Ett recept på hur du styckar en nallebjörn
1.
Mamma, får jag spränga din nallebjörn?
Jag såg direkt hur min fråga träffade henne. Mamma stelnade till och handen for upp till hjärtat, som om hon behövde hålla fast vid något. I den stunden var det som om tiden vecklade sig, hon var inte längre min mamma, en vuxen kvinna, utan ett barn som just gjort något förbjudet och väntade på konsekvenserna.
Den där nallen hade suttit på sin plats i decennier, orörd och helig, ett ting som aldrig riktigt fick existera på det sätt det var tänkt. Hyllnallen, som jag börjat kalla den, var mer än en nallebjörn. Den var ett minne av ett barndomsförbud, en symbol för allt som inte fick levas ut.
2.
En filt, en nalle, en leksak.
Övergångsobjekt bär på en funktion utöver det fysiska, en trygghet som går att hålla i, något att klamra sig fast vid när världen förändras. När jag var liten var det mitt lamm. För min lillebror var det katten Tugg. Föremål som kan tryckas mot kroppen, kännas mot huden, dofta på ett sätt som påminner om hem.
Men vad händer när ett övergångsobjekt fråntas sin funktion? När det inte får lekas med, bäras runt på eller älskas tills det nöts sönder? Hyllnallen var aldrig en trygghet för mamma. Jag kunde nästan höra mormor eller morfars röster till mamma.
Nej, den är alldeles för fin att leka med. Den får stå på hyllan. Och där hade den stått. Dag efter dag. År efter år. En påminnelse om något som inte fick bli till, något som måste stå kvar på sin plats, orörd och onåbar.
3.
När mamma till slut svarade på min fråga var det utan tvekan.
Gör vad du vill. Spräng den, elda upp den, stycka skiten.
Hennes ord bar på en lättnad, som om hon äntligen gjorde upp med något hon burit på. Jag undrade vad det egentligen betydde. Var det en revolt mot en barndom av begränsningar, eller bara ett uppgivet konstaterande att föremål till slut förlorar sin kraft?
4.
Jag lät kniven glida genom tyget. Damm steg som en osynlig dimma. Doften av gammalt slog emot mig. En lukt av något som bevarats men aldrig rörts, en lukt av stillestånd. Sömmarna brast under min beröring. Stoppningen vällde ut, gulnad av ålder.
”klick”
Jag höll den i händerna, kände hur den förändrades under mina fingrar.
5.
Jag tänkte på mitt lamm och min lillebrors katt Tugg som älskats tills de blev en del av oss. Hyllnallen var aldrig en trygghet. Den var något annat, en skugga av vad den kunde ha varit. Vad händer med något som aldrig får fylla sin funktion? Vad gör det med oss att leva så nära något otillgängligt?
6.
Jag skar vidare.
Knivbladet sjönk in i det mjuka tyget, frasade svagt när det skar genom fibrerna. Jag ryckte i sönderrivna bitar, hörde hur stoppningen suckade när den frigjordes. Det var som om nallen släppte sitt sista andetag.
“klick”
Jag vände den ut och in, såg insidan, såg det som aldrig varit menat att synas.
“klick”
7.
Nallens inventerade ögon stirrade tillbaka på mig. I den stunden var det jag som var barnet som gjort något förbjudet. Jag väntade på konsekvenserna men de kom inte.
8.
När jag såg nallen ligga där i bitar slog det mig att den äntligen hade fyllt sitt syfte. Från ett föremål fjättrat i orörlighet, en relik av något ouppnåeligt, till något förändrat, använt. Med varje snitt lät jag dess begränsningar rämna. Tyg ger efter på ett sätt som är nästan förrädiskt, först motstånd, sedan kapitulation. Sömmarna knäppte tyst när trådarna gav upp. Armar, ben, huvud, jag lät dem falla.
“klick”,“klick”,“klick”
Stoppningen grävde jag ut i klumpar, lät fingrarna vada genom den.
9.
Jag betraktade dess inre. Inälvor av tråd och fibrer, men ändå något obönhörligt, något nästan brutalt i dekonstruktionen.
“klick”
Bredvid mig låg mitt lamm. Litet, mjukt, nött av tusen nätter och rädda tankar. När jag drog i lammet hördes ett svagt tickande. En mekanism vaknade till liv, och med spruckna toner började den spela Brahms vaggvisa.
10.
Mitt lamm och Tugg var en trygghet. Nallen på hyllan fick aldrig bli det. Och just det gjorde den laddad. Nu låg nallen i bitar. Inte längre en symbol för något ouppnåeligt. Bara tyg, tråd och stoppning. Men det var just där, i dess trasighet som den blev intressant.
Fotografier:
Fig 1: Sandqvist Marjanen, Sofia. Processbild Cut Out, 2024.
Fig 2: Sandqvist Marjanen, Sofia. Processbild Digitalt Collage, 2024.
Fig 3: Sandqvist Marjanen, Sofia. Björnen Sover, 2024 Documentation photo, Galleri Format Malmö, 2024. (140 x 100 cm, Fine art inkjet print)
Litteratur:
Winnicott, D. W. Lek och Verklighet. 2. uppl. (Natur och Kultur,1981,1995).
Winnicott, D. W. (1953). Transitional Objects and Transitional Phenomena. International Journal of Psycho-Analysis.
“klick” – ljudet som kommer från kameran när man pressar avtryckaren och tar en bild.