Degree Show 2026 – Bachelor's Program
How I Would Like to Blow a Huge Bubble Around Me
Examensutställning av kandidatprogrammet i fotografi, HDK-Valand
Adress :
3:e Våningen, Sockerbruket 9
C/o 3:e Våningen, Sockerbruket 11
Öppettider :
2–24 maj Onsdag – söndag kl 12:00–16:00
Vernissage lördag 2 maj kl 11:00–17:00
Fri entré
Mer information samt program : https://3vaningen.se/hdk-valand-fotografi-2026/
Utställningen How I Would Like to Blow a Huge Bubble Around Me samlar sjutton avgångsstudenter vars verk utvidgar, utmanar och på ett varsamt sätt rubbar fotografiets konventionella gränser. Titeln är såklart lekfull, men den pekar också på något centralt i den fotografiska handlingen: önskan att skydda det ömtåliga, bevara det flyktiga och hålla fast ett ögonblick precis innan det försvinner.
Bubblan fungerar här både som metafor och metod. Den kan skydda, isolera, förstora, förvränga eller driva iväg. Precis som fotografiet i sig bildar den ett skört membran mellan insidan och utsidan, mellan upplevelse och bild, mellan jaget och världen. Att ta en bild handlar aldrig bara om att fånga; det handlar också om att skapa ett avstånd, rama in en relation och bestämma vad som får förbli synligt – och vad som inte får det.
I denna examensutställning förstås fotografin inte som ett enskilt medium, utan som ett utvidgat fält av material, gester och idéer. Genom fotografi, video, installation, skulptur, ljud och publikationer tar konstnärerna upp frågor om identitet, sårbarhet, minne, våld och socialt liv. Verken rör sig mellan det intima och det kollektiva, det taktila och det svårfångade, det lekfulla och det krävande.
Det som också definierar utställningen är den anda i vilken den har tagit form. Här finns generositet, liksom nyfikenhet och en gemensam vilja att experimentera. Olika praktiker möts, utmanar varandra och vässas genom det utbytet. Utställningen presenteras på 3:e Våningen i Sockerbruket, Majorna – en plats där nya konstnärliga sammanhang ständigt växer fram – och finner där en passande miljö för verk som själva befinner sig i en övergångsfas.
Detta är inte bara en avslutning, utan en utgångspunkt. En bubbla kan rymma något under en tid – men den kan lika gärna stiga, driva iväg och plötsligt spricka.
Sjutton nya röster – som redan stiger till ytan, redan tar form, redan är omöjliga att förbise. Pop!
– Pelle Kronestedt, universitetslektor i fotografi, vid HDK-Valand
Medverkande konstnärer :
Ida Bengtsson, Rasmus Bengtsson, Ditte Blom, Sine Brik, Simon Johannesson, Gustaf Johansson, Abdar-Rahman Manouchi, Tova Nyberg, Marie Paulsson, Stian A Rasmussen, Robin Rydén, Truls Svenningsson, Isak Uitto, Sebastian Vetsch, Smilla Weber, Olivia Westling, Rita Wigzell
Följ studenterna på deras instagram @ba3_photography_hdkvaland för att se deras process inför utställningen.
How I Would Like to Blow a Huge Bubble Around Me
Graduation exhibition by the Bachelor’s program in photography, HDK-Valand
Address :
3:e Våningen, Sockerbruket 9
C/o 3:e Våningen, Sockerbruket 11
Opening hours :
2–24 May Wednesday – Sunday from 12:00–16:00
Opening Saturday 2 May from 11:00–17:00
Free admission
More information and program : https://3vaningen.se/hdk-valand-fotografi-2026/
How I Would Like to Blow a Huge Bubble Around Me brings together seventeen graduating students whose works expand, test and gently unsettle the conventional boundaries of photography. The title is playful, certainly, but it also points towards something central to the photographic act: the desire to protect what is fragile, preserve what is fleeting, and hold a moment in place just before it disappears.
