Vad värde betyder för den enskilda individen och vad som är värdefullt för den är individuellt. Vad är det som ger ett konstnärligt verk sitt värde (här framförallt den konstnärliga bilden) och är det betraktaren som lägger värde på verket eller är det konstnären själv som gör det? Vilka faktorer runtomkring bilden, ger den dess värde?
En bilds värde kan bygga på allt från ekonomiska till känslomässiga faktorer. Hur uppstår det känslomässiga värdet? Roland Barthes använder sig av begreppet punctum för att beskriva känslan av att bli drabbad av bilden. Det är detta som innefattar ordet ’värde’ i denna text.
I In plato’s cave skriver Susan Sontag att en bilds värde existerar så länge bilden i sig är betydelsefull. För betraktaren, fotografen eller/och för personerna på bilden. Enligt henne kommer alltså värde från både betraktaren och fotografen, i alla fall när det gället fotoalbumsbilder, dvs amatörbilder. Värdet är på något sätt marinerad i alla känslor som bilden ruvar på. Utan känslomässiga band till fotografiet i sig, är värdet icke existerande. Om man inte bryr sig om fotografiet eller om man inte har något övers för det som bilden visar; är den inte värdefull.
I min hand har jag ett fotografi på en nunna. Hon sitter på en brygga, med fötterna i vattnet. Hennes blick är dold för mig eftersom hon blickar neråt, mot vattnets botten. Bredvid henne står en dam klädd i någon slags uniform. Hennes blick vilar på något vi inte kan se. Något som existerar utanför bilden. Bakom dem breder vattnet ut sig, bort mot land längre bort. Där kan man ana grönska, bebyggelser, liv. Det här fotografiet är inte mitt, jag känner inte kvinnorna på bilden. Det är ett av tvåhundra bilder som jag fann i ett övergivet hus i USA och som jag tog med mig hem till Sverige. Det här är en fotoalbumsbild som är bortglömd. Jag blev drabbad av fotografiet och kände någon slags respekt för det. Bilden fick därigenom värde för mig. Nu, nio månader efter att jag först hittade det, inger bilden inte alls samma känslor. Bilden jag hittade är inte lika betydelsefull för mig som den var när jag först hittade den. Värdet har försvunnit och bilden är återigen övergiven; ingen bryr sig om den.
Enligt Stanford Encyclopedia of Philosophy är värde något som kommer från respekt. Värderar man inte tinget ifråga finns det ingen respekt där och vice versa. Värdet kommer från respekt som man som människa känner inför något/någon. Stanford encyklopedin fortsätter med att säga att respekt ibland är identifierad som en känsla, att det är vanligt att erfarenheten av någonting är det som är värdefullt. Så; värde är något som utmynnar från respekt och respekt i sig är en känsla.
Från både Sontag och Stanford encyklopedin kan man härleda, att känslor är en stor del av utgångspunkten i huruvida ett ting har värde eller inte. Oavsett om det är fotoalbumsbilder eller inramade konstfotografier i ett galleri, har fotografiet i sig ett värde om bilden inger känslor för antingen betraktaren eller fotografen. På ett individuellt plan är det känslan som bestämmer värdet på fotografiet. Enligt Stanford encyklopedin har vi ingen moralisk plikt att känna respekt för andra, för vi kan inte ha en moralisk plikt inför en känsla, eftersom känslor inte är direkt kontrollerbara genom vår vilja. Eftersom värde, som tidigare sagt, utmynnar i respekt, kan individen heller inte kontrollera vad som för den är värdefullt. Alltså kan man hypotetiskt påstå att känslorna man har inför ett fotografi, sätter värdet på den betraktande bilden. Betraktarens känslor sätter alltså värdet men vad händer för konstnären?
