Ett fönster att spegla sig i - om platsens betydelse
2017 var jag på min farbrors begravning. Den var på Kustens hus i Majorna, ett trähus från slutet av 1700-talet. En plats där jag bara några år tidigare varit på ett bröllop som fick avbrytas då brudens morfar fick en hjärtattack.
Det är en plats som alltid kommer vara förenad med död för mig, oavsett dess intention att vara utrymme avsedd för fest och kärlek. Men ingenting rår på döden. Under min farbrors begravningen minns jag att jag tänkte på att jag egentligen inte visste vem min farbror var, men att jag kände hans hem, ett stort trähus i Morlanda på Orust där han levde från 80-talet fram till hans död i alzheimers. Det var också utgångspunkten för hans konstnärliga praktik. Hans ateljé låg på ovanvåningen med stora fönster ut mot havet och landskapet.
Vi spenderade somrarna i och omkring Görans hus. Det var en plats full av spännande saker – tavlor, udda serier, gammalt lego och färg. Jag minns få av konversationerna med honom men jag minns trappan, fönstren i ateljén och utrymmet under verandan.
Vintern 2021 återvände jag till Görans hus. Jag ville genom fotografi hitta en man jag fascinerades av men som jag aldrig lärde känna. Trots åren efter hans död så var mycket av huset i samma skick som jag mindes det, det var som om platsen hade präglats av Göran, att han levde kvar i väggarna och golven. Ytorna i ateljén var täckta med anteckningar; numret till min pappa, födelsedagar att komma ihåg.
Jag kom att få uppleva hans hem igen, men denna gången som arkeolog. Med kameran grävde och putsade jag bland spåren av en människa och ett liv; jag var inte bara en släkting som återvände till en barndomsplats jag vara också en fotograf och student med ett uppdrag, ett mål.
Som fotograf blev jag bunden till vissa perspektiv – jag var tvungen att ta mig an rummen och huset från obekväma vinklar. Min metod förpassade mig till hörnen och dörröppningarna, aldrig tillåten att använda rummen så som de var tänkta.
Det gjorde min återkomst väldigt pragmatisk och på grund av tidspress hade jag få stunder för reflektion och nostalgi. Jag var där som en forensiker, en detektiv med uppgiften att fånga allt vad en man var genom att följa spåren av hans boende.
Jag spenderade kortare tid i huset än vad jag gjorde med att välja och framkalla fotografierna, vilket gjorde att min tid i huset primärt utgick från fotografierna och mindre från mina faktiska tillfällena från när jag var där. Ju mer jag arbetade med fotona desto mer byttes minnena ut – från hur det var där, hur luften kändes, hur det luktade till mina tvådimensionella återgivningar av huset.
Genom att kameran kom att bli mitt primära sätt att ta mig an platsen kom också huset att påverkas av mitt verktyg. Det är nu en plats för evigt relaterat till fotografi och min egna kreativa process. I arbetet med att hitta min farbror och hans praktik har jag omedvetet och obemärkt smugit in mig själv i hans hem och placerat mitt eget konstnärskap i hans.
Men det som slår mig i efterhand är hur Göran och hans hus nu är en och samma. Hans kropp finns inte kvar, men hans fötter har trampat, hans händer rört och hans sinne och personlighet påverkat och efterlämnat hela sig själv och blivit ett med interiören.
Det finns något betryggande med att när en lämnar livet och går vidare så finns en ändå kvar. Vi kan inte låta bli att lämna spår av oss själva i de platser vi återvänder till och älskar.
Min första utgångspunkt för mitt verk var att undersöka vad ensamhet hade för relation till konstnärskap och hur det var att leva utanför det sociala samhället. Men under arbetets gång fann jag istället en person och ett kreativt driv kopplad till en plats. Göran hade inte gömt sig från omvärlden, han hade istället hittat den delen av världen han trivdes bäst i och slagit rot. Morlanda var kärnan av hans praktik och huset var hans hjärta.
Jag är en person precis som Göran som är väldigt bunden till min egna plats. Jag har stora krav på vart jag sitter, hur ljuset måste vara, hur tyst det är och hur avskild jag kan vara. Jag behöver komma bort från omvärlden lite, hitta ro i mig själv och försöka tygla mina tankar och idéer. Min förståelse för varför Göran hamnade i Morlanda är mycket starkare efter att ha undersökt platsen, det blev tydligt varför han valde att leva just där.
Att vara beroende av något så pass lynnigt som kreativitet för att kunna överleva gör att man inte skyr några medel för att nära den, försöka fånga den och hoppas att den finns där man behöver den.
Kan jag fokusera mer på en tyst plats? Blir jag inspirerad av naturen? Av havet? Behöver jag stora fönster; gör det att jag kan måla mer, bättre, snabbare? Det blir en matematisk uträkning, en arkitekturell lösning på ett metafysiskt fenomen.
Det blir tydligt när man ser på Görans konst. Hans målningar är från perspektivet av hans ateljé eller från klipporna en kort promenad från huset. Han har havet med sina blå färger, Morlandadalen iklätt i grönt och himlen i konstant förändring. Färgerna som han letade efter i sin praktik fanns runt omkring honom, han var mitt bland dem.
Det är enkelt att bli introspektiv – att se sig själv i en annan persons liv. Men samtidigt är vi skapade och formade av våra tankar och reflektioner på samma sätt som av vår uppväxt och våra erfarenheter. Vad jag försöker komma till är hur huset och även hans konstnärskap påverkade mitt egna arbete, jag hade Görans bok med dikter och anteckningar med mig när jag fotograferade. Det blev nästan som att han var med när jag var där, hans tankar och erfarenheter var alltid i bakhuvudet när jag letade efter honom och spåren han lämnat i sovrummen och ateljen.
Ibland räcker det med lite lugn och ro, ibland kräver den att vi flyttar, hittar vårt slutgiltiga hem och gör som så många andra, slår rot och finner vårt hus med fönster.
Göran hittade hem, hem till ett hus som är för alltid. Det kommer inte säljas på länge, det är en del av vår familj och jag tror ingen av oss kan se det förändras och bli någon annans. Det är heller inget dödsbo, som Kustens hus som är förenat med döden så är Görans hus förenat med liv.
Det är ett hus fullt med livsluft och stillhet och även fast personen gått vidare så finns han kvar. För mig är de en och samma, ett vitt hus med blåa knutar och en vithårig farbror med otvättade jeans.
Inte ens döden rår på livet.