[ . . ] − light Of overwhelming intensity. The Form toward which art points is of an incontrovertible brilliance, but it is also far too intense to examine directly. We are compelled to understand form by its fragmentary reflection in the daily objects around us; art will never fully define light.1
Jag tror att Mayumi Hosokura vill att man ska ta titeln Transparency is the New Mystery bokstavligt. Om varandets alla skikt plötsligt blivit transparanta och det dolda lyser igenom på dig – borde du då inte bli bländad av den synen? Genomgående spelar boken mot det vita obrutna ljuset där objektet, eller subjektet, är en spelande skugga. De bryter och markerar sin närvaro, trots sin tillsynes obefintliga storlek eller relevans. Ljusets bländande närvaro bränner mot motivet, samtidigt som motivet bryter det för att skapa något annat eller nytt.
I mitt utforskande av det fysiskt småskaliga har jag upplevt, eller sett, det sublima i det lilla. Men vad i det sublimas estetik går att applicera på det lilla? Det är också där, ska det sägas, som ljuset blir centralt. Ljuset är ett storartat fenomen som markerar sin närvaro även i det lilla, vilket knyter an till det sublimas roll i fotografin. I det inledande citatet av Robert Adams beskrivs fotografiets och skönhetens gemensamma nämnare: ljuset. Det utgör bara en liten del i diskussionen om skönhet i konsten. Tittar man historiskt på vad som benämns sublimt i konsten är naturen och dess storhet central; ett stormande hav, en stupande klippavsats, jordens väldighet och människan liten. I boken Det fula (1998) skriver Tom Sandqvist att det sublima har förlorat sin historiska förankring. Den lexikala och populära definitionen av det sublima är den gudomliga sfären; upphöjd, överjordisk, storslagen och förandligad.2 Det sublima beskrivs som en ensidigt positiv upplevelse, renande eller upphöjande. Samtidigt som detta kanske är en förenklande och motsägelsefullt beskrivning sett i förhållande till vår egen natur; för vad är egentligen mer skrämmande en den så kallade gudomliga sfären? Filosofen Edmund Burke menade, grovt förenklat, att det handlar om företeelsers storhet och nerv; medan det vackert ger oss njutning rör det sublima oss på ett djupare plan och kan i förlängningen orsaka oss smärta.3 Utifrån ett samtida perspektiv undrar jag om inte det lilla fotografiet kan vara ogreppbart, och varför skulle det inte finnas en nyans av smärta i det lilla, sett i rätt ljus?
Fotografiet blir till i ljus och är ett fragment av ljus. Man kan säga att Adams menar att detta ger skönheten ett värde i sig, och att det är konstens slutgiltiga syfte. Ljuset studsar från en kropp genom kameran till mig. Detta ljus – från den kroppen och det fotografiet – varar så länge som fotografiet består. Man skulle kunna säga att fotografiet har dokumenterat en närvaro och förflyttat den ur tid och rum.4 Ljuset skänker oss en evig beständig närvaro att ha fysiskt framför oss. Är inte denna tanke i sig sublim?
Hosokura går närmare och iakttar de små tingen, men jobbar med det mystiska, förgängliga och tidlösa. I Transparency is the New Mystery är förgängligheten i evigheten, och dess likheter med fotografiets kemiska process är hennes metod.5
Verket består av bilder av dels unga nakna kroppar, dels handgester och kristaller, nästan uteslutande avbildade mot ett vitt ljus eller en vit bakgrund. Det är kontrasterna mellan kristaller – något vacker och eftertraktat som skapats genom att pressats fram ur bergmassor av extremt högt tryck – och den flyktiga och sköra ungdomen som är borta ett ögonblick senare. Boken skapar vad jag skulle kalla för en sublim premiss: Vår skörhet och önskan att vara evig visas fram, samtidigt som den gör oss medvetna om att vi i relation till naturen alltid står nära faran och smärtan. Vi är döende och inkapabla till att förstå vad som är bortom. Därför blir också handgesterna väldigt spännande; de är försök att kommunicera med det bortom, en skuggad hand mot en utfrätt bakgrund, som ett omvänt skuggspel försöker vi kasta vår skugga in i det överväldigande ljuset. Men vi lever i skuggvärlden.
Julian Bell tar upp det bländande ljusets tvetydighet i Contemporary Art and the Sublime.6 Både en avgrund av eld, inferno, underjorden, och guds vrede; samtidigt är det Guds gudomliga ljus som man ska vända sitt ansikte mot i de monoteistiska religionerna. Men det gudomliga ljuset är för mycket för oss att hantera, vi får inte titta direkt på Gud.7 Sekulariseringen har gjort Gud till en överflödig karaktär, och istället pratar vi om något som är och ska vara bortom vårt förstånd, men som vi trots faran alltid söker.
