Slumpens egenskaper är många, men en av de kvalitéer som gör att konstnärer intresserar sig för den handlar om en strävan att nå det undermedvetna, och att beröra betraktaren eller lyssnaren på ett djupare plan – kanske även sig själv som skapare.
I artikeln Chance Imagery från 1966, skriver George Brecht:
“There is no absolute chance or random event, for chance and randomness are aspects of the way in which we structure our universe.”
Min tolkning av detta är att vi alla påverkas av vår omvärld och att allt vi gör speglas av det som finns omkring oss. Den absoluta slumpen blir därigenom en omöjlighet och det är kanske just detta som gör den så intressant. Slumpen blir mystisk – en väg in i vårt undermedvetna och ett sätt att upptäcka något bortom fantasin.
För surrealisterna var slumpen helt avgörande och de använde sig bland annat av metoden automatism, en begrepp lånat från psykologin. Intressant nog föredrog surrealisterna ”automatism” framför ordet ‘random’, som är kopplad till matematiken. I den franske poeten André Bretons surrealistiska manifest definierar han automatism som: ”… the dictation of thought in the absence of all control exercised by reason and outside all moral or aesthetic concerns…”. Det vill säga vardagliga saker som att glömma, tappa något eller felsägningar – okontrollerade, automatiserade handlingar som ett uttryck för det undermedvetna.
1913–14 gjorde Marcel Duchamp verket 3 Standard Stoppages. Det började som nedskrivna instruktioner och idén var att släppa en tråd som var en meter lång från en höjd av en meter och låta tråden landa på marken utan att påverka hur den föll. Duchamp gjorde detta med tre trådar som landade på olika sätt, och skapade sedan måttstockar av trä som han formade efter sättet som trådarna landat på. De tre slumpmässigt skapade metrar blev ett nytt sätt att mäta, om än ett ironiskt sådant.
Ljudkonstnären John Cage skapade musik inspirerad av både Duchamps experiment med slumpen och zenbuddhism. För Cage var slumpen ett sätt att imitera naturens underliggande krafter, snarare än att duplicera eller avbilda den. Han är mest känd för sitt verk 4’33” (1952) där en person blir instruerad att sätta sig vid ett piano, öppna locket, och inte spela någonting under precis 4 minuter och 33 sekunder. Det blir ett sätt att få publiken höra ljudet i rummet. Att lyssna istället för att uttrycka.
Konstnären Walead Beshty har skapat flera arbeten med slumpmässiga processer. Under en föreläsning i Miami talade han om sina Pictures Made by My Hand with the Assistance of Light. Det är ett verk skapat av fotografiskt ljuskänsligt papper som han först har knycklat ihop och vikt och därefter belyst och framkallat.
En viktig del i skapandet av serien var att inte göra medvetna val eller att påverka slutresultatet för mycket. Poängen var att det skulle finnas utrymme för ett samspel med slumpen under hela verkets tillblivelseprocess.
Han beskriver att han tänker på sitt arbete som ett slags spel. Det viktiga med spelet är reglerna, de förutsättningar som skapas av situationen. Det viktiga är inte att det ska bli ett särskilt resultat, utan att det blir ett omfång av olika resultat.
Om man inte är nöjd med resultatet ändrar man spelets regler snarare än att ändra resultatet.
George Brecht talar om en avsaknad av medveten design, en bild som är skapad av något okontrollerat. Det handlar om att utgå från att man använder resultat som blir och inte gör urval från processen i efterhand.
“In connection with art, and the affective image, we shall indicate two aspects of chance, one where the origin of images is unknown because it lies deeper-than-conscious levels of the mind, and the second where images derive from mechanical processes not under the artist’s control. Both of these processes have in common a lack of conscious design.”
Denna avsaknad av medveten design kan liknas vid en formation av fallna löv skapat av vind och tyngdlag. Eller ett vindpinat träd vars grenar repetitivt skaver bort färgen på en fasad och därmed skapar en form. I Walead Beshtys fall är hans verk Color Curls omedvetna design beroende av att han inte ser vad han gör; att han utsätter det ljuskänsliga fotopapperet i mörkrummet för olika filter, samt papprets naturliga vilja att böja sig och därigenom skapar en slumpmässig process.
Under föreläsningen fick Beshty en fråga från publiken om han förväntade sig ett särskilt resultat eller om det blev en överraskning för honom.
Beshty svarade:
“It’s not surprising, but I don’t.. there’s not a.. I know the range of things that will happen. I have a sense. With these, it just becomes a little more complicated and a little more unpredictable, but I generally accept anything that the situation produces. So, I don’t, you know.. like I said before I can’t really control.. I can’t be like: oh a blue line there would be great, I couldn’t even do it if I wanted to.”
Hans svar visar på det komplicerade med att kalla något för slumpen. Man kan benämna det okontrollerbart, men samtidigt har man en viss kontroll och en förväntan av att något ske när man arbetar med slumpmässiga metoder.
Den “renaste” formen av en sådan process måste vara den första gången det händer. Oftast är det nog så att man snubblar över något under arbetats gång, och upprepningen blir bara ett försök att återskapa den slumpartade händelsen. Beshty säger att i ramverket ingår att inte välja bort slutresultatet utan att han använder sig av allt. Men jag är inte helt övertygad och det tycks finnas ett urval i det han gör. Han har gjort ett verk som heter Selected Works, vilket består av sammanfogade biprodukter – konst han har skapat men valt att inte visa och som i sin tur blir ett objekt. Med andra ord det bortvalda. Det finns något motsägelsefullt med tillvägagångssättet. Att frigöra sig från kontrollen, att inte låta sin egen hand och tanke påverka resultatet, men samtidigt falla för lusten att välja och ta kontrollen.
Källförteckning: