God afton, det här är Jenny Johansson LIVE från pågående vandring. Jag träffade just neongröna sköldpaddor längs stigen, vägen där ingen blir tagen för given. Jag mötte professor Donna Haraway och författaren Ursula K. Le Guin som berättade om teknologier och fiktionens kraft att tala om sympatier. Le Guin höll i en sten, den var både sträv och len och hon sa att den påminde om hemkomst och tid. Donna Haraway började gestikulera och med tentakelliknande rörelser pratade hon fortare än jag kunde promenera. Göra-vän-med-allt! jublade hon, medan vi klättrade upp på en gren och förundrades av den urbana månens sken. Nämen hej! hördes från kloka steg, det var utbildaren och poeten Walidah Imarisha som kramade om Le Guin med en sång: varje gång, vi försöker föreställa oss en värld utan krig, utan våld, utan fängelser, utan kapitalism så engagerar vi oss i spekulativ fiktion. Haraway sa att SF kan vi kalla vägen och jag tänkte: den är till för oss som dansar motvalls i den formella världen. Följ med! Vi skrollar ner till framtiden:
Idag såg jag barn springa på en åker med vargbajs i händerna.
Under lagomt väder nådde den skrattande skaran platsen där maskinen skulle kärleksbombas. Vargbajset omformades till hjärtan, platta som utskriftspapper och stora som valfri tass. Symbolerna förstärktes med gräs, blommor och något som liknade vete. Det tog inte lång tid innan materian började torka så barnen satte sig under de stora trädens skuggor och ristade in sina kärleksförklaringar. Vissa använde pinnar och andra sina händer, några pyntade hjärtat med blommor och andra med stenar.
Jag tittade på Ursula K. Le Guin under färden, hon var dokumenterad genom videos på Youtube och i träden. Le Guin sa att vi behöver författare som kommer ihåg vad frihet är och jag tänkte att vishet kan vara något en när, ombildar och lär. På hemsidan hennes, en digital knapp finns att trycka: Dragons Enter Här. Och i boken – trädet – skrev Le Guin om något jag tänkte var sant: Dont take me for granite I am mud. Jag återfann dock inte orden, textraden jag trodde var skriven av Le Guin hade gjorts om till min. Viljan att inte bli tagen för given, eller att jag av granit skulle vara skriven, kanske berättar om förbisedda behov: så som att minnas lugn och ro.
Hjärtat klappade i otakt med samtiden. Nacken värkte och handen var knuten under hakan. Jag döpte selfien till “Raist Fist in Front of the Computer”. De självuppfyllda benen började gå. Promenaden gick mellan hemmet och ateljén – Hisingen heter rummet för denna scen. Såg ett hål i stängslet till arbetsplatsen av nordens högsta byggnad – Karlatornet. Jag smög in och fann att materialet som användes för isolering av mark och väggar var lik den violetta cellplast jag under två år brukat som utskriftsyta av mina fotografiska verk. Kvällen därpå tog jag åter en rastlös moonwalk till bygget, denna gång med en av mina technostenar under armen. Ha! What d fuck! Det funkade, tänkte jag när mitt violetta verk bytte plats med en av de existerande isoleringsplattorna. Nästkommande veckor blev promenaden min kvällsrutin; ateljén fylldes av cellplast från skyskrapan och mina alster tog dess plats. Jag tänkte att framtidens åkerbarn skulle finna verken, de skulle skrivas in i historien.
Allt kan ändras! Skrek jag ut, då Karen Barad anslöt till vår promenad. Möjligheten att agera existerar vid varje ögonblick hon sa, och dessa förändrade möjligheter medför ett ansvar: to intervene in the world’s becoming, to contest and rework what matters and what is excluded from mattering. Och jag tänkte på leran, den som blivit signerad. Och de neongröna sköldpaddorna som följt oss längs stigen, den där ingen blir tagen för given. En månskenshymn hördes i natten: får jag lov att vilse dig leda, inte för att skrämma utan för att synas hemma?
Barnen visste inte längre vad ordfenomenet bomb betydde, relationen till kärlek var dock självklar: artefakten ansågs vara bilden av gemenskap. Stenen som pyntade vargbajshjärtat hade släktskap med det aluminium som maskinen var gjord av; barnen visste hur allt hörde samman. Kärleksbombandet kunde starta.
God afton, det här är Jenny Johansson LIVE och uret är mycket: vår vandring tar slut i detta stycke. Men misströsta ej! Allt som är blått är en länk. Havet tar dig vidare till det rörliga begreppet SF där spekulativ feminism, science facts, strand fraktaler, science fiction, sol-förmörkelse, spekulativ fabulation, stränga figurer, San Francisca, silvergran fantasia, så frö och so far figurerar. Härmed avslutar jag denna gång med en upp-till-kampsång: Hisingen Hisingen du är min vän, upphör med reno-vräkningen. Nej tack till tjäna-pengar-på-den med få, lite eller inga spänn. Hisingen Hisingen du är mitt zen och vargriket Värmland kallar: kom hem kom hem. Hisingen Hisingen du är min vän, upphör med reno-vräkningar och glöm inte den, med få, lite eller inga spänn!