The bubble operates here as both metaphor and method. It can shelter, isolate, magnify, distort, or drift. Like photography itself, it forms a delicate membrane between inside and outside, between experience and image, between the self and the world. To make a photograph is never simply to capture; it is also to establish a distance, frame a relation, and determine what is allowed to remain visible — and what is not.
In this degree show, photography is understood not as a singular medium, but as an expanded field of materials, gestures and ideas. Through photography, video, installation, sculpture, sound and publication, the artists engage questions of identity, vulnerability, memory, violence and social life. The works move between the intimate and the collective, the tactile and the elusive, the playful and the exacting.
What also defines the exhibition is the spirit in which it has taken shape. There is generosity here, as well as curiosity, and a shared willingness to experiment. Distinct practices come into contact, challenge one another, and are sharpened through that exchange. Presented at 3:e Våningen in Sockerbruket, Majorna — a site in which new artistic contexts continue to emerge — the exhibition finds an apt setting for works that are themselves in transition. This is not simply a conclusion, but a point of departure. A bubble may hold something for a time — but it may equally rise drift, and suddenly burst open.
Seventeen emerging voices — already rising to the surface, already taking form, already impossible to overlook. Pop!
– Pelle Kronestedt, senior lecturer in photography, at HDK-Valand
Exhibiting artists :
Ida Bengtsson, Rasmus Bengtsson, Ditte Blom, Sine Brik, Simon Johannesson, Gustaf Johansson, Abdar-Rahman Manouchi, Tova Nyberg, Marie Paulsson, Stian A Rasmussen, Robin Rydén, Truls Svenningsson, Isak Uitto, Sebastian Vetsch, Smilla Weber, Olivia Westling, Rita Wigzell
Follow the students on their instagram @ba3_photography_hdkvaland to get a glimpse of their progress leading up to the exhibition.
Ida Bengtsson – Ser du att jag ser dig
Det sägs att ögat är själens spegel – att blicken vittnar om något djupare inom oss.
Blicken rymmer både intimitet och kontroll. Den kan vara kärleksfull, dömande, nyfiken eller genomträngande. Ögonkontakt kan upplevas som obehaglig, som ett ögonblick av osäkerhet. Ser du att jag ser dig, utforskar blickens makt.
Genom speglar och fotografier förstärks betraktarens skiftande roll mellan att observera och att bli observerad. I Bengtssons installation upphävs gränsen mellan subjekt och objekt – en spänning uppstår i mötet med den egna blicken och vår självmedvetenhet.
Ida Bengtssons (f. 2002, Helsingborg) arbete kretsar kring ett inre sökande, särskilt de oåtkomliga aspekterna av jaget som inte alltid kan nås eller kontrolleras. Genom fotografi undersöker hon hur känslor och tankar kan anta en visuell form och arbetar med fotografiet som ett rumsligt medium.
It is said that the eyes are the mirror of the soul – that the gaze reveals something deeper within us.
The gaze holds both intimacy and control. It can be loving, judgmental, curious, or piercing. Eye contact can feel uncomfortable, like a moment of uncertainty. Ser du att jag ser dig, explores the power of the gaze.
Through mirrors and photographs, the viewer’s shifting role between observing and being observed is intensified. In Bengtsson’s installation, the boundary between subject and object is dissolved – a tension in the encounter with one’s own gaze and our self-awareness.
Ida Bengtsson’s (b. 2002, Helsingborg) work revolves around an inner search, particularly the inaccessible aspects of the self that cannot always be reached or controlled. Through photography, she explores how emotions and thoughts can take visual form and approaches photography as a spatial medium.
Rasmus Bengtsson –Vinden behöver inte träd att blåsa i
En man närmar sig en sten. Stenen tillhör inte honom. Det är lättare att låta den ligga där den är, men det förstår han inte. Han tror att han behöver bära på den, ta den med sig. Hålla den nära. Den orsakar honom bara smärta, finner han tröst i det? Har hans liv utan stenen blivit outhärdligt för honom?
Genom denna akt förkroppsligar Bengtsson ett beroende av något som bara orsakar smärta. Att trots smärtan falla in i gamla vanor av att söka tröst i tyngden. Om svårigheten att föreställa sig ett liv utan stenen. Inte för att det hjälper, utan för att det är familjärt.
