Birgit Jürgensen Untitled (Natural History),1975. En halvmörk kropp som kapats mellan skötet och snett till vänster axel, svävar några centimeter över marken. Kroppen har ersatts av ett halvt löv som fortsätter efter axeln där huvudet annars skulle sitta. Lövet utgör halva människogestalten. Ett halvt löv och en halv människokropp. En kropp som jag läser som androgyn, då inga klassiska symboler för kön syns på bilden. Bara en arm och ett ben. En metamorfos av ett löv eller en metamorfos av en kropp. Ett annat ideal där människan är en del av naturen så som naturen är en del av kroppen. En värld där inget finns eller snarare där det som inte finns får komma fram.
Hur jag ser och läser en bild är nog det närmaste jag kommer till att förklara vad jag finner magiskt med fotografi. När verkligheten hamnar så långt borta från bilden. Eftersom Birgit Jürgensens bild ser analog ut, (den ser ut som ett fotografi), tycker jag den fångar det vackra med det fotografiska mediet. Att du kan kapa en kropp på mitten och göra den till något annat. Birgitte Jürgensens bild är kroppen precis som i mina, performativ.
I leken med vad som finns omkring mig uppstår en egen värld, en mellan-värld där fotografiet är medlet för min spiritualitet. Desperationen och viljan att flyga upp, släppas i väg och att komma ifrån det verkliga (inte bara i svartvit labbet). Eftersom fotografiet befinner sig mellan det vi ser och det vi upplever blir mellanrummet en metafor och ett tillvägagångssätt. Jag tror att det är just mellan det vi ser och det vi upplever som jag ser som min spiritualitet, det som är mer flytande och det som befinner sig i kategorin av något annat än verkligheten.
Jag hör några gymnasieelever som sitter bredvid mig på Stadsbiblioteket berätta att de varit på en roadtrip och fick 6666 som beställningsnummer från taxin, “så jävla läskigt, jag var livrädd, och dessutom var det inte tre sexor utan fyra, mycket värre”. Har det alltid varit så här vidskepligt? Eller är det bara för att jag skriver den här artikeln som jag tänker på vad dom sa.
Tittar överallt och ser ingenstans utom utanför mitt fönster i min etta i GBG. Eller jo, det gör jag – jag försöker se mig själv, det eviga hemsökandet av mig själv i mitt fotografi och min konst. Ibland tror jag mig finna något, fotot är min tröst och mitt manifest. Jag vill expandera mig så långt och så stort jag kan, till utom mig och inom mig. Flaxar i studion!!!!! Med mina armar kanske jag kan flaxa till något.
Jag tänker på min mor, kvinnor som går in i en spirituell fas. Det har iallafall influerat mig; jag tror på änglar, vättar, troll etc. Jag har gjort mycket mindfulness och går runt med palo santo, salvia och har en samling kristaller hemma. Häxor och wiccor florerar på mina sociala medier. Astrologi har blivit min religion. Jag prenumererar såklart på ett veckohoroskop. Jag äger flertal böcker om häxor och självhjälpsböcker.
Jag ser en video på twitter där Kris Jenner går runt med salviarökelser. Videon kommer upp en gång till och då kopplad till en artikel där man vädjar till västerlänningar att sluta köpa salvia eftersom är en helig ört som länge använts av urbefolkningen i USA. Jag läser det någon timme efter att jag själv gjort samma sak. Känner mig så jävla ertappad och löjlig. Hela västvärlden (jag) som ständigt tar och utnyttjar, roffar åt oss (som om det ligger i våra gener). Samtidigt som jag ser fotografiet som en ingång till min spiritualitet, funderar jag mycket på hur jag annars närmar mig det spirituella i livet. Spiritualiteten som trend idag samtidigt som det är vad jag jobbar med. Jag är en del av trenden jag själv ifrågasätter och ofta finner motbjudande.
Birgit Jürgensen Untitled (Natural History),1975
https://birgitjuergenssen.com/en/works/#filter=.photos