Man kan utgå ifrån att konstnären skapar det som den känner är betydelsefullt. På det sättet är allt en konstnär skapar värdefullt för konstnären. Detta behöver inte betyda att betraktarna känner att verket är värdefullt för dem. Enkelt sagt, eftersom värdet sätts individuellt, spelar det inte så stor roll vad konstnären känner för sitt verk. Respekten för ett verk kan försvinna genom åren och därigenom sänks värdet som konstnären ifråga en gång hade för det skapade verket. På något sätt blir verken pånyttföda med nytt värde varje gång någon utifrån betraktar bilden (på något sätt också konstnären själv, när denne inte har sett verket den skapat på länge). Susan Sontag skriver om upphittade bilder, hur defår ett nytt värde genom att de först försvunnit. Värdet bilden hade för den som fotograferade den, försvann genom att bli bortkastade, sålda, slängda. När någon, utomstående, sedan hittar fotografierna (köper dem) får bilderna ett nytt värde. På något sätt försvinner betydelsen, respekten och därigenom värdet när bilden inte längre får ta plats och bli återupptäckt. Precis som med bilden på nunnan, tappas också värdet när återupptäckten skedde för en viss tid sedan och bilden i sig inte är lika spännande längre.
Vad som, tydligt, bär värdet är respekten och känslorna man får genom att betrakta ett verk. Om man respekterar konstnären, respekterar man även verket och värdet höjs. Självklart kan detta ske tvärtom; man som betraktare respekterar/värderar verket man ser och därigenom respektera man även konstnären. Detta betyder självklart inte att man som betraktare måste tycka om det man ser eller på något sätt tycker om konstnären; respekt innebär inte att man tvunget gillar personen/tinget i fråga. På samma sätt som man inte nödvändigtvis värderar något högt om man uppskattar det. Exempel: Fotografi har ett högt värde för mig som utövar mediet. Jag känner för fotografi, jag respekterar fotografi och jag värderar det högt. Däremot finner jag mig inte alltid hålla med (känna/respektera) fotografen vars verk jag betraktar. Jag uppskattar deras verk, men jag värderar dem inte. Man kan förklara detta känslomässiga värde som Roland Barthes gör med sitt begrepp punctum. Barthes beskriver punctum som känslan av attnågonting i bilden attackerar medvetandet, och skjuter pilar genom den annars släta bildytan. Man blir mer eller mindre drabbad av bildens punktum.
Vi återvänder till fotoalbumsbilden. Sontag skriver att en förälder känner likgiltighet inför sina barn om dem inte fotograferar barnen när dem är små (man bör ha i åtanke att Sontag skrev detta i slutet av 70-talet, innan smartphones). Man kan härleda att föräldern därmed inte värderar barnet och därigenom inte heller respekterar barnet ifråga. Om bilden är värdefull, betydelsefull för fotografen; hamnar bilden inramad på väggen, på kylskåpet, i fotoalbumet. Annars glöms den bort. Precis som med verket i galleriet lägger betraktaren ingen energi på bilden i sig, om betraktaren inte känner något för bilden, blir drabbad av den, eller vad som är på bilden i fråga. Barnet blir här en metafor. Man kan som förälder känna för barnet men det betyder inte att dem respekterar barnet eller värderar barnet i sig. På samma sätt som ett barn kan respektera sina föräldrar men inte känna med dem eller värdera dem högt. Jag är väl medveten om att ett verk, en bild, inte är det samma som ett levande väsen (ett barn). Känslan som finns (eller inte finns) för barnet eller för fotografiet är mer eller mindre den samma när det handlar om värde, respekt och känslor.
Bilden kommer helt enkelt alltid ha ett värde så länge någon bryr sig om bilden i fråga. Precis som bilderna jag fann i det övergivna huset. Dem gick från betydelsefulla för fotografen, till bortglömda. Från bortglömda blev dem åter upphittade och värdet ökade. Med tiden försvann sedan värdet och dem blev åter bortglömda. Bilderna saknar värde eftersom ingen för tillfället bryr sig om dem.
Referenslista
Barthes, Roland, Det ljusa rummet: tankar om fotografiet. Värnamo: Alfabeta bokförlag, 1986
Sontag, Susan. In Plato’s cave. Från On Photography. New York: Delta Books, 1977, pp. 3-24. (hämtad 2019-11-20)
Stanford encyclopedia of philosophy, Artikel; Respect. Först publicerad 2003, senast ändrad 2018 https://plato.stanford.edu/entries/respect/ (Hämtad: 2020-01-12)