A man approaches a stone. The stone does not belong to him. It would be easier to leave it where it is, but he does not understand that. He believes he needs to carry it, to take it with him. To keep it close. It only causes him pain – does he find comfort in that? Has life without the stone become unbearable to him?
Through this act Bengtsson embodies an addiction to something that only causes pain. To fall back into old habits of seeking comfort in misery, despite the suffering it brings. About the difficulty of imagining a life without the stone. Not because it helps, but because it is familiar.
Ditte Blom – Untitled (1920–2026)
I Untitled (1920–2026) sætter Ditte Blom spørgsmålstegn ved, hvad et fotografi er. Gennem en materiel undersøgelse sætter hun fokus på de spor og personlige aftryk, der klæber til den fotografiske flade. Hun insisterer på at synliggøre det oversete, i et forsøg på at bevæge sig nærmere de fotografiske rester, som engang tilhørte fremmede.
I sin kunstneriske praksis arbejder Blom med fundne fotografier, købt på loppemarkeder og online auktioner. Hun er interesseret i de fotografiske spor, vi efterlader os og de skjulte historier, som det fotografiske objekt indeholder.
In Untitled (1920–2026) Ditte Blom questions what a photograph is. Through a material exploration she draws attention to the traces and personal imprints that cling to the photographic surface. She insists on making the overlooked visible, in an attempt to move closer to the photographic remnants that once belonged to strangers.
In her artistic practice, Blom works with found photographs purchased at flea markets and online auctions. She is interested in the photographic traces we leave behind, and the hidden stories embedded within the photographic object.
Sine Brik –udfoldelse
Sine Brik (f. 1991) er en dansk kunstner, der arbejder minimalistisk med tekst, skulptur og fotografi. I projektet udfoldelse trækker Brik linjer mellem de fysiske og psykiske spor af sårbarhed, mellem individets systemer og samfundets systemer, som kan føles svære at passe ind i.
I de præsenterede værker kan man finde materialer fra hverdagen—objekter, der allerede bærer spor af levet liv: af handlinger, kroppe og brug. De er ikke neutrale materialer, men fortættede aftryk af erfaringer.
Hendes praksis er en del af en cyklisk proces: at møde noget i verden, at blive formet af det, at oversætte det til noget andet og at efterlade nye spor. For Brik er kunst uadskillelig fra den måde, vi lever på. Det er vigtigt for hende at arbejde, leve og bidrage til et bæredygtigt liv og samfund—både etisk og materielt.
Sine Brik (b. 1991) is a danish artist who works minimalistically with text, sculpture, and photography. In udfoldelse, Brik draws lines between the physical and psychological traces of vulnerability, between the system of an individual and the systems of society, which can feel difficult to fit into.
In the presented works, one can find materials from everyday life—objects that already bear traces of lived life: of actions, bodies, and use. These are not neutral materials, but condensed impressions of experiences.
Her practice is part of a cyclical process: to encounter something in the world, to be shaped by it, to translate it into something else, and to leave new traces behind. For Brik, art is inseparable from the way we live. It is important for her to work, live, and contribute to a sustainable life and society—both ethically and materially.
Simon Johannesson – Sunset Bar
Sunset Bar utforskar den virtuella baren vid samma namn. Det är en av många användarskapade världar på den sociala virtuella plattformen VRChat. Plattformen liknar ett datorspel, men i stället är syftet att träffas och umgås utan fysisk närvaro.
I sin praktik använder Simon Johannesson dokumentärfotografiska regler. I detta projekt tar han till sig denna tradition med syftet att behandla den virtuella platsen som vilken plats som helst. En viktig inspiration är Anders Petersens intima porträtt från den Hamburgska baren Café Lehmitz (1978).
Videoverket presenteras genom illusionen “Pepper’s ghost” som har rötter i 1800-talets teatervärld, vilket skapar ett omslutande och intimt möte för betraktaren. Filmen består av dokumentationen från platsen och intervjuer med dess besökare.
