Robin Iborn (RI) & Luna Lopez (LL)
Ljudet av steg ekar bland böcker, bord och stolar i Konstbiblioteket. Glastaket släpper in ett hav av ljus som lyser upp konstnären och fotografen Luna när hon träder in. Vi sätter oss längst in i det stora rummet.
Mitt första intryck av Luna är att hon verkar vara en varm och jordnära person. Vi småpratar lite om att hon tar en kurs i analogt fotografi på Valand och därför är kvar på skolan trots att hon blev färdig med sin kandidatexamen 2021. Vårt inledande samtal gör mig lugn och harmonisk. Jag letar upp mitt frågemanus på datorn.
RI
Din konstnärliga praktik eller det du gör när du jobbar; vad är det för något?
LL
Jag fotograferar mest människor. Porträtt och kroppar. Jag fotograferar också lite stilleben av objekt jag hittar och konstruerar. Det kan vara svårt att sätta ord på vad det är man gör. Eller kanske mer, vad det handlar om.
Jag fick en kamera när jag blev konfirmerad. Jag var 14 år.
Det startade där med ett observerande och att känna sig som en del av något utan att direkt interagera med de andra.
Jag förstod snabbt att jag kunde utrycka mig genom fotografiet och andra människor. Alla bilder man tar är ett självporträtt. Det finns alltid något av en själv i bilderna man tar. Jag tror att det är en del av varför jag tar bilder av människor.
RI
När du tittar på fotografi eller porträtt som du inte själv har tagit men som du känner att här är någonting som får mig att känna någonting; hur skulle du beskriva den känslan?
LL
Sally Mann har alltid varit en stor inspiration för mig.
Hon har fått mycket kritik för sina porträtt på sina barn, speciellt nakenporträtten, men jag tycker personligen att de är helt fantastiska. Jag tror att jag alltid har känt en slags igenkännande. Alltså att jag kan känna igen mig i känslorna som finns i bilderna. Hennes bilder är så otroliga, både mörka men samtidigt fyllda med liv, lite utifrån hur man tolkar det. Vad som inspirerar mig till ett nytt bildmotiv kan dyka upp var som helst. Exempelvis på YouTube eller i Reels.
RI
Berätta mer om vad som inspirerar dig att fotografera? Du sa Youtube och Reels?
LL
Ja, men mest random stuff. Men ta Wolfgang Tillmanns till exempel, han tar mycket bilder av rätt vanliga saker. Men vad som blir fint är att han visar oss det med hans ögon. Om man tar bild på den här, när jag kollar på den så ser den tråkig ut (Luna pekar på en ramlösa flaska).
Men att han visar oss det från sitt perspektiv gör att man själv tänker, wow, hur kunde han få det där till att se så flott ut? (Luna lutar sig mot bordskanten och tittar upp på flaskan) Det är bara en vattenflaska. Jag tror jag gillar det där med att man tar ett objekt eller något sånt och interagerar det med människor.
Jag håller på ganska mycket med sådana här metallobjekt. Jag gillar hur det glänser och det är ett hårt material och vilken kontrast det blir när man sätter det ihop med en människa vars hud är ganska mjuk.
RI
När du fotograferar porträtt, hur fungerar din kommunikation med dina subjekt?
LL
Det kan vara väldigt stelt i början. Jag försöker nog att få dem att känna sig bekväma. Jag berättar om vad jag vill göra. Det har jag ofta berättat innan, när vi talats vid. Jag tror att jag börjar fotograferingen ganska lugnt. Så jag sätter dem på en stol och sen tittar jag på dem och ser hur de ser ut i verkligheten, i ifall jag har hittat dem på Instagram eller liknande. Jag kollar vad de har på sig, eller så hittar vi kläder. Det kan ofta vara så att om vi fotograferar hemma hos dem så hittar vi kläder ihop, vad de ska ha på sig, som vi känner är passande.
Det är bra att använda sig av en analog kamera. Då kan jag titta in i den en stund och berätta för dem innan jag fotograferar att jag tex testar ljuset.
Sen glömmer de bort att jag finns där. De går in i sin egen värld, och då tar vi en bild. När de på något sätt inte är så uppmärksamma på sig själva tror jag.
Det är det att finna rätt posering. Jag tror det handlar om att man leker, man testar. Prova detta och om det inte fungerar så tar jag inte bilden eftersom det är, ja, dyrt.
Och det kan ibland kännas lite dumt, att man bara inser att det inte fungerar och därför inte tar en bild och måste berätta för subjektet att vi ska prova något annat.
Man kan känna att man inte har koll på vad man gör. Det är bara att vara ihärdig och fortsätta tills man hittar det där som är fett nice och känns bra.
