Ett spöke går runt fotografiet - samlandets spöke
2019 bodde jag i Berlin och började fotografera på allvar. När jag flyttade därifrån drygt ett år senare hade jag, bland alla andra bilder från staden, tagit totalt 12 stycken på TV-tornet från olika vinklar och olika tider på dygnet. Byggnaden ser likadan ut från alla håll så varför ville jag ha så många versioner? Att fotografera har alltid varit ett sätt för mig att spara min omedelbara omgivning men jag undrar varför just TV-tornet blev speciellt.
Tornet är fortfarande en stark symbol för Berlin, kanske även för hela Tyskland. Jag fascineras av den sovjetiska arkitekturen och faktumet att SED [Tyskland socialistiska enhetsparti] ville ha ett skrytbygge som symbol för DDR. Gatorna i närheten är alltid fulla med turister som vill ta bilder till sina egna bildsamlingar.
Alla samlar på saker som symboliserar någonting viktigt. Vad symboliserar TV-tornet för mig 2019 – 2020? Vad symboliserar kapsylerna, LEGO-byggena och pärmarna fyllda med Pokémonkort från när jag var liten? När jag gick på folkhögskola fotograferade jag av alla i min klass samt vissa från andra klasser. Projektet grundade sig i ett behov att spara på alla de människor som jag då omgavs av.
Jag tror att allt samlande grundar sig i en känsla av kontroll, eller för att bearbeta det som händer i ens liv. Att samla är ett sätt att föra dagbok, att fästa sina tankar och känslor vid någonting konkret och världsligt.
Själv samlar jag nog för att jag är akut medveten om döden. Jag började samla på gamla diabilder för fem år sedan efter att först ha fått en full kartong från min farmor och farfar, och sedan hittat fyra lådor på en loppis i Landskrona. Diabilderna från loppisen hade jag naturligtvis ingen personlig koppling till men de hade samma dragningskraft som bilderna från släkten. Jag kände ett ansvar för båda, att rädda dem från en säker död. Efter det fortsatte jag köpa och har aldrig slutat.
Det är min farfar som har tagit de flesta av de första bilderna. Då levde han, och gav välvilligt med sig på att låna ut dem till mig “på obestämd tid”. Idag är han död. Han ligger på Norra Begravningsplatsen i Lidköping.
Samlandet är i sin natur emotionellt. Ofta kan det inte, eller behövs inte förklaras.
Med samlandet har mitt eget fotografi långsamt fasats ut. Nu för tiden tar jag nästan inga bilder själv. Men mitt samlande är ett porträtt av mig själv, minst lika starkt som vilka egna fotografier som helst.
Jag skiljer inte på diabilderna i min samling. De kategoriseras aldrig efter varifrån jag har fått dem, alla är del av samma stora familj. Snart ingår jag nog själv i den. Min samling uppgår i mig och dess minnen blir även mina minnen. Jag kan komma ihåg alla de högtider och semestrar som jag egentligen aldrig fick vara med på, alla de husdjur och familjemedlemmar som jag inte fick träffa förens nu.
Mitt samlande är maniskt och saknar logik, annars hade jag slutat för länge sedan.
Lista över var och hur jag kommit över de nästan 4000 diabilder som idag ingår i min samling:
- Lån från farmor och farfar
- Köpt på loppis i Landskrona som jag har glömt namnet på
- Köpt på Trollets Loppis i Malmö
- Köpt på Tradera
- Gåva från Olivia i tvåan
- Köpt på Dennis Prylbod i Trollhättan
- Stulit från loppmarknad i Berlin
Mitt samlande har varit dränkt i saviour complex. Stundtals har jag trott på att jag är den enda som kan rädda dessa okända personer från att försvinna. Jag har känt mig stolt och som att de borde tacka mig om de, eller deras släktingar, någonsin får reda på vad jag gör. Aldrig i min vildaste fantasi har jag tänkt mig att någon skulle bli kränkt över det jag gör med dem. Jag hade sagt: “Du övergav dem, jag ger dem en andra chans till liv!”. Uppfattningen har i sin tur gett upphov till självkritik riktad mot samlandet och min syn på det.
Idéer om att mitt samlande är problematisk fick mig att släppa tanken på att det kunde vara en relevant konstnärlig praktik. Under hela studietiden har jag åsidosatt mitt intresse för diabilderna som någonting jag gör på fritiden.
Kanske borde jag säga upp mig som konstnär och bli samlare på heltid.
