Ett Minne Blott? Att minnas genom fotografier

Text: Sebastian Kok

När jag tänker tillbaka på min barndom möts jag en uppsjö av minnesbilder av mitt förflutna. Men vad är det jag egentligen minns? Är det kanske så att dessa minnesbilder som dyker upp snarare är minnen av fotografier från min barndom? Det kan tyckas som en banal fråga och en enkel sådan att besvara. Personligen kan definitivt minnas episoder från mina unga år, utan fotografiernas assistans och jag tror att det flesta håller med om att fotografier inte är nödvändiga för att minnas. Men det är en retorisk fråga jag ställer och vad som kanske är det mest intressanta är vilken effekt fotografiet kan ha på minnet, och vice versa. Jag skulle vilja påstå att jag minns vissa episoder från barndomen tydligare om det finns fotografier kopplade till respektive minne och att i vissa fall är det faktiskt så att fotografierna har ersatt minnet – att det endast är genom fotografiet jag minns vissa specifika minnen.

 

Minnen utan fotografier

Till sin fördel är fotografiet till sin natur det perfekta mediet för att behandla det förflutna – med förutsättningen att det finns ett fotografiskt material som är direkt kopplat till just det förflutna som behandlas. Finns det ett bättre sätt att visa det förflutna än att faktiskt peka på en avbild av den och säga det här är jag som barn och se här, mina morföräldrar när de fortfarande var i livet (som i Roland Barthes mening att fotografiet aldrig skiljer sig från sin referent).

 

Men när det handlar om stunder som inte hade den stora äran att bli fotografisk förevigade får en förlita sig på minnet. En fotograf som har tagit sig an de minnen som saknar fotografier är Johan Willner som utgick ifrån vad han menar är den starkaste minnesbilden han hade som sedan blev fotografiet av en pojke sittandes i en bil. Han blöder från det ena ögonbrynet men ser samtidigt helt oberörd ut. Omkring bilen står jämngamla barn och en vuxen gestalt som jag tänker kan vara pojkens far. Fotografiet är från Johan Willners Boy Stories som består av fotografier som iscensätter minnesbilder från fotografens barndom. Fotografiet på pojken i bilen bär på en hel del trovärdighet – bilens årsmodell, kläderna och frisyrerna tar betraktaren tillbaka i tiden, till Willners minnesbild av vad som kanske är ett sent 1970-tal eller tidigt 80-tal, till hans barndom. Det är en detaljrik iscensättning Willner åstadkommer i sitt fotografi som härleder till en specifik tid och plats. Till en början såg jag Boy Stories som stillbilder ur en film, Willners film. Det är lätt att jag hamnar i den här typen av semiotisk läsning när jag betraktar ett konstnärligt verk. Jag är inte ensam om att försöka förstå bilder genom att leta efter små ledtrådar i bilden i tron om att dessa ledtrådar ska avslöja vad fotografiet handlar om och vem fotografen är. Men det är inte den semiotiska förståelsen för Willners verk som i första hand attraherar mig, utan snarare det är hur verket berör mig – det handlar inte om vad fotografiet representerar utan vad det får mig att känslomässigt relatera till. Trots att jag växte upp tjugo år efter Willner finns det något bekant i fotografierna som får mig att tänka på mina egna pojkår. Jag försöker förstå vad detta ”bekanta” egentligen är och har kommit fram att det inte är i de specifika detaljerna utan snarare i den atmosfären som infinner sig i fotografierna. I Willners fotografi på det blå omklädningsrummet slutar att vara hans minne där mitt tar vid. Willners fotografi är en portal för mig att minnas genom. Omklädningsrummet som huserar i mitt minne är inte blått, utan det är beige och brunt, men det spelar mindre roll. Allt som krävs verkar vara något bekant, något som får mig att associera till min egen barndom. Genom Willners fotografi stiger jag in i ett omklädningsrum jag minns. Jag minns dess rumslighet, mina bara fötter mot det kalla kaklet, det snärtande ljudet av en piskande handduk och den stickande lukten av billig sprayparfym.

