Examensutställning av masterprogrammet i fotografi, HDK-Valand
2 maj – 24 maj 2026, vernissage: 2 maj kl. 11.00 – 17.00
Röda Sten Konsthall, Röda Sten 1, 414 51 Göteborg
Matters of dirt and longing öppnar upp för att tänka längtan som något i grunden aktivt. En längtan som, i likhet med fotografiet, har kraft att formulera och omformulera både det som har varit och det som komma skall. Flera av verken låter det personliga, dolda och delikata gro, för att då och då träda fram som något monumentalt, absurt eller politiskt.
I konsthallen ryms och sammanflätas flera andra platser: barndomens sagoslott, kohagen, rutnätet, en annan planet, arkivet, och en övergiven eller kanske ännu tillblivande plats. Andra verk tycks blanda sig i och fråga om också minnet av en händelse, en kropp eller en relation, med alla dess otillförlitliga, röriga, orena lager, kan ses som en plats?
Titelns ”dirt” rör sig från det konkreta och samtidigt undflyende: jord, smuts, repor, damm och brus … till ett motstånd mot det förenklade, till synes rena, välfungerande, perfekta och friktionslösa. De utställande konstnärerna har modet att uppehålla sig här, på en nu gemensam plats eller om det är ett tillstånd.
Det här är ingen tematisk utställning i traditionell bemärkelse. Examensutställningen hålls istället samman av ett starkt insisterande, riktat till oss som betraktare, om att ta oss igenom lagren för att upptäcka det som ligger där mer eller mindre blottat. Matters of dirt and longing kan ses som ett tillfälle att uppehålla sig vid det fotografiska, eller vid det förstenade, vittrande, kopierade, muterade, pågående och växande.
Anna Strand, lektor i fotografi, masterprogrammet i fotografi, HDK-Valand
Medverkande konstnärer:
Josefin Johansson Hedman, Ji Songyin, Susan Karavelli, Mirjam Lamut, Carla Lomakka, Carlo Lombardi, Barbara Marstrand, Samuel Ian McCarthy, Lisa Pettersson, Sofus Ravn, Katarzyna Sokołowska, Sara Tonioni
***
Gradshow exhibition by the Master’s program in photography, HDK-Valand
2 May – 24 May 2026, opening: 2 May from 11.00 – 17.00
Röda Sten Konsthall, Röda Sten 1, 414 51 Göteborg
Matters of dirt and longingopens up a way of conceptualising longing as fundamentally active.A longing which, like photography, has the power to formulate and reformulate both what has been and what is yet to come. Several of the works allow the personal, the hidden, and the delicate to take root, and occasionally to emerge as something monumental, absurd, or political.
Within the exhibition space, several other places are held and interwoven: the fairytale castle of childhood, the grid, the cow pasture, another planet, the archive,and a site that is abandoned or perhaps still emerging. Other works seem to intervene, asking whether the memory of an event, a body, or a relationship, with all its unreliable, messy, and impure layers, might also be understood as a place.
The “dirt” of the title moves from the concrete yet elusive: earth, grime, scratches, dust, and noise … towards a resistance against the simplified, the seemingly pure, the well-functioning, the perfect, and the frictionless. The exhibiting artists have the courage to dwell here, in what is now a shared place or perhaps a state.
This is not a thematic exhibition in a traditional sense. Instead, the degree show is held together by a strong insistence, directed at us as viewers, to move through the layers and discover what lies there, more or less exposed. Matters of dirt and longing may be seen as an opportunity to linger with the photographic, or with the fossilised, weathered, copied, mutated, ongoing, and growing.
