De namnlösa

Text: Smilla Weber

Fotoboken The Chosen Ones av Hendrik Zeitler består av 19 porträtt av kor. Bilderna är alla fotograferade med blixt och samma utsnitt, närbild rakt framifrån. Majoriteten är i färg och några enstaka i svartvitt. När vi bläddrar igenom boken möts vi av kor som försiktigt sticker fram sina ansikten genom gallret i en ladugård. De är alla porträtterade var för sig, intimt och nära inpå. Det finns ett lugn över bilderna och samtidigt en desperation. Det jag först fångas av är deras ögon som vädjar till mig. De försöker säga mig något. Deras blickar vittnar om våld och jag ser deras sorg och rädsla. Lidandet är uppenbart. Vissa av dem är fastkedjade runt halsen och alla har gula märkningar i öronen med siffror på. Siffrorna är till för att de ska kunna identifieras, för de har inga namn…

När jag som betraktare möter dessa bilder blir jag starkt påverkad. De går rakt in i min kropp och jag fylls av obehag och sorg, en fysisk smärta som växer i bröstet. I artikeln Art, Affect, and the “Bad Death”: Strategies for Communicating the Sense Memory of Loss skriver den australiensiske forskaren och professorn Jill Bennett (2002) om olika strategier för hur konstnärer kan skapa förutsättningar för ett affektivt mellanrum. Ett mellanrum där betraktaren kan delta med sin egen kroppsliga respons och minneskapacitet. En av dessa strategier är att utelämna information i berättelsen som betraktaren själv måste fylla i. Zeitlers fotografier talar om våld och exploatering men det finns inget direkt synligt våld i dem. De ledtrådar vi får som påminner oss om detta våld är galler, kedjor, öronmärkningar och deras blickar. Som jag nämnde ovan talar de till oss. De vill få oss att förstå. Deras närvaro, deras kroppar, de levda erfarenheterna de bär på, tränger igenom bilden och in i min kropp. De är vittnesmålen. De är beviset på och representation av det våld de utsätts för.

Kan förnimmelsen av eller vetskapen om våld som inte syns i ett fotografi upplevas som mer obehaglig än det våld som är direkt synligt för våra ögon? När jag ser in i kornas ögon tänker jag på Bennetts (Ibid) resonemang om “the bad death”. Deras död är våldsam. De får ingen begravning. Ingen som sörjer eller minns dem.

Jag tänker också på det osynliga våldet. Det som gestaltas i Zeitlers fotografier. Det som är så närvarande för den som vet men osynligt för den som inte besitter kunskap om kornas liv. För det är just så, det våld och förtryck som dessa kor utsätts för är osynligt för allmänheten. De som tjänar pengar på att exploatera domesticerade djur arbetar hårt med att manipulera konsumenternas perception av vad det är som pågår bakom stängda dörrar.

Istället för en sanningsenlig bild matas vi av den romantiserade idén om kon Rosa som betar på oändliga gröna ängar och som gladeligen ger bort sin mjölk till oss människor. Det är en bild långt ifrån verkligheten. Vad skulle hända om vi alla fick bevittna när hon mot sin vilja sexuellt utnyttjas genom artificiell inseminering, när bonden för in hela sin arm i hennes anus för att hålla nere livmoderhalsen och sedan för in en metallspruta med sperma i hennes slida. Eller när hennes kalv stjäls ifrån henne, bara timmar efter deras första möte med varandra, så att vi människor kan stjäla hennes mjölk som hon producerat för sitt barn. Sitt barn som hon aldrig mer kommer få träffa. Vad skulle hända om vi alla fick veta att hon kommer gå igenom detta trauma flertalet gånger, insemineras, bli bestulen på alla sina barn, mjölkad av en maskin tills hennes kropp inte orkar mer. Om vi fick veta att hon sedan skickas till sin våldsamma avrättning där hon först skjuts i huvudet med en bultpistol och sedan hängs upp och ned och får halsen avskuren. Vad skulle hända om vi alla fick veta att de barn hon föder som råkar vara tjurkalvar skickas till slakthuset och avrättas som bebisar för att de inte kan producera någon mjölk. Skulle vi då ta andra beslut i vår vardag när vi handlar i mataffären? De flesta av oss påstår sig vara djurälskare och emot exploatering av icke-mänskliga djur, men våra handlingar säger annorlunda.

