En dissekering av tankar kring femininitet, våld och objekt
Samlandet av små objekt
Jag tittar på ett stillebenfotografi av den franska konstnären Claude Cahun. Hen är egentligen mest berömd för sina självporträtt som så tidigt som på 1920-talet utmanade sociala könsroller och identitet. Nu har jag dock fastnat för en relativt okänd bild från en diktbok för barn: Le Coeur de Pic från 1936. I fotografiet skildras små föremål som vid första anblick kan uppfattas som en oskyldig lek. Men vid närmare titt är det iscensatta fotografiet rätt våldsamt; en liten blomma med ben och ballerinaskor sitter fastspänd i en stol med hjälp av en grov kedja, och är omringad av fjärilar. Jag antar att Cahun har arbetat med sådant som fanns hemma; blad, miniatyrmöbler, fjädrar och smycken. Jag blir alltid lite rörd av tanken om att en vuxen människa har suttit och pillat vid så små saker innan den bestämmer sig för att ta bilden.
–
Första gången jag introducerades för konstfotografi var som 16-åring, då jag startade på fotografilinjen i gymnasiet. Jag minns att jag nästan fick en uppenbarelse av Wolfgang Tillmans bok Still life, en serie av bilder föreställande fönsterkarmar med frukt, mynt, matrester och fimpar. Jag antar att jag blev påverkad för att det var första gången jag såg en skildring av så onödiga motiv i konstnärligt syfte. Intresset för små, onödiga och översedda objekt hade jag haft sedan jag var liten. Som barn samlade jag på glasbitar och fimpar, och idag är jag fascinerad av fotografiets förmåga att kunna ge dem värde och laddning. Därför fortsätter jag att samla på “skit”, och testar dem fotografiskt i olika kontexter, iscensättningar eller miljöer.
–
I boken “Stillebenmåleri och det kvinnliga rummet” skriver Norman Bryson om ordet Rhyparographos – en benämning man använde för stillebenmålare under 1800-talet. Termen definieras bokstavligt till “målare av smuts och avfall”, vilket man enligt Bryson ansåg att stillebenmålare var. För mig personligen, beskriver ordet min praktik rätt så bra, och även de arbeten jag inspireras av. Det kan handla om att bruka sig av objekt som är tillgängliga omkring sig, föremål av lågt värde, de översedda sakerna. Denna metod, att gestalta det vardagliga, det onödiga, har man kunnat se i den kvinnliga konstnärens verk långt tillbaka i historien. Enligt Bryson var hennes konst ofta präglad av det som fanns hemma, på grund av begränsade förutsättningar för att lämna hemmet eller bli undervisad i anatomi.
Det feminina fotografiet och dess kritiska potential
Jag funderar ofta på feminint fotografi och dess innebörd. Inte för att det är någon universell term, utan för att jag själv har blivit uppmärksam på det. För mig definieras inte en feminin bild av upphovspersonens kön, utan mer om en sfär, som kan vara svår att sätta fingret. Roten till dessa tankar var en gång då min manliga vän (också fotograf) avfärdade den japanska fotografen Rinko Kawauchis bilder som “tjejbilder”. Uttrycket var inget nytt, men jag blev överraskad över att just hon blev placerad i det facket.
När jag tittar närmare på Kawauchis arbeten och försöker hitta ett som är feminint, visar det sig vara ganska svårt för mig att avgöra. Alla är väl det och samtidigt inte. Jag prövar med det äldsta arbetet som ligger på hennes hemsida – Utatane (2001). Jag granskar innehållet i bilderna helt konkret: detaljer, hemmamiljö, objekt, frukt, natur och en lek med ljus.
Ursula K. Le Guin har skrivit en kort essä vid namn The Carrier Bag Theory of Fiction, som jag fortsätter att vända tillbaka till i min praktik. Kort beskrivet, så försöker hon att ge plats åt ett ickelinjärt berättande genom att bruka jägar- och samlarsamhället som en liknelse. Istället för jägarens blodiga historier med ett tydligt klimax, så föreslår Le Guin att samlaren ska få bli protagonisten, hjälten. Hon vill hellre höra på samlarens fragmentariska och översedda historier, om vad som finns i samlarpåsen, istället för vapnet. För mig går denna teori att applicera på många ting, och kanske också Kawauchis fotografi.
Laurie Simmons är en amerikansk konstnär som är berömd för sina iscensatta fotografier av miniatyrobjekt, möbler och figurer i dockhusliknande miljöer. Hennes arbeten refererar i regel till amerikanska kvinnostereotyper. I serien “Walking and Lying Objects” från 1987, har hon sammanfört kvinnan och objektet till ett. Varje bild består av ett föremål med ett par kvinnokodade ben; en kamera, ett vapen, ett timglas, en födelsedagstårta eller en jordglob. Benen bär objektet genom att antingen posera ståendes eller liggandes med ett par klackskor.
Det får mig också att tänka på Rose Marie Trockels verk Landschaft mit Frauenfigur (svenska: Landskap med kvinnlig figur). Titeln skapar en påhittad bild i mitt huvud av en gammal landskapsmålning, med en kvinnlig gestalt på avstånd som ser ut över en mark. Istället består verket av sex produktliknande bilder av en pistol, en orm, ett äpple, en blomma m.m.. Det känns som att både Simmons och Trockel försöker driva med betraktarens förväntningar.