“Jag tycker att du kan påstå att du faktiskt räddar diabilderna från en säker död genom att samla på dem, annars skulle dessa utsnitt av en verklighet gå förlorade.” (kommentar från Annika von Hausswolff)
Mycket av mitt tidiga arbete med diabilderna kretsade kring att ta reda varför jag kände en sådan dragningskraft till dem alla. Idag har jag förstått att jag känner igen mig själv i dem. De okända fotograferna har plåtat återkommande motiv i samma mån som jag. En som jag har stannat upp vid flera gånger är någon som reser med ett skepp över havet, mellan vilka destinationer vet jag inte. Hen har flera gånger ställt sig på samma plats på däcket, mot skeppets akter, och tagit bilder framåt ut mot havet, eller en hamn som de just ska lägga till i. I förgrunden på varje bild ser jag fartygets två mastliknande strukturer sticka upp. De påminner mig mycket om mina fotografier på TV-tornet.
Med tiden har jag slutat skilja mitt samlande från min praktik. Nyckeln var en insikt: samlandet är inte ett sätt att få bildmaterial till mina verk, samlandet är konsten.
I arbetet är det viktigt att exakt alla bilder är med. Ingen får bli utelämnad. Det är fotografierna som får styra mig, aldrig tvärtom. Jag skapar hela tiden verk där antingen diabilderna är med som fysiska objekt eller kan interageras med. Beröringen är de bortglömda fotografiernas bro tillbaka till oss, och när galleribesökare inte ingår i den pakten blir jag upprörd. Till dem som aldrig vågar interagera med mina konstverk vill jag helst säga: “Du sviker dessa bortglömda och försummade människor av kött och blod fastän du här får en chans att hjälpa dem. När du nöjer dig med att betrakta dem på håll är det du som sticker kniven i deras ryggar. Var inte så präktig, släpp loss lite.”
Samlingar ska inte visas i gallerier. Gallerier är kalla, utestängande och identitetslösa för att kunna upphöja eller förstärka individuella konstverk. Samlingar ska ställas ut på platser med mänsklig kontakt och närvaro: på museer, hemma, på offentliga platser, i böcker, på internet.
Jag försöker sammanföra samlandets etik med marxistiska tänkare eftersom jag vill bygga mina argument på de som jag redan håller med:
- Marx & Engels; i den klassiska kommunistiska tudelningen måste amatörfotografen motsvara proletären och konstfotografen bourgeoisin. Alltså kämpar jag för bildvärldens proletärer genom att samla på deras bilder och inte ta några själv.
- Rosa Luxemburg; jag strejkar mot fotografiets lagar genom att samla och därför inte ta några egna bilder. Jag strejkar mot min fotografiska utbildnings regler eftersom jag inte ens ska ställa ut fotografier på min examensutställning.
- Walter Benjamin; Fotografiets styrka ligger i hur det kan nå ut till, användas av och påverka massorna. När jag samlar på amatörbilder som aldrig var menade att visas upp konstnärligt jobbar jag med just massornas bilder, och visar styrkan i det.
- Göran Greider & Åsa Linderborg, författare till boken Populistiska Manifestet; jag samlar på amatörbilder och jobbar därför populistiskt, istället för att ta egna bilder och agera inom etablissemangets ramar, med andra ord elitistiskt.
Sedan tröttnar jag på att göra någonting intelligent och teoretiskt av mitt samlande. Det bara är, och så ska det få vara. En sak har dock aldrig förändrats och har alltid funnits med:
Samlande är ett arbete och vi behöver arbeta för att inte tappa förståndet.
Alla bilder från egen samling
Dokumentationsbild från utställningen “Förvaltningsnämnden”, 2024
Bibliografi
Albers, K. P. Uncertain Histories. (University of California Press, 2015.)
Benjamin, W. Bild och Dialektik. (Daidalos, 2014).
Björk, N. Drömmen om det röda. (Wahlström & Widstrand, 2016).
Camus, A. Myten om Sisyfos. 2. uppl. (Albert Bonniers Förlag, 2001).
Engels, F & Marx, K. Karl Marx och Friedrich Engels i urval av Bo Gustafsson. (Wahlström & Widstrand, 1965).
Greider, G & Linderborg, Å. Populistiska manifestet. (Natur & Kultur, 2018). Sauvin, T. BEIJING SILVERMINE ☆ 北京银矿. https://www.beijingsilvermine.com/gallery