Det inkorrekta fotografiet
För ett tag sedan hittade jag en gammal instruktionsbok för fotografi från 1970-talet på en loppis. I början av boken finns det en lista på vilka kameror och objektiv som man ska använda för specifika motiv. Jag stannade upp vid landskapsfoto, där det radades upp vilka kameror som man ska använda för att få till en bra, korrekt bild. Att bli tillsagd hur man tar ett fotografi kändes för mig väldigt tråkigt. Det var något som väcktes i mig när jag läste detta, kanske en irritation över att det finns ett rätt och ett fel, eller kanske inspiration att gå emot det som skrivs. Genom bokens instruktioner om hur man fotograferar korrekt, började jag sakta men säkert inse att det inte är så viktigt för mig i min egen konstnärliga praktik, eller som betraktare. Att gå ifrån det perfekta, det korrekta, och istället röra sig närmare det inkorrekta, det felaktiga. Helt plötsligt började jag skapa bilder på ett annat sätt, friheten att släppa det glansiga, rena, tekniskt perfekta gav mig helt nya tekniker och metoder, att både fotografera men också den viktiga roll som metoden spelar i min praktik och mina verk. Boken fick mig att fundera på landskapsfotografiet, det jag själv i någon utsträckning skulle säga att jag håller på med i mitt eget konstnärskap, och just den här tydliga metoden och tekniken för att få till en bra bild. Den bör följa några specifika kriterier; den ska vara skarp, tagen vid det perfekta tillfället och på en plats som ska verka nästan helt orörd av människor. Det ska kännas stort, mäktigt och sublimt.
Landskapsfotografi har under dess historia sett relativt likartat ut. Fotografer som Ansel Adams som ofta vandrade ut till amerikanska nationalparker, och tog bilder som skulle visa naturens storhet. Adams bilder fyller alla de kriterier som en bra landskapsbild bör göra, de är skarpa, molnen och solen ligger perfekt till på himlen, och inte en skymt av en annan människa. Platsen verkar så öde och människotom att jag knappt kan tänka mig att ens Adams stod där bakom kameran. Men när jag ser på hans fotografier känner jag en otrolig distans, mellan mig och bilden, mellan mig och landskapet, mellan Adams och landskapet, trots att han själv har stått där när han fotograferat. Det blir så tydligt för mig att jag tittar på ett fotografi, inte ett landskap, bilden för mig inte vidare. Jag är långt bort från bergen.Vattnet som rinner i floderna har jag ingen aning om hur det skulle kännas på min kropp, hur varmt eller kallt det skulle vara. Hans storslagna landskap känns oåtkomliga, som om de vore en myt eller en fantasi. Visst är det vackert, och bilderna besitter den här sublimiteten som jag antar att Adams vill åt. Men jag kan inte föreställa mig hur det var för Adams att stå där i vildmarken, jag kan inte, trots min vilda fantasi, se hur landskapet fortsätter utanför bilden.
Om Ansel Adams, i det här fallet, är förespråkare för den korrekta bilden, vad menar jag då med den inkorrekta bilden? En inkorrekt fotografisk metod kan se ut på flera olika sätt och är subjektiv beroende på ens egen kunskap, men också ens egen estetik. Jag vill dock poängtera att jag inte menar en dålig bild, jag ser en skillnad mellan en dålig bild och en inkorrekt bild. Min definition av en inkorrekt bild är en bild som strävar bort från normerna av vad ett tekniskt bra fotografi är, och fotografen gör det med intention. Det vill säga verk som skapats med hjälp av okonventionella, experimentella och alternativa fotografiska metoder. Jag väljer att grunda det i vad som kallas post-fotografi. Just det här stora överflödet av bilder vi ser idag leder till andra ingångar att skapa bilder. Att arbeta med bilder post-fotografiskt är att undanbe sig kameran, fotografiet definieras inte här av den traditionella kameran. Vikten ligger istället i reproduktion och bearbetningen av redan existerande material. En av de vanligaste post-fotografiska metoderna är Found Photography. Det vill säga bilder som man hittat, ofta är de äldre. Här handlar det oftast inte om att skapa en ny bild av en redan existerande bild, utan att hitta en ny mening, att betydelsen av bilden förändras när den sätts in i en ny kontext. Den inskannade bilden är även en vanlig post-fotografisk metod. Att ta ett bildmaterial och sedan använda sig av en skanner för att återigen göra en bild av det. Detta sker ofta genom vad som kallas appropriation av bilder, det vill säga att man tar ett bildmaterial och förändrar det eller transformerar det för att sedan bilda ett nytt verk.
Ett annat vanligt tillvägagångssätt är skärmdumpen. Flertalet konstnärer har använt sig av just denna post-fotografiska metod, på olika sätt. Ett verk som fascinerat mig, som använder just denna metod, är den amerikanska konstnären Penelope Umbricos verk Suns from Sunsets from Flickr (2006-) Hon funderade på vad det mest fotograferade subjektet var, och genom att titta på taggar på hemsidan Flickr framgick det att det var just solnedgången. Genom att systematiskt samla in sitt bildmaterial har Umbrico byggt upp en stor samling av solnedgångar. Här är det inte bara metoden som är intressant men också varför hon gör det, och varför just skärmdumpen. Den varma solen fångades av en kamera, en bild som sedan lades upp på internet, för att sedan bli skärmdumpad och till slut printad och satt i ett galleri, av en helt annan person än den ursprungliga upphovspersonen. Hennes verk är därför inte bara skärmdumpar av andras fotografier av solnedgången, det handlar om just den här cirkulationen och reproduktionen av ett redan existerande bildmaterial.