Vad skiljer en virtuell bar från en fysisk?
Hur beter vi oss i det virtuella rummet jämfört med den värld vi redan känner?
Sunset Bar explores the virtual bar with the same name. It is one of many user-created worlds on the social virtual platform VRChat. The platform resembles a video game, but its purpose is to meet and socialize without being physically present.
In his practice, Simon Johannesson employs documentary photographic principles. In this project, he embraces this tradition with the aim of treating the virtual space as any other place. A key inspiration is Anders Petersen’s intimate portraits from the Hamburg bar Café Lehmitz (1978).
The video work is presented through the “Pepper’s ghost” illusion, which has its roots in 19th-century theatre, creating an immersive and intimate experience for the viewer. The film consists of documentation of the space and interviews with its visitors.
What’s the difference between a virtual bar and a physical one?
How do we behave in the virtual space compared to the world we already know?
Gustaf Johansson – Dana
Dana är en fotografisk bok om Belgrad och dess invånare. Fotograferad under en fyraårsperiod mot en kuliss av stadens brutalistiska arkitektur, skildrar arbetet relationen mellan individ och stad. Johansson har dokumenterat detta samspel genom ett utforskande av platsens miljöer, sökandes efter de stunder då mötet sker. Dana ger en personlig bild av staden och står i direkt koppling till hans fascination för de till synes oändliga utrymmen och händelser som formar vår omvärld.
Gustaf Johansson (f.1996) är fotograf och kommer från Karlstad. Hans praktik är projektbaserad och kretsar ofta kring en specifik plats. Han arbetar främst med analoga fotografiska tekniker, vars långsamma process leder till en större avsiktlighet kring de fotografier han väljer att presentera.
Dana is a photographic book about Belgrade and its inhabitants. Photographed over a four-year period against the backdrop of the city’s brutalist architecture, the work depicts the relationship between the individual and the city. Johansson has documented this interplay through an exploration of the city’s environments, seeking out the moments when this encounter takes place. Dana offers a personal view of the city and is directly linked to his fascination with the seemingly endless spaces and events that shape the world around us.
Gustaf Johansson (b. 1996) is a photographer from Karlstad, Sweden. His practice is project-based and often revolves around a specific location. He works primarily with analogue photographic techniques, whose slow process leads to a greater sense of intention in the photographs he chooses to present.
Abdar-Rahman Manouchi – Without awe and without terror
I Without awe and without terror, använder Abdar-Rahman Manouchi iscensatt fotografi för att frammana översinnliga platser. Projektet gror från tankar om intersektionalitet och frihet från mänsklig tillhörighet. Genom noggrant konstruerade bilder svävar objekt mellan igenkänning och främlingskap. Med ljus och manipulation klär han det vardagliga med myt.
In Without awe and without terror, Abdar-Rahman Manouchi imbues staged photography with intangible space. Born from thoughts of intersectionality and a desire for freedom from human affiliation, the work unfolds through carefully constructed images, where object hover between recognition and estrangement. With light and manipulation he drapes the ordinary with myth.
Tova Nyberg – Call of Duty
Tova Nyberg (f.1993, Uppsala) använder blandade tekniker för att utforska områden av stark personlig ambivalens. Ett sådant område är militär estetik, krigföring och Sveriges roll i den globala vapenindustrin. Fokus och medium varierar, men konflikt förblir det mest centrala.
I Call of Duty undersöker Nyberg soldatarketypen genom rollspel och funna föremål. En studie i maskulina ideal, disciplin och sårbarhet.
Tova Nyberg (b.1993, Uppsala) employs mixed media to explore areas of strong personal ambivalence. One such area is military aesthetics, warfare and Sweden’s role in the global arms industry. While the areas of investigation as well as medium may vary, conflict remains the point of interest.
In Call of Duty Nyberg examines the soldier archetype through role-play and readymade objects. A study of masculine ideals, discipline and vulnerability.