Anna Strand, senior lecturer, Master’s program, HDK-Valand
Exhibiting artists:
Josefin Johansson Hedman, Ji Songyin, Susan Karavelli, Mirjam Lamut, Carla Lomakka, Carlo Lombardi, Barbara Marstrand, Samuel Ian McCarthy, Lisa Pettersson, Sofus Ravn, Katarzyna Sokołowska, Sara Tonioni
Josefin Johansson Hedman – Did she specifically say that she didn’t want to be harassed? / Romeo Spikes
När samhällets kollektiva ansvar för trygghet brister, tvingas individen att rusta sig för ett personligt försvar. I installationen Did she specifically say that she didn’t want to be harassed? belyses denna ansvarsförskjutning genom fallna plastskivor som visar att idén om självförsvar är en bräcklig konstruktion när bakomliggande strukturer förblir oförändrade. I rummet möter vi ett slagfält i vila. Här vilar förstenade gipslakan och fragmenterade rustningsdelar som tysta monument över en kroppslig beredskap. Genom svanens olika gestaltningar åkallas valkyriemyten, men här presenteras krigarkvinnan som fixerad; en symbol för den rustning vardagen kräver. Svanen blir bärare av en mytologi där sårbarhet och strid flätas samman. Genom de urbana barriärerna Romeo Spikes som historiskt verkat för att avvisa och avvärja, adresseras gaturummets sårbarhet som en form av reaktiv arkitektur. Genom att sammanföra dessa element med projektioner av hårspraysreklamer skildras hur vardagliga objekt omkodas till nödvärn i ett offentligt rum präglad av vaksamhet.
*
When society’s collective responsibility for safety fails, the individual is forced to arm themselves for personal defense. In the installation Did she specifically say that she didn’t want to be harassed?, this shift of responsibility is shown through fallen sheets of plastic; a reminder that self-defense is a fragile construction as long as the underlying structures remain unchanged. In the room, we encounter a battlefield at rest. Here, petrified plaster sheets and fragmented armor rest as silent monuments to a state of bodily readiness. Through the various forms of the swan, the Valkyrie myth is invoked, but here the warrior woman is presented as fixated; a symbol of the armor that everyday life demands. The swan becomes the bearer of a mythology where
vulnerability and combat are intertwined. Through Romeo Spikes, urban barriers historically used to repel and deter, the vulnerability of the street is addressed as a form of reactive architecture. By combining these elements with projections of hairspray advertisements, the work shows how everyday objects are recoded into weapons in a public space defined by vigilance.
Ji Songyin – Did you have a good time
Did you have a good time är en rumslig förlängning av ett tidigare fotografiskt projekt av Ji Songyin, baserat på bilder funna i en second-hand kamera: iscensatta fotografier av kinesiska artefakter tagna av en anonym samlare. Bilderna har skurits till oregelbundna fragment och överförts till möbler och keramiska objekt. Platsen antyder något som en gång använts och
sedan övergivits: en samlares blick, en interiör hemsökt av orientaliska ekon, och migrantens erfarenhet av att behandlas som en kuriositet snarare än som sällskap. Under dammskydden finns fragmenten och spektaklet fortfarande kvar. Genom att arbeta med arkivbilder, materiella ingrepp och blickens politik undersöker Ji hur bilder bär och förmedlar kulturell förvrängning, och vad som händer när denna överföring bryts.
*
Did you have a good time is a spatial extension of an earlier photographic project by Ji Songyin, based on found images from a second-hand camera: staged photographs of Chinese artifacts taken by an anonymous collector. The images were cut into irregular fragments and transferred onto furniture and ceramic objects. The space suggests something once inhabited and then
abandoned: the gaze of a collector, an interior haunted by orientalist echoes, and the migrant experience of being treated as a curiosity rather than as company. Beneath the dust covers, the fragments and the spectacle are still there. Working with archival images, material intervention, and the politics of looking, Ji’s practice examines how images carry and transmit cultural distortion, and what happens when that transmission is interrupted.
Susan Karavelli – Masterpieces
Inspirerad av konsthistorien och de gamla mästarnas verk, i synnerhet Johannes Vermeers ljusdränkta och fridfulla rum där personer utför lugna och vardagliga sysslor i tydligt definierade arkitektoniska utrymmen, riktar Karavelli kameran mot skärmen, det mest frekvent besökta rummet i vår tid, och hittar både material och narrativ till sina arbeten medan hon tittar på turkiska dramaserier på en populär videodelningsplattform. I sina verk ersätter hon de (konst)historiska rummen med mer relaterbara scener hämtade ur TV-serierna och leker med tekniker som förändrar och utvidgar den verklighet som kameran ser, skapande nya rum som ibland tar formen av ett landskap där en ensam bild/figur försöker finna sitt sammanhang.
*
Inspired by art history and the works of the Old Masters, especially Johannes Vermeer’s lightflooded and peaceful rooms where figures pursue tranquil and everyday occupations in clearly defined architectural spaces, Karavelli points the camera at the screen, the most frequently visited room in our time, and finds both material and narrative for her works while watching Turkish drama series on a popular video-sharing platform. Exchanging the (art) historical rooms with more relatable scenes taken from the TV series, she plays with techniques that alter and expand the reality that the camera sees, creating new rooms that sometimes take the form of a landscape where a single image/figure tries to find its context.