Femininitet, våld och objekt
Till mitt gestaltande examensprojekt har jag bestämt mig för att undersöka hur våld och femininitet kan gå hand i hand. Det handlar alltså inte om våld mot kvinnor, eller kvinnofridslinjen, utan om våld inom den feminina sfären. Jag börjar med att reflektera kring hur man får utlopp för våld och aggression som barn. När jag delar tankarna med folk i min omgivning, får jag höra historier ett inre våld uppstått i barndomens lekar. En av dem beskriver hur hon i datorspelet SIMS brukade lämna sina barn i poolen och titta på medan de långsamt drunknade. En annan berättar vad hon egentligen gjorde med sina barbies bakom stängda dörrar. Själv minns jag att jag regelbundet hamnade i konflikter som barn, varje gång jag bytte skola.
Under min researchfas tittar jag också på hur våldsamma femme-karaktärer brukar gestaltas i spel, TV och objekt. På olika cirkulära marknadsplatser söker jag på female warrior toys och de flesta ser likadana ut; nakna med vapen. Jag beställer hem “The Bad Girls Gang – Warriors” från Etsy. Varje figur är 2,3 cm lång och har enorma bröst och rumpor, täckta av små spindelnät eller spännen. Säljaren har gjort det lätt för mig att förstå de sexiga figurernas skala genom att stapla upp dem på ett bord med några tärningar i bakgrunden.
Dessa farliga tjejer för mina tankar vidare till ett verk av konstnären (och min handledare) Annika Elisabeth Von Hausswolff . Hennes arbete “Det sista självporträttet” består av en serie polaroidbilder som gestaltar en naken kvinnligt kodad figur med ett vapen. Figuren är Annika själv, och hon tar bilden med en självutlösare, medan hon i andra handen håller i en stor motorsåg. Hon ser koncentrerad men ändå obrydd ut. Jag tänker lite på hur det hade varit om Annika var med i The Bad Girls Gang, en riktig outsider hade hon blivit.
–
I mitt eget skapande har jag aldrig tagit ett självporträtt. Men under de senaste månaderna har jag känt en lockelse att vända kameran mot mig själv, där jag kan vara utrustad till något farligt för att undersöka min tematik. Så jag går till en partybutik här i Göteborg och frågar om den farligaste damutklädnaden de har. De ger mig en peruk som påminner lite om Cruella Devilles hår – på paketet står det “Evil Sorceress” (elak häxa). Jag blir lite besviken, men köper den och fotograferar mig själv på skolan någon timme senare. När jag har framkallat filmen och tittar på negativen vill jag bara fotografera föremål igen.
–
En person som är mästare på att ladda vardagliga objekt med våld, är installationskonstnären Mona Hatoum. Hon är verksam i Storbrittanien, men växte upp i exil i Libanon efter att hennes familj blev bortförda av israeliska trupper från deras hemland Palestina Många av hennes verk belyser vardagsobjekt i samspel med skräck och hot. Ett av hennes verk “Home”, består av ett bord med ett antal vardagliga köksredskap (rivjärn, visp, potatispress m.m). Bordet är avspärrat med stållinor, och objekten är sammankopplade av elektriska ledningar som skapar ljus, brus och stötar mellan dem. Köksredskapen, som brukar stå på en trygg plats i hemmet, blir en hotfull dödsfälla. När jag ser på verket idag kan jag inte annat än att tolka det som en kommentar på den palestinska vardagen, som är under konstant hot. Hur ser livet ut när man inte kan ta sina vardagsobjekt för givet? När en ockupationsmakt kan ta allt ifrån dig med ett klick?
Tidigare när jag har sett Mona Hatoums verk utan att känna till konstnären – har jag tolkat verket som en slags hämnd. Att använda sig av de ting man har omkring sig för att slå emot. Detsamma gäller inom självförsvarsmetoder där nycklar, flaskor och pennor snabbt kan transformeras till vapen om du använder dem på rätt sätt. Idag kryllar det av hyperfeminina objekt som snabbt kan förvandlas till vapen. På internet kan man beställa “keychains for girls” som består av ett 10-tal vapen förklädda i gulliga former som hjärtan och katter. Pepparspray i små parfymliknande flaskor, kattformade berlocker med vassa öron som du kan hugga din förövare med.
Fotografier (Alla är tagna av Alva Le Febvre):
- Parle à ma main (2024) Alva Le Febvre. Röda Sten Konsthall
- Cœur de Pic (2024) Alva Le Febvre. Röda Sten Konsthall
- Gun Girl (2024) Alva Le Febvre. Röda Sten Konsthall
- Processbild: The Bad Girls Gang – Warriors.
- Processbild: C-Print med försök av självporträtt.
- Keychain of Her Dreams (2024) Alva Le Febvre. Röda Sten Konsthall
- Processbild: Laserskuren nyckelbricka.
Referenser:
Bryson, Norman. Stillebenmåleri och det “kvinnliga” rummet. I Konst, kön och blick, Anna Lena Lindberg (red.) 89-136. Norstedts Förlag AB, Stockholm, 1995.
K. Le Guin, Ursula. The Carrier Bag Theory of Fiction, Ignota Books, 2020.
Nämnda konstnärer och verk:
Claude Cahun, Le Coeur de Pic. (1936) http://www.editions-memo.fr/livre/le-coeur-de-pic/
Wolfgang Tillmans, Still Life (2002)
Rinko Kawauchi, Utatane (2001) https://rinkokawauchi.com/en/works/284/
Laurie Simmons, Walking and Lying Objects (1987) https://www.lauriesimmons.net/artwork/walking-and-lying-objects
Rosemarie Trockel, Landschaft mit Frauenfigur (1993) https://www.piasa.fr/en/products/rosemarie-trockel-nee-en-1952-landschaft-mit-frauenfigur-1993_63c7c7e0359de7.22890585
Annika Elisabeth Von Hausswolff, Det sista självporträttet (2007) https://www.auktionsverket.com/arkiv/online/832825/
Mona Hatoum, Home (1999) https://www.modernamuseet.se/stockholm/sv/2019/04/16/mona-hatoum/