Marie Paulsson – In Latency__
Marie Paulsson (f. 1974) arbetar med fotografi, arkivmaterial och samtida bildprocesser där bilden förstås som något som ännu inte har landat. I Latency undersöker hon det latenta rummet som ett tillstånd snarare än en plats, ett mellanrum där både bilden och subjektet befinner sig i ständig förskjutning. Verket tar avstamp i begreppet latency, en teknisk term för fördröjning, och i idén om latent space inom maskininlärning, där flera möjliga bilder existerar innan något antar form.
Verket kretsar kring en gestalt i rörelse mellan framträdelse och undandragande. Likt en pulserande andning hålls bilden mellan uppenbarelse och upplösning. I mjölkig, membranlik yta dröjer bilden i väntan, ännu inte helt synlig.
Denna tekniska förståelse blir i verket ett existentiellt tillstånd. Våra liv utspelar sig ofta i former av väntan, i övergångar, i väntrum där något ännu inte har anlänt. I detta perspektiv framträder vi som beta versioner av oss själva, ständigt under bearbetning, aldrig helt färdiga.
Det latenta rummet blir därmed inte bara ett rum för bildens tillblivelse utan ett existentiellt rum där subjektet framträder som något föränderligt och ofullbordat. Bildens pulserande andning speglar ett tillstånd där flera möjliga versioner samexisterar och där identitet framträder som kontinuerligt tillblivande.
Verket söker inget avslut. Det dröjer där bilden ännu inte fixerats, där det ofullbordade är ett sätt att existera.
Marie Paulsson (b. 1974) works with photography, archival material and contemporary image processes in which the image is understood as something not yet settled. In Latency, she explores latent space as a condition rather than a site, an interval where both image and subject remain in constant transition. The work takes its point of departure in latency as a technical term for delay, and in the idea of latent space in machine learning, where multiple possible images exist before anything takes form.
The work centres on a form in motion between emergence and withdrawal. Like a pulsing breath, the image is held between revelation and dissolution. Within a milky, membrane like surface, the image lingers in waiting, not yet fully visible.
This technical understanding becomes, in the work, an existential condition. Our lives often unfold in states of waiting, in transitions, in waiting rooms where something has not yet arrived. In this sense, we appear as beta versions of ourselves, continuously processed, never fully complete.
Latent space thus becomes not only a space of image formation but an existential space in which the subject appears as something mutable and unfinished. The image’s pulsing breath mirrors a condition in which multiple possible versions coexist, and identity emerges as continual becoming.
The work seeks no closure. It lingers where the image has not yet fixed, where the unfinished is a way of existing.
Stian A Rasmussen – Grener (non-site)
Stian A. Rasmussen (f. 1996) er en kunstner fra Lørenskog, Norge. Med utgangspunkt i fotografi og skulptur undersøker hans praksis hvordan skogen former menneskelig persepsjon, hukommelse og romforståelse. Gjennom en dialog mellom materialer og landskap utforsker Rasmussen spenningen mellom tilstedeværelse og fravær, tilknytning og frakobling.
Rasmussens verk, Grener (non-site), opererer i rommet mellom det opprinnelige landskapet og dets forskyvning inn i galleriet. Ved å omforme fragmenter av skogen til skulpturelle og fotografiske elementer, skaper han en installasjon som inviterer betrakteren til å revurdere sin egen romlige oppfatning og rolle i miljøene de befinner seg i. Rasmussens bruk av lek og materialer knyttet til skogen, fremhever landskapsfragmentene han nysgjerrig har samhandlet med.
Stian A. Rasmussen (b. 1996) is an artist from Lørenskog, Norway. Rooted in photography and sculpture, his practice investigates how the forest shapes human perception, memory and spatial understanding. Through a dialogue between materials and landscapes, Rasmussen examines the tension between presence and absence, connection and disconnection.
Rasmussen’s work, Grener (non-site) is operating in the space between the original landscape and its displacement into the gallery. By rethinking fragments of the forest into sculptural and photographic elements, he creates an installation that invites the viewer to reconsider their own spatial perception and role within the environments they inhabit. Rasmussen’s use of play and materials connected to the forest, highlights the landscapes fragments that he has curiously co-acted with.