Mirjam Lamut – The world has been ending for billions of years
The world has been ending for billions of years är ett kontemplativt verk, baserat på idén att allt som har en början också måste ha ett slut. Ur den synvinkeln kan allt omkring oss och inom oss ses som en del av den gradvisa, pågående processen av världens undergång. Verket är ett försök att förstå det mänskliga livets förgänglighet i relation till det vidsträckta och oändliga universumet. Fotografierna visar ytor och texturer av naturliga och syntetiska material som konstnären, med hjälp av
ljus och oväntade perspektiv, förvandlar till kosmiska landskap där mikro- och makrovärldar flätas samman. Mirjam Lamut använder fotografi som ett sätt att tänka genom att skapa. Hennes praktik är förankrad i ett intuitivt förhållningssätt där bilder och installationer växer fram ur närvaro, öppenhet och noggrann iakttagelse.
*
The world has been ending for billions of years is a contemplative work, based on the idea that anything that has a beginning must also have an end. From that point of view, everything around us and within us can be seen as a part of the gradual, ongoing process of the world’s ending. The work is an attempt to understand the impermanence of human life in relation to the vast and eternal universe. The photographs show surfaces and textures of natural and synthetic materials which, using light and unusual perspectives, the artist transforms into cosmic landscapes where the micro and the macro intertwine. Mirjam Lamut uses photography as a way of thinking through creating. Her practice is rooted in an intuitive approach, in which images and installations emerge from presence, openness, and close observation.
Carla Lomakka – You met every day; then not for six months, or years
I sin praktik riktar Carla Lomakka uppmärksamhet mot vardagliga och intima scener. Kortfilmen You met every day; then not for six months, or years bildsätter ett röstmeddelande som berättar om ett plötsligt möte på gatan. I samspråk med filmen visas collage som fogar samman det levande och ögonblickliga med det bevarade och förgångna. Genom att fragmentera och förena olika fotografier överlappas tid: människor, platser och ting vävs ihop.
*
Carla Lomakka’s artistic practice draws attention to everyday and intimate scenes. The short film You met every day; then not for six months, or years visualises a voice message that tells of a sudden encounter on the street. In dialogue with the film are collages that bring together the alive and momentary with the preserved and past. Time is overlapped by fragmenting and combining different photographs: people, places and things are woven together.
Carlo Lombardi – Zones of proximity
Zones of proximity ser till material i tillstånd av kontaminering, exponering, och förfall; material som vägrar transparens. Skulpturala assemblage som använder oexponerad film, koppar, brons, stål, hydraulolja, gluten, och bioläder, förhåller sig till fotografi som ett materiellt system vilketsom fortsätter att verka efter att dess representativa funktion har satts ur spel. Materialen blir oläsbara; de förblir opaka och porösa att möta och hålls i ett pågående tillstånd av möjlighet. Skapandet gör sig här av med organisation istället för att producera den, och bjuder in till zoner av närhet där funktionella identiteter löses upp och något nytt kan ta form. Detta fokus innebär ett skifte från vad bilder betyder till vad materia gör, hur den påverkar, förvandlar och involverar sig själv i processer som överskrider den ursprungliga avsikten. Verket frågar, genom att föreställa sig andra sätt att relatera, vad det skulle innebära att möta materia som en opak deltagare snarare än en resurs.
*
Zones of proximity attends to materials in states of contamination, exposure, and decay, refusing their resolution into transparency. Sculptural assemblages employing undeveloped !lm film, copper, bronze, steel, hydraulic oil, gluten, and bio-leather stay with photography as a material system that continues to operate a”erafter its representational function has been suspended. The materials do not become legible but remain opaque and porous to encounter, held in an ongoing condition of potentiality. Making, here, undoes organisation rather than producing it; inviting into zones of proximity where functional identities dissolve and something else begins to compose itself. The focus shifts from what images mean to what matter does, how it affects, transforms, and involves itself in processes exceeding the initial intention. By imagining different conditions for relating, the work asks what it would mean to encounter matter as an opaque participant rather than a resource.