När man har funnit den första bra poseringen blir det lättare. Så blir man själv mer positiv. Så kan jag be dem att stå precis som de gör just nu, så får de också självförtroende i att det blir bra, och de får tillit att själva testa något nytt. I början kan det vara så att de sitter rätt stelt och så blir de liksom mer loosen up efter en liten stund.
RI
Så är man är igång.
LL
Precis. Och hur mycket kan man be en främmande om att göra.
Om man känner personen kan man fråga något som är lite off. Om det är någon man inte känner tänker man “kan jag ställa en viss fråga eller utan att subjektet känner sig obekväm på något sätt. Så det är lite som man måste märka efter, hur stämningen är mellan mig och personen.
Man prövar att snacka medan man tar bilder, och det kan vara svårt så ofta blir det tyst. Sedan när jag byter min film så snackar vi igen.
RI
Man skapar också en relation varje sekund och man är så rädd för att bryta det man tillsammans har skapat. Detta korthus man byggt upp. Man är så rädd att det ska trilla om man ställer fel fråga. Det är sårbart. Det är också det som gör det spännande.
LL
Ja precis, det är väldigt sårbart. Man speglar sig i varandra, om jag känner mig nervös eller lugn, det smittar av sig ganska mycket på den man tar bilder av. Ibland är dynamiken inte där. Man försöker väldigt hårt att få fram den. Och det är väldigt svårt ibland, att hitta något man har gemensamt. Men så fint när det lyckas. Då kan man känna sig helt hög, vägen dit känns ibland svår. Jag tänker också att i mina bilder finns det en form för ett mörker, liksom en melankoli över dem och det letar jag ju efter på ett sätt när jag tar bilderna.
Jag väntar liksom på att personen glömmer bort sig. Och jag väntar till det är jobbigt att stå i en position, så väntar jag till de nästan inte kan stå där mer, att det blir ansträngt, för att få det uttryck jag önskar.
Det märker man också i fotograferingen. När man är på ett set för modefotografering så är där ofta pump-musik som körs så att modellen ska vara glad och röra sig hela tiden.
För mig är det helt motsatt. Jag gillar när det är tyst. Då finns det rum för ens egna känsla i fotograferandet och modellens.
Jag vill inte bli distraherad av något annat. Det är svårt när man har många människor bakom sig. När man tex arbetar med mode. Så finns där både stylist, hår och make-up, assistenter och sjukt många människor bakom mig, sådär typ åtta pers som kommer in och konstant ska rätta till kläder och fixa håret och då avbryts den där intimiteten. Den förstörs varje gång någon kommer in och då är det svårt att få fram sitt helt egna uttryck. Det försöker jag öva mig på, att få bort dem från mitt huvud och ibland be dem att de får gå en liten stund, så jag kan vara ensam med modellen för att få fram mitt sätt att arbeta på.
RI
Så att man får kontakt, mellan fyra ögon.
LL
Precis, för jag tänker att modellen också kollar runt och se vad som sker omkring mig. Och det blir svårt att hålla fokus.
RI
Hur hittar du dina motiv, alltså de som du inte känner. Ser du dem på bussen eller är det via tex instagram?
LL
Jo, det är mycket Instagram. Då jag var i Danmark var det lättare att hitta kompisars kompisars kompisar också via Instagram. Men när jag kom till Sverige kände jag liksom inte någon så det blev mycket svårare. Då blev det mer på skolan (HDK-Valand) Och jag fotograferade nästan alla i min klass. Jag brukade vara väldigt selektiv som att jag letade efter precis detta här, eller precis det här i deras look, eller ville ha precis det här i deras ögon, men nu tror jag att jag kan ta bilder på vem som helst. Personen behöver inte se ut på ett visst sätt, alla har något i sig som är väldigt fint och jag gillar det normala. Jag tycker inte om att fotografera riktiga modeller eftersom de vet vad de ska göra, de är så medvetna om sig själva. Jag gillar att ta bilder av folk som inte har testat det förr det tycker jag är väldigt fint. Med modeller kan det lätt bli att de står såhär (Luna sätter ena handen på höften och skjuter fram ena axeln som i en klassisk model pose) och då blir jag såhär, nej, det är inte den sorts bilder jag vill ha.
När jag kontaktar folk på internet så försöker jag att skapa en idé. Jag gillar att hitta väldigt precisa bilder i huvudet till varje person, så att jag i det minsta har en bild som jag vet att den här bilden ska jag ta. Sen kan jag leka efter det eller före det. Kanske blir det inte som jag tänkt men jag har något som jag utgår ifrån Jag har också en mood board som jag ofta skickar till varje person så de kan få en känsla av hur bilderna kommer att bli.