Robin Rydén – Du står där mening borde vara
Robin Isidor Rydén är en svensk konstnär baserad i Göteborg. Hans praktik kretsar kring komplexiteten i att leva och uppfatta världen, och hur mening formas i relation till andra. Genom att arbeta med reducerat fotografi och materiella processer så medvetet tömmer han bilder på ett tydligt sammanhang, för att öppna upp bilden och skapa utrymme för betraktaren att själv orientera sig.
Du står där mening borde vara undersöker instabiliteten i att se och att vara, där mening inte framträder som något fullständigt utan fortsätter att röra sig i relation till andra och sig själv, mellan bild och betraktare. Verket speglar ett tillstånd av att leva i något osäkert och ständigt föränderligt, där välbekanta strukturer ofta begränsar vårt seende. Verket upplöses inte i en enda tolkning, utan förblir i rörelse där det tar form genom varje möte och betraktaren tar verkets centrum.
Robin Isidor Rydén is a Swedish artist based in Gothenburg. His practice is conceptual and revolves around the complexities of living and experiencing the world, and how meaning around this is formed in relation to others. Working with photography and material processes, he fragments subjects and reduces context to open up the image and make space for the viewer to take its centers.
Du står där mening borde vara, engages with the instability of seeing and being, where meaning does not arrive as something complete but continues to move between image and viewer. It reflects a condition of living within something uncertain and constantly shifting, where familiar structures often close off our sight. The work does not resolve into a single reading, instead it remains in circulation where it takes form through each encounter.
Truls Svenningsson – House of Worship
Truls Svenningsson är manusförfattare, filmregissör och fotograf baserad i Göteborg. Han betraktar biografen som ett House of Worship, vilket tar form i denna filminstallation med samma namn: ett biografrum inspirerat av en kyrka.
Platser för andakt och transcendens besöks allt mer sällan i Sverige, men har på senare år väckt ett förnyat intresse bland unga. I filmen gestaltar Svenningsson kyrkorummets laddning i ett drama mellan två 18-åringar. Under en meditativ bönestund krockar stolthet, svek och begär, medan ungdomarna, till synes vägledda av svårtolkade tillfälligheter, navigerar sina känslor i ett rum präglat av tro och existentiell rymd.
Genom att kombinera rörliga och stilla bilder betonar Svenningsson filmmediets illusionära natur och vår benägenhet att tro på det vi upplever när det känns sant i oss och bär en berättelse.
Truls Svenningsson is a screenwriter, film director, and photographer based in Gothenburg. He conceives of the cinema as a House of Worship, a notion that takes form in this film installation of the same name: a cinematic space inspired by a church.
Places of worship and transcendence are visited increasingly rarely in Sweden, but in recent years they have sparked renewed interest among young people. In the film, Svenningsson explores the charged atmosphere of the church interior through a drama between two 18-year-olds. During a meditative prayer session, pride, betrayal, and desire collide, as the teenagers, seemingly guided by ambiguous coincidences, navigate their emotions in a space shaped by faith and existential expansiveness.
By combining moving and still images, Svenningsson emphasizes the illusory nature of the cinematic medium and our inclination to believe in what we experience when it feels true within us and carries a narrative.
Isak Uitto – Jag föddes med ett lyckligt hjärta
Vi står alla handfallna inför det som komma skall. Ingen av oss har makten över slutet. Vi kan i vissa fall skjuta fram det, i vissa fall också påskynda dess inträde, men vi kan aldrig undgå det.
I och med artbetet Jag föddes med ett lyckligt hjärta förhåller sig Isak Uitto till objektets förmåga till berättande. Genom stillebenfotografiet närmar sig Uitto objekt, kropp, maktdynamik, förgänglighet och tingens skönhet. Han söker finna svar på hur han kan leva med vetskapen om att allt skall dö.
Isak Uitto är född i Östersund, Jämtland.
We are all powerless in the face of what is to come. None of us has control over the end. In some cases, we can postpone it, in others we can hasten its arrival, but we can never escape it.