Barbara Marstrand – Math problems
Hur skapar man ordning i en kaotisk värld? Hur befriar man sig själv i en värld av rigiditet? Math problems leker med bildvärldens förnuft. Fotografier sammanställs i utdrag av rutnät för att bilda ett internt system som organiserar detaljer från omvärlden. Ett rutnät är icke-hierarkiskt, oändligt utvidgande, och framträder utan given blickpunkt; egenskaper som det fotografiska perspektivet rubbar. En noggrann uppmärksamhet på detaljer återspeglas i precisa linjer, medan pixelering och raderingar gör perfektion till ett ideal. Logik kan vara kall, som temperaturen på grafen, men ändå visuellt lockande.
*
In a world of chaos, how does one create order? And in a world of rigidness, how to liberate oneself? ”Math problems” plays with reason in imagery. Photographs are assembled in excerpts of grids to form an internal system that organises details from the world around. A grid is non-hierarchical, infinitely extendable, and projected as if seen from no vantage point; features that are offset by the photographic gaze. Attention to detail is reflected in meticulous lines, while pixelation and erasures make perfection an ideal. Logic can be cold, as the temperature on the graph, yet visually enticing.
Samuel Ian McCarthy – 1,164 Cows
I över ett sekel har högkvalitativt gelatin framställt av koben ansetts nödvändigt för analog fotografering, särskilt inom silvergelatinprocessen. Faktum är att det än idag inte finns några filmmaterial på marknaden som inte innehåller bovint gelatin. Inga alternativ finns. Till följd av detta krävdes det förra året 1 164 kor enbart för gelatinproduktionen kopplad till enskilda konsumenters analoga fotografering.
Genom en installation av cyanotypibilder, ljud och material från det svenska kosläppet bjuder verket 1,164 Cows in till en närmare betraktelse av vår relation till kor idag och riktar uppmärksamheten mot hur icke-mänskliga animaliska produkter omedvetet används i våra dagliga liv – ofta dolda eller rättfärdigade som “biprodukter” av industrin.
Varje cyanotypi som beläggs och exponeras i animationen är till minne av de 1 164 kännande varelser som miste livet år 2025 för att möjliggöra att en gelatinös bild kan fästas på en filmrulle.
*
For over a century, gelatine created from cow bones has been considered required for analogue photography, specifically the silver gelatine process. In fact, still to this day there are no film-stocks on the market that do not contain bovine gelatine. Zero alternatives. As a result, consumer film last year alone was estimated to need 1,164 cows for production.
Through an installation of cyanotype imagery, sound, and material from the Swedish Kosläpp, the work 1,164 Cows invites a closer look at our relationship to cows today, calling attention to how nonhuman animal products are unconsciously used in our daily lives, often hidden or simply justified as “by-products” by those in the industry.
Each cyanotype coated and exposed for the animation is in honour of the 1,164 sentient beings who lost their life in 2025 to bind a gelatinous image onto a roll of film.
Lisa Pettersson – Expedition Earth: Creatures of Utopia
Skogens varelser betraktar Den Vise, när den stoppar och anklagar flickan för att bete sig som människa. Som äventyrare från utopin – en av många dimensioner – har flickan och vargen uppdraget att dokumentera alla levande varelser på jorden, samt erbjuda tillflykt i ett försök att bevara naturen.
Lisa Pettersson fotograferar uppstoppade djur, människor, träd, stenar och åar för att bjuda in betraktaren till en fotografisk fantasivärld – en plats där den hårda verkligheten kan bearbetas och där nya sätt att föreställa sig och skapa en bättre värld kan utforskas.
Universumet ”Expedition jorden” är uppbyggt av konstnärens händer, från blyertsskisser, fotografier, texter, montage, 3D-modeller, animationer till färdiga bilder och installationer.
*
The creatures of the forest witness The Wise One accusing the girl of acting like a human. Working as an explorer from The Utopia — one of many dimensions — the girl and the wolf are tasked to document all living beings of Earth in a quest to preserve nature and offer them a safe haven.
Lisa Pettersson photographs taxidermied animals, humans, trees, stones and rivers, inviting the viewer to a photographic fantasy as a way to digest harsh reality or to fantasize ways of making a better world.
The ”Expedition Earth” universe is built by the artist’s hands, from pencil sketches, photographs, writing, layering and composing, 3D-models, animation, to finished images and installations.
Sofus Ravn – White Rabbit
Sofus Ravn arbetar mellan fotografi, teckning, skulptur, text och installation. Med utgångspunkt i barndomssymboler, populärkultur samt fragment av minne och förlust, förenar hans praktik det lekfulla med det kusliga.
