Jag har aldrig ramat in ett fotografiskt verk, jag har aldrig ens tänkt tanken. När jag har föreställt mig mina färdiga verk i det vita gallerirummet har de aldrig hängt prydligt inramade bakom glas på väggen. Ibland har jag ifrågasatt denna frånvaro av ram och undrat om det egentligen bottnar i en bekvämlighet snarare än ett konstnärligt val. På senare tid har jag kommit fram till att det nog ändå är det sistnämnda.
När många föreställer sig ett fotografi i utställningsrummet tänker de nog på en inramad bild. Ramen har blivit fotografiets självklara form. En etablerad standard vi sällan ifrågasätter. Det finns däremot flera sätt att visa ett fotografiskt verk annat än prydligt inramat på väggen. Vi befinner oss i en tid där fotografiska verk blandas med flera material, antar mer skulpturala former och tar alltmer plats i rummet. Jag är egentligen inte emot ramen utan är mer intresserad av vad som sker när den inte finns och vad det innebär för betraktarens upplevelse. Ett ifrågasättande av dess självklarhet.
Konstteoretikern Lucy Soutter skriver i kapitlet “Beyond photography” från boken Why Art Photography (2018); om hur det expanderade fotografiet handlar om att se bortom det reproducerbara väggbundna fotografiet till fotografiet som ett objekt. Det inramade fotografiet blir som ett fönster in i ett rum, att se inom och bortom det rummet du och fotografiet befinner sig i. Den vita väggen i det vita rummet är endast en plats för att se igenom dessa fönster. Soutter menar att verket inte existerar i sig själv utan uppstår i mötet mellan kroppen (betraktaren) och rummet. När verket kliver ur ramen kommer det också närmare kroppen. En kroppslig närvaro snarare än en visuell distans. Ett varande där bilden och omgivningen får interagera med varandra, en del av arkitekturen snarare än en avgränsad bildyta. Där verket får en baksida, det finns möjlighet att se bortom och på ett sätt nästan gå in i fotografiet, betrakta det från insidan ut. När bilden inte längre bara är till för blicken utan även tvingar en att ta hänsyn till sin egen kropp och som på så sätt, enligt Soutter, ger detta ett större upphov till dess affekt; vad som sker i det mötet rent kroppsligt.
I kontrast till detta fysiska möte blir ramen ett skyddande statiskt objekt som signalerar en känsla av permanens. Som om verket kommer att finnas för alltid oförändrat. Detta skapar ett redan dött objekt, för evigt bevarat i samma tillstånd. Ett inramat fotografi blir instängt, där det inte finns luft för fotografiet att andas. Ibland med ett glas framför som gör kvävningskänslan ännu starkare. Verket är färdigt, avslutat, livlöst. Det oinramade fotografiet är mer föränderligt. Den kan böjas, åldras, påverkas av luft och ljus. Det finns något vackert med den förgängligheten och sårbarheten. Detta är närvarande i fotografier utställda av den tyska fotokonstnären Wolfgang Tillmans. Fotografierna är oftast direkt placerade på väggen, upphängda med antingen tejp, spik eller klämmor. Där pappret öppet, oskyddat, exponeras i rummet. Materialiteten i verket går att direkt ta på och blir närvarande på ett helt annat sätt, vilket gör att verken känns mer sköra. Som Tillmans själv beskriver i en intervju med Harvard Art Museum (2016) är det för att han inte ville dölja pappret bakom en ram, även som ett sätt att visa dess omedelbarhet. Upphängningen blir en del av upplevelsen.
När jag betraktar ett inramat fotografi så finns det alltid en känsla av flyktighet på något sätt. Ramen känns temporärt placerad där jag nu betraktar den. Den är byggd för att lätt transporteras och förvaras. Detta är närvarande i bilden och blir som ett filter som upplevs distanserat. Det inramade fotografiet flyttas från plats till plats utan att skapa någon större förankring. Idag känns det inramade verket snarare som ett objekt för konsumtion, med större vikt på värdet och ett ägande, redo att säljas. Återigen för ett sätt att bevara något, samla på det. Göra det enkelt att betrakta, skydda.