RI
Vad använder du för utrustning och varför?
LL
Jag använder en analogkamera och fotar mestadels på mellanformat film. Jag har både Mamiya RZ 67 som är ganska stor. Man kollar ned i den så här (Lopes formar händerna till en kikare framför sin kropp och lutar sig sedan fram över händerna och kollar ner i golvet). Jag har också en Bronica ETRS 6×4,5. Den är lite mindre än den andra. Det kan ha en påverkan på den färdiga bilden vilken kamera man använder sig av, både hur bilderna ser ut estetiskt, men inte minst ens process att ta bilderna. Jag känner generellt att med analogt fotografi att det går lite långsammare. Det blir ett annat närvarande mellan mig och den framför mig. Jag kan inte kolla på bilden på en skärm. När man tar digitalt, så vill alla se eller så visar man bilder för personen så blir de själva så uppmärksammade på hur de själva ser ut.
Så när det är analogt så känner jag att man är mer närvarande. Man tänker mer över hur bilden ska bli istället för att bara trycka på knappen hela tiden. När jag fotograferade digitalt så kunde jag ta 600 bilder rätt fort. Nu tar jag kanske 30-40 bilder på två timmar. Det blir mer att man är precis och mer uppmärksam på detaljer för att man vet att det kostar pengar, eller när man vet att man bara har 10 bilder på rullen kvar. Det gör något. Också att man ska fixa allt möjligt med kameran. Modellen får sitta och vänta och då är det det där med att de går in i sin egen värld, så är jag liksom inte där. När jag har min stora kamera så är jag extremt långsam ibland. Man ska stå och ha fokus, man ska titta ned i kameran, och den är så tung, och då blir det mer uppställda bilder, tror jag. När jag har en mindre kamera så kan jag lättare ta bilder in the moment. Det hinner jag inte med en stor kamera.
Jag fotograferar inte så mycket med 35mm kamera men jag skulle vilja ha lite mer ”in the moment” bilder. Man kan ju inte ta den sortens bilder med en så stor kamera. Om du skulle gå förbi mig så skulle jag inte ens nå att ta fokus. Jag kör med Nikon Speedlight’s. De är mycket små och händiga.
Folk tror att det är bara det. Det kan också vara en fördel att folk underskattar en. Ibland tar de inte en särskilt seriöst. Som om man kommer med massa tripods och stora lampor, då blir de så ”wow nu ska hon verkligen.”, istället nu är de mer ”Ok, du gör bara din grej”
RI
Spännande att det kan vara till ens fördel att människor underskattar en.
LL
Ja, det är typ som när man har en Contax T3 eller någon annan liten vass kompaktkamera. Den liknar en digital kamera som man har med på semestern. Så om jag tar en bild av en person på spårvagnen och de upptäcker mig så blir det inte så stor reaktion. Men om jag står med min stora kamera, så flyger de fram och bara ”vad ska du använda det till?”. Det kan alltså verkligen vara till ens fördel om man vill vara lite sneaky.
RI
Jag gjorde ett extra konto på instagram, som jag har utöver mitt vanliga konto. Detta heter inklusivitet, av den anledning av att jag blev så less på exklusivitet, jag blev trött på ordet, på meningen, och jag är klar över vad det gör med oss, och då tänkte jag att jag skulle försöka att fotografera så mycket vardagssituationer som möjligt, så jag köpte den här (Robin tar fram en liten svart Sony kompaktkamera).
Detta är min bästa vän, (robin trycker på en knapp och blixt poppar upp från den lilla svarta kameran), sedan har jag ett litet filter som jag sätter framför blixten såhär. (Robin tar en bild med filtret över blixten som ger ett rosa sken över bordet framför dem)
LL
Wow, smart, party time på the library.
RI
Jag känner att jag kan skapa en liten dimension, och det är mitt, och där finns ingen som tar mig seriöst med den här kameran och det är underbart. Jag fotograferar allt och jag tänker på det du säger, att ingen tar mig seriöst eftersom jag kommer så otroligt nära och det saknar jag annars när jag fotograferar med min stora DSLR.
LL
På tal om att komma nära tror jag att det spelar roll vilket objektiv man använder. Jag kör bara med fasta objektiv. Jag måste då komma tätt på personen fysiskt istället för att zooma in med kameran. Då kommer man väldigt tätt på en annan människa.Det kan också bli lite obekvämt med kameran här (Luna gestikulerar en kamera framför sitt ansikte). Och det tror jag också spelar en roll, i hur bilderna blir.