”White Rabbit” är ett pågående projekt som har sin grund i minnen från konstnärens barndomshem och förlusten av hans mor. Format av erfarenheter av sönderfall och frånvaro filtrerar verket personligt material genom flera medier och kulturella referenser.
Installationen vecklar ut sig som en kurerad kollision av barnslig estetik, erotik och våldsamma undertoner. Snarare än att återskapa det förflutna arbetar Ravn med bilder, objekt och gester som bär spår av minne och fantasi. Resultatet är en miljö formad av känsla snarare än berättelse, där element fogas samman på nytt till något såväl bekant som oroande.
*
Sofus Ravn works across photography, drawing, sculpture, text, and installation. Drawing on childhood symbols, popular culture, and fragments of memory and loss, his practice blends the playful with the uncanny.
”White Rabbit” is an ongoing project rooted in memories from the artist’s childhood home and the loss of his mother. Shaped by the experiences of rupture and absence, the work filters personal material through diverse media and cultural references.
The installation unfolds as a curated collision of childlike aesthetics, eroticism and violent undertones. Rather than reconstructing the past, Ravn works with images, objects, and gestures that carry traces of recollection and imagination. The result is an environment shaped by feeling rather than narrative, where elements are recombined into something both familiar and unsettling.
Katarzyna Sokołowska – Holding water, holding doubts
Holding water, holding doubts är en hyllning till kroppen, något som konstnären uppfattar som den mest värdefulla tillgången och pelaren i den mänskliga existensen. I verket skildrar Sokołowska en övergång – en frånkoppling genom sjukdom och en återkoppling genom rörelse. De avbildade kropparna och gesterna verkar vara ur position, något som speglar ett tillstånd av instabilitet. Samtidigt så antyder de ett sökande efter balans genom rörelse.
Projektet har sitt ursprung i fotografier tagna av trasiga statyer, samt från bilder rivna ur en medicinsk lärobok. Dessa bilder har omtolkats av konstnären och sedan präglats på aluminiumplåtar. Aluminium är både fast och känsligt – under tryck så registreras minsta beröring.
*
Holding water, holding doubts is a tribute to the body, understood by the artist as the most valuable possession and the pillar of human existence. In this project, Sokołowska traces a process of transition – disconnection through sickness and reconnection through movement. The depicted bodies and gestures seem to be dislocated, reflecting a state of instability. Simultaneously, they suggest a search for balance through motion.
The starting point of the project were photographs taken of broken statues as well as images ripped from a found medical book. These images are reimagined by the artist and embossed on aluminium plates. Aluminium is at once rigid and sensitive – under pressure, it registers even the slightest touch.
Sara Tonioni – Chiudi un occhio, aprine un altro (Close one eye, open another)
Sara Tonionis konstnärliga praktik utforskar personliga upplevelser och nedärvda trauman, samt reflekterar över djupt rotade beteendemönster.
Projektet, som har sitt ursprung i hennes mormors bortgång, handlar om avsaknaden av fysisk närhet. Bristen på beröring – genom gester, vanor och tystnader – formar en människa redan från barndomen och skapar inlärda sätt att relatera till andra, innan det kan förstås på ett medvetet plan.
Titeln antyder ett perspektivskifte som uttrycks genom de utvalda materialen. Analoga svartvita fotografier, i kombination med collage och sömnad, sammanför fragment av kroppen, hemmiljöer och vardagsföremål, vilket skapar ett utrymme där frånvaron träder fram genom intima spår. Här blir den fotografiska processen inte ett medel för att nå ett mål, utan ett steg mot acceptans genom längtan och bearbetning.
*
Sara Tonioni’s practice explores personal experiences and inherited traumas, reflecting on deep-rooted patterns of behaviour.
Sparked by her grandmother’s death, the project deals with the absence of physical affection. Lack of touch – through gestures, habits and silences shapes an individual from childhood, forming learned ways of relating toothers before it is consciously understood
The title suggests a shift in perspective, and is intentionally expressed through the work’s materials. B&W analogue photographs, in combination with collage and stitching, bring together fragments of the body, domestic environments, and everyday objects, creating a space in which absence emerges through intimate traces. Here, the photographic process becomes a means not to an end, but towards an acceptance through longing and reckoning.