Genom att rama in ett fotografi placeras den i en tradition tydligt kopplad till måleriets historia. En redan etablerad visuell form som fotografiet antog utan större frågor. Ramen kan tolkas som ett neutralt objekt, något jag inte helt håller med om, då jag anser att den bär på mycket makt. Ramen fungerar lite som en statussymbol, med tydliga kopplingar till det som anses som finkonst. På samma sätt fungerar gallerirummet. Ett rum som talar om för oss att det som befinner sig där inne är värt att titta på. Gallerirummet är status nog. Behöver fotografiet två “statussymboler” för att kunna få plats i konstvärlden? Tvärtom, kanske de nästan tar ut varandra, får upplevelsen att istället kännas steril. Ramen bestämmer hur vi ska möta verket och talar om var bilden börjar och slutar. Den skapar ett “rätt” sätt för hur vi ska betrakta bilden. Att vi ska placera oss framför den och sedan ska ögonen perfekt falla i den höjd ramen uträknat är placerad på. Genom att bryta den historiska konventionen öppnar man också upp för nya sätt att uppleva bilden.
Samtidigt förstår jag hur detta kan vara just det andra uppskattar, att det skapar dessa tydliga “ramar” som talar om vad vi ska titta på och där fotografiet blir en flykt från verkligheten. Fotografiet och betraktaren på så sätt kanske inte befinner sig i samma värld. Men jag förstår inte varför detta inte skulle kunna uppstå även utan ramen? Är ramen en portal? Om den bara är ett sätt att ta sig till en annan värld, existerar då ramen i den världen, eller blir den då osynlig?
Min åsikt om det inramade fotografiet har ibland känts som ett hinder. Att jag har bestämt mig för att fortsätta avstå från att rama in mina bilder innebär också att jag måste hitta alternativa sätt att visa verk på, vilket kan skapa en ansträngning innan projektet ens har börjat. Jag kan se en bild framför mig, men fastnar vid hur det ska presenteras. I de stunderna hade det nästan känts “lättare” att låta verket ta den givna inramade formen istället för att skapa en ny form som i värsta fall kan kännas påtvingad eller onödig. Jag kritiserar ramen som en konvention, samtidigt kan jag sakna dess stabilitet och auktoritet. Den skapar på ett sätt en tydlighet som känns trygg. Det blir nästan som att jag sätter upp tydliga “ramar” för mig själv att förhålla mig till. Att gå utanför dem känns inte rätt. Detta visar på ramens starka position där ett enkelt ifrågasättande känns tufft, som en radikal åsikt man inte får lov att uttrycka, som nästintill kan kännas kränkande. Som om jag angriper det mest självklara i världen. Men det är just den självklarheten som jag vill ifrågasätta. Inte för att avskaffa ramen utan snarare för att reflektera över dess faktiska innebörd, förstå var självklarheten kommer ifrån och på så sätt för att öppna upp för andra sätt att presentera fotografiet. Tillåta fotografiet att expandera, möta kroppen och bli en del av rummet, istället för att avgränsas.
Ramen skyddar bilden från världen men den skyddar även världen från bilden.
Bibliografi
Soutter, Lucy, Why art photography?,Second edition Routledge, London, 2018.
Harvard Art Museum, A conversation with Wolfgang Tillmans, Harvard Art Museum, 2016.https://harvardartmuseums.org/article/a-conversation-with-wolfgang-tillmans#:~:text=I%20arrived%20at%20the%20taping%20method%20in,a%20mask%20by%20mounting%20or%20framing%20it?(11/3-26)
Lista på andra relevanta konstnärer som utvidgar det inramade fotografiet.