komma förbi? Hur förhåller man sig till det?
Ett sätt kan vara att bygga broar mellan det självupplevda och den andres upplevelse. Att man försöker förstå sin egen upplevelse, försöker förstå den andres, tittar tillsammans. Närmar sig varandra.
Ett sätt är att använda orden och bilderna för att komma över det där glappet. För att hantera det. Det är det jag tänker att du gör. Du använder dig själv för att visa något mänskligt, för att tala om något som inte endast rör dig. Du använder det personliga, de egna upplevelserna, du använder dig själv och andra. Broar byggs mellan er, men också mellan mig och dig. Eller… mellan mig och verket. Jag kan bygga vidare därifrån.
Ibland har jag tänkt att man tar något från den man fotograferar, den man gestaltar. Man skapar en bild av dem. Men, kanske kan man hjälpas åt, spegla sig i varandra, hjälpa varandra att förstå något som ligger utanför det enskilda jaget. Jaques Lacan talar om spegelstadiet och den imaginära andre. Hur man som bebis någon gång för första gången ser sig själv i en spegel och förstår att det där är jag. Man förstår att man måste förknippa den man känner sig som med bilden av sig själv. Det inre med det yttre. Fragmenten med karikatyren. Förstår man att det där är jag, finns också ett du.
Vad tror du om det? Egentligen kanske du bara tycker om att leka?
En betraktare
Person, persona, mask, roll. Jag intar rollen som betraktare i förhållande till dig. Jag är den som tittar på det du har tittat på. Jag är den som tittar på dig när du har blivit tittad på.
Det jag säger om dig och dina verk är egentligen inget annat än det jag säger om mig själv. Jag tolkar dig genom mig, jag filtrerar dina arbeten genom mig själv. Precis som du övertalar Henri B om att ditt förföljande av honom på Venedigs gator egentligen berättar mer om dig än vad det gör om honom. Jag håller med dig om det, egentligen berättar det mer om dig, men jag förstår ifall han kanske inte kände så. Det handlar kanske om kontroll.
Det jag säger om dig berättar något om mig, det som berättar något om mig berättar också något om någon annan.
Dina verk förvandlar mig. Kanske inte till en annan person, men jag intar en ny position. En position av en betraktare. En voyeur. Jag tittar, tittar, tittar. Genom mina ögon väcks känslor till liv. Jag är djupt inne i dina iakttagelser, jag följer dig. Jag ser din mamma ta sina sista andetag. Jag tittar på främmande människors ägodelar på ett hotellrum. Jag förföljer en man jag aldrig träffat, jag följer dina tankar om honom. Jag blir nervös, jag är där, jag skapar associationer och följer med i dina. Det är ett tittande som övergår i ett upplevande. Jag känner det i mina tankar, i min kropp, i hela det som kallas jag. Du berättar, vad du kallar, sanna historier för mig. Du berättar om din barndom, ditt första äktenskap, en stulen röd sko. Jag relaterar till sådant jag aldrig upplevt.
Jag går in i rollen av dig – min bild av dig. Jag går in i rollen av kameran – min bild av kameran. Jag går in i rollen av observatör – min bild av en observatör.
Jag, en betraktare, åker med på en road trip genom USA. No sex last night. Jag får ta del av det som händer mellan er, genom att titta genom ett nyckelhål där jag är skyddad. Jag tittar på närdu sitter mittemot Greg och ni filmar varandra med varsin videokamera. Jag ser genom era ögon, genom kamerans ögon. Du försöker förklara för honom vad du känner när han, under er resa, ringer och skriver till en annan kvinna. Hur det känns när han lämnar dig ensam i den iskalla bilen och du vet vem han pratar med i telefonen. Han säger okej. Han berättar hur du får honom att känna när du hela tiden vet allting. När du inkräktar på hans privatliv, när du hittar och läser hans privata brev, när du är för nära.
”Är du okej?”
”Ja”
Det är något så otroligt mänskligt i det där avståndet som aldrig går att komma förbi hur nära man än försöker komma. Det är mänskligt att vara inne i sitt eget medvetande, uppleva världen men aldrig kunna uppleva vad den andre upplever. Det glappet, det mellanrummet. Orden som brygga. Orden som ett försök att närma sig, förstå, ta in varandra igen. Och igen.
”Är du okej?”
Jag är en betraktare som tittar, tolkar, känner och upplever. En betraktare som har möjlighet att döma dig, som har möjlighet att göra dig till en fantasi, till ett objekt. Att titta kan ge en makt, blicken kan ge en kontroll. Kameran har en given status av makt, den kan bevara och förvränga, den kan vara farlig och hjälpsam. Sättet man väljer att se är av stor betydelse, om man väljer att se på någon eller med någon, om man väljer att vara skyddad eller synlig. Om man upplever sig själv som synlig genom sin egen blick, blir man uppmärksam på att den egna personen påverkar det som finns runt omkring. Att man alltid kan skifta roll mellan jaget, den andre och betraktaren.
Det är svårt att skriva detta brev. Jag känner att jag blottar mig inför dig, du som aldrig kommer att läsa. Jag blottar mig på samma sätt som du gör för mig som betraktare. Det är ett blottande som kanske egentligen inte avslöjar mycket mer än att jag är en person. Jaget används för att prata om något utöver det, för att prata om något allmänmänskligt. Något existentiellt. Alla är ett jag. Jag försöker komma åt ett mellanrum med hjälp av ord. Orden är viktiga, även om de ibland är otillräckliga. På samma sätt som bilderna. Samtalet och det eviga reflekterandet är viktigt. Jag tror man måste fortsätta med det för att komma vidare, även om det ibland känns som att gå i en cirkel. Även om samtalet ibland blir en monolog. Även om jag skriver ett brev till dig som kanske blir ett brev till mig.
Prenez soin de vous.
Bisous,
Fanny Wallertz
PS. En sak till. Att sätta vanliga, mänskliga händelser på en piedestal. Att välja att stanna i den subjektiva händelsen, i känslan av den och lita på att detta är något fler kan relatera till. Det vardagliga är stort. Kanske det största, för det vardagliga är ju allt. Liv, död, kärlek, hat, relationer, middag och disk.