In the work Jag föddes med ett lyckligt hjärta (I Was Born With a Happy Heart), Isak Uitto engages with the narrative potential of the object. Through still life photography, Uitto approaches objects, the body, power dynamics, impermanence, and the beauty of things. He seeks answers to how he can live with the knowledge that everything will die.
Isak Uitto is born in Östersund, Jämtland.
Sebastian Vetsch – Atmospheric pressure
Dette prosjektet utforsker hvordan vi opplever bilder gjennom kroppen, ikke bare gjennom synet. Det fokuserer på lys, farge, tekstur og komposisjon for å skape stemninger som nesten kan sanses like mye som de kan sees.
I stedet for passiv betraktning inviterer arbeidet oss til å føle oss frem gjennom bildene. Visuelle signaler kan vekke assosiasjoner til berøring, lukt, smak, lyd og luft, og oppfordrer til en kroppslig projeksjon inn i bildet.
Denne tilnærmingen kommer av tidlige sanseerfaringer som barn; der jeg knyttet lyder til bilder, lukter til farger, forestilte meg hvordan en farge kunne smakt, hvordan en overflate høres ut, eller hvordan en lyd kan se ut.
Vi bærer alle på et stort sansearkiv; både kropp og sinn lagrer erfaringene våre og danner et indre kart over verden vi lever i. Bilder kan aktivere disse minnene og la sansninger oppstå gjennom det visuelle.
Gjennom arbeid med materialitet, lys, bevegelse og sekvensering blir bildet noe man ikke bare ser, men også kjenner.
This project explores how we experience images through our body and not just our eyes. It focuses on light, color, texture and composition to create immersive atmospheres that can almost be sensed as much as seen.
Rather than passive viewing, the work invites us to feel our way through images. Visual cues evoke touch, smell, taste, sound, and airflow, encouraging a bodily projection into the image.
This approach stems from early sensory interactions; I would associate sounds with images, smells with colors, imagining how a color might taste, how a surface might sound or what a sound might look like.
We carry a vast sensory archive; both mind and body record our interactions, forming an internal map of understanding. Images can activate these embodied memories, allowing sensation to emerge through visual experience.
By working with materiality, light, movement, and sequencing, Atmospheric Pressure turns images into something you don’t just see, but feel.
Smilla Weber – Beyond the point of recognition – trapped in a carnistic reality
Karnism är en av vår tids dominerande ideologier. Det är ett tankesystem som låter oss betrakta vissa djur som ätbara, som resurser och som på ett fundamentalt sätt underlägsna människan. Karnismen uppfattas dock sällan som en ideologi. Den verkar i det fördolda och präglar vår verklighetsbild så effektivt att våldet den bygger på framstår som något normalt.
Domesticerade icke-mänskliga djur är den mest förtryckta gruppen i civilisationens historia. De föds upp enbart för att tjäna sina förtryckares intressen. Efter ett liv av exploatering hamnar de i ett slakteri där de möter en våldsam död. Varenda en. Och allt detta accepteras av självutnämnda djurvänner.
Veganismen är en rättviserörelse som strävar efter att avskaffa all form av exploatering och förtryck. Denna rörelse innefattar att synliggöra det rådande paradigmet.
Karnismens djupt rotade föreställningar blir aldrig så uppenbara som när de konfronteras med bilder av det våld som drabbar dess offer.
Alla säger sig vara emot exploatering, förtryck och orättvisa – tills veganism kommer på tal…
Text av Martin Weber
Carnism is the ruling ideology of the modern age. It is a belief system that lets humans view certain animals as edible, usable, and fundamentally inferior. And yet it is rarely recognized as an ideology. It operates invisibly, shaping perception so effectively that its violence becomes ordinary. Domesticated non-human animals are the most oppressed group in the history of civilization. They are bred into existence solely in the interest of their oppressors. After a life of exploitation, they end up in a slaughterhouse where they are violently killed. All of them. And yet these atrocities are accepted by self-proclaimed animal lovers.