Ibland önskar jag att jag hade ett mega teleobjektiv så att jag skulle kunna ta bilder av människor utan att de ser mig, men jag gillar också att komma nära inpå dem jag fotograferar. Det är också bara om man märker att det är okej att man kan komma så tätt på. Det tycker jag är fint, att man kanske börjar från en längre distans ifrån och så kan man närma sig.
Och det här med att få lov att observera en människa så mycket.
Det är som när jag ser på dig, och tänker att du har ett födelsemärke här (Luna pekar på sin kind. Men att man faktiskt får lov att komma närmare och undersöka. Att titta. Den möjligheten hade jag inte fått om jag inte hade haft kameran. Jag kan inte bara gå fram till en främmande person och bara undra, ”hur ser du ut?”.
RI
En modell som vet hur hen ska stå, och står och kör ett aerobic-pass (poserar), till musik intresserar mig inte alls. Jag vill se hur en människa ser ut när den är osäker, glad, ledsen, tänker, reagerar på någonting och det i sig är väl också en del i processen kommunikation.
LL
Ja, och jag tänker ofta på att bryta ned barriären. Att se någon sårbar betyder inte att de ska vara ledsna utan nå fram till kärnan av den personen, och sig själv också. Att kunna se sig själv i den personen.
Riktiga modeller håller gärna på med sina aerobic-pass (poser). Det är inte intressant. Det är inte deras person som kommer til uttryck.
Att försöka att bryta det är svårt för modellerna känner sig komfortabla i att göra det där. Då behöver de inte vara sig själva på samma sätt.
RI
Hur ser en riktigt bra dag ut för dig?
LL
Sol är viktig för mitt välmående. Men också i min fotografiska praktik. Det kan jag se i mina bilder, om vintern fotograferar jag jämt med blixt. Om våren och sommaren fungerar solen som min huvudsakliga ljuskälla.
Det gör så stor skillnad på både bilderna i sig. Men också att man känner sig produktiv. När jag får gjort något, mår jag bättre. Det är lite så när man är egenföretagare, och när man arbetar utan att någon ska säga vad man ska göra. Utan en chef är det lätt att chilla, eller att man inte får så mycket gjort. Men när man har pushat sig till att, ”jag ska nå denna deadlinen” eller ”idag ska få gjort detta”, känns det väldigt bra. Och när man hinner träffa andra människor. Det är lätt att det blir ensamt när man arbetar såhär.
Det som håller mig igång är både när jag har bra upplevelser när jag fotograferar, när jag framkallar min film och där finns bra bilder på rullen, eller när jag står i mörkerrummet och får till en fin bild. Det är det som håller energin uppe, för det fins också mycket motgång när man arbetar som konstnär. Därför betyder det så mycket när någon vill arbeta med en eller visar intresse i ens konst av olika skäl.
RI
Det låter väldigt spännande. Att man ger något och får något. Det är en nyttig process.
LL
Ja, särskilt när man tar porträtt. Man får något av den personen. Man tar ett porträtt från den personen, men de är också villiga att ge en det.
Det tycker jag är intressant, det här utbytes-mötet man har med dem. Man får något, man ger något. De är ofta intresserade av att få en fin bild av sig själva, och ibland är jag såhär ”det är inte säkert att du kommer tycka om bilden jag tar av dig, det kan vara så att jag inte försöker ta en bild där du ser snygg ut, men att jag föreställer mig något för mig själv, eller som en ide jag har i mitt huvud. Ge och ta. Framför allt ge av sig själv, mycket.
Info
Med en kamera och en ödmjuk men rak karisma har den danskfödda fotografen Luna Lopez (f.1996) nyss tagit sin kandidat i konst vid HDK-Valand. Hon är i full gång med sitt konstnärskap genom att vara aktiv i Sverige och Frankrike samt bland annat ta en kurs i analoga processer på HDK-Valand. Hon blev den självklara medspelaren i mitt samtal om den fotografiska processen i temat porträtt. Mer om Luna Lopez på luna-lopez.com & @lunakalkuna
Robin Iborn (f.1989) arbetar med först och främst med kommunikation. Ljus, färg och stämningen att leva på 20-talet är något robin vill kommunicera med sitt fotografi. Med kameran som verktyg vill Robin skapa en resa genom livet utifrån detta. Här blir fotografi ett fönster mellan människor, vår relation till platser och händelser, samt en önskan om romantisering. Ett draperi går till sida, dygnen går, en handling exponeras blott för att ge plats till nästa. Robin är baserad i Stockholm, SE. Mer om Robin på robiniborn.com & @robiniborn