Umbrico visar oss också en fin aspekt av vår mänsklighet, även fast det är något som vi sett så många gånger blir vi fortfarande lika fascinerade av solnedgången. Hon tar något som i princip är en universell skönhet, något alla tycker är vackert, och nästan anonymiserar det. Hon klipper bort allt som gör att det går att urskilja platsen de är tagna på, vi som betraktare har ingen aning om vart bilderna är tagna. Just detta är något som stärker bildens relaterbarhet, vilket är en viktig aspekt i att känna en personlig koppling till ett verk. Vi kan alla sätta oss in i situationen, för vi alla har upplevt det.
Genom dessa olika metoder ser jag en röd tråd vilket är materialiteten. Genom bildens materialitet synliggörs det som den är uppbyggd av – raster, damm, veck, pixlar, punkter, ytan blir viktig. När bilden visar sin yta visar den också spår av sin produktion. Det är alltså inte en kamera som riktas ut mot världen som är viktigt här, det är vad som händer efter. Det går att se det som en typ av bildmässigt återbruk. Men vad är det som faktiskt händer när man tar sig an dessa metoder och tekniker? Hito Steyerl skriver i sin text In Defense of the Poor Image (2009) om vad den dåliga bilden innebär, vad den betyder och vad den gör.
The poor image is a rag or a rip; an AVI or a JPEG, a lumpen proletarian in the class society of appearances, ranked and valued according to its resolution. The poor image has been uploaded, downloaded, shared, reformatted, and reedited.
Vad är det man vinner på en poor image? Steyerl menar att det är något annat som blir upplåst i bilden, just för att den delats, skannats, komprimerats och cirkulerat resulterar det i en aktiv bild. En poor image (vad jag väljer att kalla den inkorrekta bilden) är aktiv eftersom den har gått igenom alla dessa steg. Bildens tekniska kvalitet är inte det som gör den betydelsefull, utan det är hur den rört sig. Ansel Adams bilder ser jag som monumentala, de rör inte på sig, de står lika stilla som bergen han fotograferat. Den inkorrekta bilden är kanske fragmentarisk men aktiv, den korrekta bilden är kanske tekniskt rätt, men fixerad.
Med detta så vill jag försöka komma fram till vad Penelope Umbrico har som Ansel Adams inte har. Varför jag dras till det inkorrekta fotografiet. Kan det vara materialiteten jag saknar hos Adams fotografier? I Umbricos bilder kan jag se spår av skärmdumpen, materialiteten finns där, jag ser spår av den genom pixlarna. Jag vet att de är beskurna och att det därför inte är hela bilden, och kanske är det därför jag kan fylla i det som jag inte ser. Kanske är det för att jag varit i kontakt med så många solnedgångar i mitt liv, men Adams berg och floder har jag personligen aldrig lagt ögonen på. Kanske är det för att solnedgången är mer tillgänglig och mer banal än Adams storslagna landskap? Vad jag saknar är kanske helt enkelt något som jag själv kan grunda mig i? Något som bara kan hända om distansen kortas ner, att jag kan dras närmare. Kanske är det bara möjligt för mig genom dessa alternativa fotografiska metoder – genom en metod som kastar bort det polerade av det korrekta för att istället ge mig som betraktare något mer relaterbart genom det inkorrekta.
Men låt oss återvända till den där instruktionsboken, där det hela började. Böcker som denna, självklart en värdefull samling av kunskap för nybörjare men även för de mer erfarna fotograferna, kodifierar fotografens blick till att tänka på ett specifikt sätt. Tiden då den är skriven, mitten av 1970-talet, är även en speciell tid för fotografiet och kameran. Hushållskameran som blev mer och mer vanlig under 1960-talet, och den fortsatte att populariseras och utvecklas genom åren. Polaroidkameran kom till, fler kameror producerades, allt inom fotografi utvecklades i hastig fart. Självklart behövdes då böcker som denna för att kameran inte skulle kännas som något totalt främmande i ens hand. På baksidan av boken står det kort om vad man kan förvänta sig av boken.
Camera techniques for amateurs and advanced photographers, with hints on how to achieve better composition by using the best accessories for the camera, correct films, lighting, and filters – at any time of the year.
Självklart är det här kunskap som man kan tycka att man bör besitta om man kallar sig fotograf, och oavsett om man håller på med just det jag kallar för det korrekta fotografiet eller det inkorrekta fotografiet så finns det något viktigt i att värna om sitt hantverk.
Ansel Adams och Penelope Umbricos verk är som natt och dag, men jag skulle ändå sortera dem i samma kategori. Jag betraktar de som landskapsbilder på sina egna sätt. Vad jag vill få fram med detta är kanske att det inte behöver se ut på ett specifikt sätt för att få kallas något. De är i sin egen rätt landskapsfotografier. Men min subjektiva åsikt står fortfarande vid att ett av verken når mig djupare än det andra. Jag vill verkligen inte heller misskreditera stora och erkända fotografer som Ansel Adams med min åsikt om det här raka landskapsfotografiet, som jag anser att han sysslade med. Jag menar inte att dessa bilder inte är vackra, eller att de inte spelar en viktig del i fotohistorien, men i en duell mellan en av Ansel Adams bilder och Penelope Umbrico så hade jag korat Umbrico till vinnaren.
Referenser
In Defense of the Poor Image – Journal #10, u.å., https://www.e-flux.com/journal/10/61362/in-defense-of-the-poor-image [hämtad 2026-03-12]
Bilder
fig 1-5 The forces of nature do not have to be photographed directly Olivia Westling (2026)