Vi lever i en värld av karnism. Det vill säga, den dominerande ideologin som säger till oss att det är normalt, nödvändigt och naturligt för oss människor att exploatera icke-mänskliga djur, att de är här för oss och inte med oss. Denna ideologi är djupt rotad och bygger på dubbla irrationella budskap. Vi får å ena sidan lära oss som barn att vi ska vara snälla mot djur och å andra sidan lär vi oss samtidigt att det är skillnad på djur och djur. Utan någon riktig logik har vi valt ut vissa djur som vi respekterar och älskar, såsom hundar och katter, medan vi anser att andra är till för att ätas och utnyttjas på olika sätt. Trots att de alla tillsammans med oss delar det enda av vikt för att visas moralisk hänsyn, nämligen att de är kännande varelser. Den kulturella hegemonin: vårt antropocentriska synsätt på icke-mänskliga djur gör oss avtrubbade. Vi bär på en konstruerad idé om att de är våra ägodelar, och istället för att se det vi har gemensamt, fokuserar vi på våra olikheter som en strategi för att ursäkta exploateringen. På samma sätt som vi gör skillnad på varandra för att förtycka vissa grupper av människor.

Jag ser Zeitlers fotobok som ett aktivistiskt projekt. I bokens slut finns en text skriven av Camilla Flodin som förklarar hur vi behandlar kor i dagens Sverige. Texten har ett tydligt veganistiskt budskap som föreslår en alternativ värld där vi inte exploaterar icke-mänskliga djur.

Djurrättsaktivisten Laura Fernández (2021) förklarar i artikeln Images That Liberate: Moral Shock and Strategic Visual Communication in Animal Liberation Activism hur vi påverkas av att se explicita våldsamma bilder och videor på icke-mänskliga djur som exploateras, något som är en vanlig metod aktivister använder sig av i syfte att få människor att anta veganism. Hon menar att det som sker i mötet med sådana bilder är att vi hamnar i moralisk shock, vilket visar sig vara en effektiv strategi för att väcka empati hos människor. Men hon menar också på att det i vissa fall även är viktigt att se andra typer av bilder där inte enbart död och våld står i fokus.

“As for less explicit violent images, most activists affirmed having been more affected by the depiction of an individual expressing emotions, especially when it was directing its gaze at the viewer. These kinds of images ‘focus more on life instead of death’ (Libertad) and create less a priori rejection. Less explicit violent images allow one to form a deeper emotional connection with the image and the individual(s) represented in them, as well as to examine the images and ask oneself more questions about their life and the exploitation and oppression they are experiencing…“

– Laura Fernández (2021)

Zeitlers bilder är ett bra exempel på detta. Han lyckas berätta kornas historia på ett icke trivialiserande sätt. The Chosen Ones är ett respektfullt och lågmält arbete där de porträtterade korna med omsorg lyfts fram som individer. Konstnären är inte ute efter att provocera eller chockera betraktaren. Texten i bokens slut hjälper förhoppningsvis de betraktare som möter dessa bilder med en förutfattad idé om kor att kunna se in i deras ögon och möta dem som likvärdiga individer som förtjänar att leva sina liv fria från exploatering.

Tack Hendrik för din viktiga bok.

Fotografier från fotoboken The Chosen Ones (2016)

Bibliografi

Bennett, J. Art, Affect, and the “Bad Death”: Strategies for Communicating the Sense Memory of Loss. Signs: Journal of Women in Culture and Society, 28: 1 (2002): s. 333–351. https://doi.org/10.1086/340915 (Hämtad 2025-09-14).

Fernández, L. Images That Liberate: Moral Shock and Strategic Visual Communication in Animal Liberation Activism. The Journal of Communication Inquiry, 45: 2 (2021): s. 138–158. https://doi.org/10.1177/0196859920932881 (Hämtad 2025-09-14).

Zeitler, H. The chosen ones. (Journal, 2016).

Degree Shows20232020