Vi är snabba med att belysa fotografiets representativa förmåga – att den avbildar världen; ett fotografi som föreställer ett omklädningsrum talar om för mig att så här kan ett omklädningsrum se ut. Det är först när vi, som betraktare, fyller fotografiet med egna kroppsliga erfarenheter och minnen som det får en större betydelse. Jill Bennett beskriver affektivt laddade rum (”affectively charged spaces”) som det utrymme där affekt rör sig mellan kroppar, objekt och bilder. I detta fall menar jag att det uppstår ett affektivt rum via Willners Boy Stories med mina egna erfarenheter och upplevelser.

Jag vet inte om det någonsin var Willners avsikt att Boy Stories skulle uppfattas som igenkänningsbart och jag tänker inte spekulera i det. Däremot vet jag att den sådde ett frö i mig. Ett frö som fick mig att tänka på mina egna starka minnesbilder som jag har burit med mig genom åren som varsamt har glömts undan i minnenas krokar och vrår. Vad som oroar mig är att många av dessa minnen saknar fotografier eller annan dokumentation kopplat till dem och att de med tiden alltmer bleknar. Av olika anledningar verkar det som att det är nödvändigt att minnas, att minnet bekräftar vem jag en gång var, ett sätt att bekräfta min existens och alla de små och stora erfarenheter som jag har varit med om. Kanske är bevarandet av minnet människans tafatta försök till evigt liv. Och kanske är det därför jag hyllar och romantiserar minnet och fotografiet som hjälper mig att bevara det. Kanske var detta även Willners motivation till Boy Stories – ett försök att hålla minnena vid liv. Men samtidigt måste jag ifrågasätta hur ett fotografiskt rekonstruerat minne förhåller sig till det faktiska minnet och hur det faktiskt utspelade sig. Kan jag som upphovsperson bakom det rekonstruerade fotografiet intala mig själv att den faktiskt kan representera det egentliga minnet? Jag tror inte att det går att lura sig på det viset och jag tror inte heller det är det som är poängen. Som vi alla vet är minnen högst subjektiva och opålitliga. Det handlar snarare om att skapa ett underlag som påminner om en särskild händelse från ens förflutna – att fotografiet inte är en representation av minnet utan snarare en portal till att minnas.

Fotografiet – ett försök till evigt minne?

Minnen, till skillnad från fotografier, bleknar med tiden, en uppfattning som jag kämpar med att acceptera. Därför använder jag mig av fotografiet för att förhindra den oundvikliga och annalkande minnesförlusten, som ett försök att rätta till en biologisk skavank – hjärnans gradvisa men ständiga nedbrytning av minnen och de erfarenheter som är minnet kopplat. På så vis faller jag om och om igen för fotografiet eftersom jag litar på det mer än det mänskliga minnet. Möjligheten att endast komma ihåg det begränsande innehållet av mina personliga fotografier verkar vara att föredra framför risken att glömma bort minnet av samma händelse. Så, jag använder fotografiet för att cementera minnen för mitt framtida jag att minnas tillbaka till.

Fotografi är inte längre sällsynt men det är dess hållbarhet som jag värdesätter. Mina foton kommer överleva mina minnen. Och kanske är det därför jag hyllar fotografiet – för att det är mitt tappra (men lika desperata) försök att hålla saker och ting, nära och kära, och sist men inte minst, min egen existens, vid evigt liv.

 

Referenser

 

Barthes, Roland. Det ljusa rummet: tankar om fotografiet, Alfabeta, Avesta, 2006.

 

Batchen, Geoffrey. Forget me not: photography & remembrance, Van Gogh Museum, Amsterdam, 2004.

 

Larsson E. Att se empatiskt – Samtida fotografiers möte med globaliserade rörelser, samspel och konflikter. Ekfrase. 2013;(1):3-20.

 

Patomella, Maria. Johan Willner – Boy Stories, Fotografiska, 2012 www.fotografiska.com/sto/en/news/johan-willner-boy-stories/

 

Willner, Johan & Crafoord, Clarence. Boy stories, Hatje Cantz, Ostfildern, 2012

 

Bilder:  Ur Johan Willner’s Boy Stories