Liz Wells diskuterar frågan om att det vackra kan anses förklä något hemskt och ta oss bort från bildens innehåll.8 Samtidigt nämner hon att Adams talar om att skönhet och mening – i rätt balans – inte behöver utesluta varandra. Hon exemplifierar detta resonemang med bilder som har en politisk agenda eller en historia med samhällsperspektiv. Återigen diskuteras skönheten i det storskaliga som något vid första anblicken negativt eller manipulativt. Men det lilla? Jag vill hävda – och därigenom sträcka mig längre än Adams – att skönhet är ett sätt att dra in åskådaren, för att låta hen ryckas med på en premiss eller motiv, som kanske är obehaglig eller avigt, och att de motstridiga upplevelserna förhöjer känslan. Det vid första anblicken oansenliga eller lilla kan lätt förbises på grund av dess skala, men objektet som fotograferas vackert, ger oss genom förhöjningen denna dubbeltydighet – som, vilket är en fråga: är det sublima?
Detta leder oss in på ett annat exempel i Hosokuras Tranceparensy is the New Mystery. En liten kvist täckt av kristaller, som man dröjer sig kvar vid och osökt reflekterar över tiden och vår omöjliga önskan om evighet. Att sakta inkapslas i prismor för att bevaras och samtidigt beskådas, ihågkommen exakt som den var. Genom att antyda naturens processer görs det lilla häpnadsväckande.
Dessa små ting – inte ett evigt hav – är ändå i min mening sublimt. Enligt Sandqvist har det sublima beskrivits som när alla små delar faller på plats och skapar en perfekt helhet, utifrån skaparens lidelse,9 en lidelse jag tycker Hosokuras bildspråk rymmer.
Skulle man kunna göra resonemanget så enkelt? Man skulle kunna påstå att ljuset vi talar om är det sublima; den skönhet som är omätbar och ogripbar, den som sköljer över en och får en att känna sig levande och påtagligt dödlig samtidigt. Skönheten i upplevelsen förstärks av denna balansgång och farans närvaro: lockar en att stanna kvar och se över kanten av vårt förstånd.
Vi ser och skapar vår omgivning genom ljus, men samtidigt finns det ett ljus som kan tillintetgöra oss. Fotografiet och det sublimas gemensamma styrka består i att stå inför den brutala verkligheten, som är att vi är förgängliga och små, men anar något bortom och drar styrka från det. Roland Barthes undrade: om vi talar om vår dödlighet, om vi kan glimta bortom vår perception för att förstå den och om vi kan föreviga den, kan vi gå hela därifrån? Ett Fotografi, samtidigt som det påminner oss om vår dödlighet, dokumenterar det också vår existens och kan återskapa oss en längre stund.
”A desire to form space through light”10 – en önskan att forma rum genom ljus är fotografen Hiroshi Sugimoto ledmotiv i sitt konstnärskap. Han vill också skapa de rum som vi aldrig fått uppleva, men som vi vet finns där. Vilket med enkelhet går att applicera på Transparency is the New Mystery, och skala är i den formuleringen helt irrelevant, då allt eller ingenting ryms i genomskärningen av alla de lagren i Hosokuras bok.
Ett ljus så stark att den ätit upp omgivningen – det är det enda vi ser och allt annat är tillintetgjort. Där står Hosokuras små ting i kontrast med en påtaglig närvaro genom skikten. Höjer sig över stormen.
Källor:
Böcker:
Robert Adams. Beauty in Photography: Essays in Defense of Traditional Values. New York: Aperture, Inc, 1989.
Roland Barthes. Camera Lucida. London: Vintage, 2000.
Elliott David, Brougher Kerry, Hiroshi Sugimoto. Brougher Kerry & David Elliott (red.). Hiroshi Sugimoto. Ostfildern-Ruit: Hatje Cantz Verlag 2005.
Mayumi Hosokura, Transparency is the New Mystery, MACK, 2016
Tom Sandqivst. Det fula: från antikens skönhet till Paul McCarthy. Stockholm: Tom Sandqvist och Raster förlag, 1998.
Liz Wells, Metoder för att analysera Fotografi och miljö
Internet:
Julian Bell, Contemporary Art and the Sublime, in Nigel Llewellyn and Christine Riding (eds.), The Art of the Sublime, Tate Research Publication, January 2013, https://www.tate.org.uk/art/research-publications/the-sublime/julian-bell-contemporary-art-and-the-sublime-r1108499, (Hämtad 29-11-2017).
Karin Bareman. Just Float. A Conversation with Mayumi Hosokura. The ASX team. 2014. http://www.americansuburbx.com/2014/07/interview-just-float-a-conversation-with-mayumi-hosokura.html (Hämtad 01-12-2017).
http://hosokuramayumi.com/works/p=79 (Hämtad 04-19-2018)