Veganism is a social justice movement aimed at abolishing all forms of exploitation and oppression. The move towards abolishment includes shedding light on the prevailing paradigm.
Never are the strong held beliefs of carnism more exposed than when confronted with images of violence towards its victims.
Everybody is against exploitation, oppression, and injustice… until you bring up veganism…
Text by Martin Weber
Olivia Westling – Sight Slipping
Sight Slipping är det som händer när ögonen inte har någonstans att vila. Ett landskap som passerar förbi. Ett avstånd som är för långt, en hastighet för hög för att ögonen ska kunna förankra sig någonstans.
Med detta verk undrar Olivia Westling vad som händer när det finns en längtan efter att observera på nära håll. Att vara en del av något, men något stoppar en. Det är som om ögonblicket vägrar att bli sedd – man kan inte hålla fast vid det. Tar man flera steg bakåt ökar avståndet, men bilden blir tydligare. Går man närmare vinner man närhet, men förlorar tydligheten.
Olivia Westling (f. 2000) är en svensk konstnär vars praktik grundar sig i utforskandet av vår närhet och distans till det naturliga landskapet. Det som är långt borta och det som är nära, och hur det kan uppfattas och fångas genom fotografiska metoder. Istället för att dokumentera landskapet observerar hon det. Hur arbetar vi med vår omgivning och hur arbetar den med oss?
Sight Slipping is what happens when the eyes have nowhere to rest. A landscape passing by. A distance too far, a speed too fast for the eyes to anchor themselves anywhere.
With this work, Westling wonders what happens when there is an urge to observe closely. To be a part of something, yet something holds you back. It is as if the moment resists being seen – you cannot hold on to it. Stepping back, the distance grows, but the image becomes clear. Moving closer, proximity is gained, but clarity is lost.
Olivia Westling (b. 2000) is a Swedish artist whose practice is rooted in the exploration of our closeness and distance to the natural landscape. That which is far away and that which is close, and how it can be perceived and captured through photographic methods. Rather than documenting the landscape, she observes it. How do we work with our surroundings and how do they work with us?
Rita Wigzell – Ett annat Eden
Bland bleka nattslätter slår fruktträdet ut i blom.
Namnlösa människor vandrar omkring. Man vet inte vilka de är eller vart de är på väg. Några människor sitter i ett träd; de har namn: Gunnel Gummeson (1956), Viola Widegren (1948), Pia Byström (2000), Mirja Nyman (1995) och Mariam Adam (1997). Årtalet inom parentes är då de försvann. Fyra av dem är dödförklarade i sin frånvaro, den femte är det inte. Flera närstående tror fortfarande att deras försvunna finns därute någonstans. De kallar det olika saker. Hopp. Rädsla.
Om en människa försvinner och aldrig kommer tillbaka – vart tar hon då vägen? Konstnären Rita Wigzell har utgått från olösta fall av försvunna personer och föreställt sig var de befinner sig nu. Bor de alla någonstans där vi bara inte kan nå dem?
I sin praktik arbetar Wigzell iterativt med fysiska collage och digitala tekniker, omvandlandes bilden till något mittemellan. Hennes arbeten kretsar kring intertextualitet, ordlöshet och en nyfikenhet för det som är undangömt.
Amid the wide, pale night plains, the fruit tree stands in bloom.
Nameless people wander. You do not know who they are or where they are going. Others sit in a tree; they have names: Gunnel Gummeson (1956), Viola Widegren (1948), Pia Byström (2000), Mirja Nyman (1995), and Mariam Adam (1997). The years in parentheses mark when they disappeared. Four of them have been declared dead in absentia; the fifth has not. Some relatives still believe their loved ones are out there somewhere. They call it different things: hope or fear.
If a person disappears and never returns—where do they go? Artist Rita Wigzell takes unsolved missing persons cases as her starting point and imagines where they might have gone. Do they all live somewhere, beyond our reach?
In her iterative practice, Wigzell moves between physical collage and digital processing, transforming the image into something in between. Her work revolves around a loss of words, intertextuality, and a curiosity for what is hidden.