Fångade Spår, Brända Minnen
Tjock dimma omsluter oss. Längre in i landskapet försvinner staden. Vädret skiftar snabbt, moln rör sig och vinden byter riktning. Kameran står emot vind och kyla, men jag kan inte längre ta bilder. Filmen har fastnat. Jag öppnar kameran, trots att jag borde vänta. Jag borde låta mörkret omsluta mig där det är säkert. Men jag kan inte låta bli. Negativen exponeras. Snö och vind förenas med filmens yta, bilder som aldrig var menade att tas. Molnen blir mörkare.
Vi följer våra fotspår tillbaka och jag tänker på den tyska folksagan om Hans och Greta, nedtecknad av bröderna Grimm. Syskonen Hans och Greta lämnade brödsmulor för att hitta tillbaka hem, men spåren försvann och de gick vilse. Till slut upptäckte de ett pepparkakshus som tillhörde en häxa. De blir lurade, men lyckas överlista henne och med hjälp av skogens djur kunde de hitta hem igen.
Ett ljust sken av en ficklampa är vår vägledning genom djupsnö och is. Vi ser bara snö som det vore ett vitt hav och öar av växtlighet, som trotsar kylan. Vi rör oss från ö till ö, där varje ö har en stenhög. Staplade stenar, som någon byggt. Vi följer dem. Trots vinden står de orubbliga. På en av öarna vi är på väg till, sitter två vita duvor. Vi smyger fram, som rovdjur, försiktiga. Men de ser oss och försvinner in i dimman.
△
Det är som att skanna omgivningen med hela kroppen. Kylan tränger in i märgen och tar tag i min själ. Det är som att något ur det förflutna håller på att komma upp till ytan. Jag vet inte vad jag söker, men jag känner att något är där, djupt begravt i marken. Landskapet i sig är främmande och det finns inget som egentligen binder oss samman. Men det är element som är bekanta för mig som bär symbolik. Det är inte bara en fysisk plats, utan en plats som kommunicerar. Varje sten bär med sig minnen och varje träd förmedlar berättelser, vilket påminner mig om det teologiska begreppet animism, tron på att naturen är besjälad. Det är en fiktiv dialog mellan landskapet, minnena och mig. En besatthet, en längtan att förstå de kvarlämnade spår jag letar efter, vad vi minns och vad vi glömmer. Mina minnen är nedgrävda i landskapet.
Den tyska filosofen Walter Benjamins beskriver i Excavation and Memory hur minnet liknar en arkeologisk process. Vi måste gräva för att få förstå vårt förflutna, men ju mer vi gräver så sker en omtolkning. Våra minnen är levande och inte en fast form, vissa detaljer kan suddas ut eller förändras. Nya tolkningar och perspektiv uppstår, beroende på var vi befinner oss i livet eller vad vi söker. Grävandet består av tre lager, den ursprungliga upplevelsen, återkomsten och dokumentationen. Dessa lager överlappar och omtolkas ju mer jag gräver, både fysiskt och känslomässigt. Kameran blir en förlängning av min kropp, ett sätt att interagera med landskapet och samla minnesfragment. Jag söker något förlorat, men ju mer jag letar, glider det undan och försvinner. Precis som den amerikanska författaren och aktivisten Rebecca Solnit skriver i Gå vilse. En fälthandbok “De flesta av dessa minnen har bleknat med tiden, och varje gång jag skriver ner ett minne skänker jag bort det…”. På samma sätt förloras något av det ursprungliga minnet när jag fotograferar. Kameran fångar en version av minnet och något kommer alltid att gå förlorat. Är jag beredd att släppa taget om mina ursprungliga minnen?
I böckerna om Harry Potter beskriver den brittiska författaren J.K Rowling ett magiskt föremål som kallas Pensieve, en vätskefylld skål som används för att samla och lagra minnen. Genom att doppa huvudet i vätskan återupplever man sina minnen och får en ny förståelse av det förflutna. Genom att interagera och dokumentera landskapet ger jag mina minnen en ny form. Det handlar inte om att frysa ett ögonblick, utan att se mitt förflutna från olika perspektiv. Fotografiet blir olika lager av tid där dåtid, nutid och framtid flätas samman.
△
Snön är djup, likt sand. Jag följer fotspår som format sig i ytan, men vinden blir starkare. Snön förändras. Den är inte längre djup och mjuk – det översta lagret har frusit till is och fotstegen försvinner. Jag stannar upp, som om landskapet vill hålla mig kvar.
Framför mig ligger en stor snöboll, delad i två. Har den rullat ner från berget av sig själv eller har någon flyttat den? När jag tittar närmare ser sprickorna i snöbollen ut som en öppning – nästan som en portal.
△
I det snötäckta landskapet finns inga dofter, vinden tar med sig alla spår. Där får man förlita sig på hörsel, syn och känsel. Men doften är en stark minnesbärare. Varje hem har sin egen lukt och varje land doftar på sitt sätt. Den franska författaren Marcel Proust beskrev hur doft och smak av en madeleinekaka och lindblomste förde honom tillbaka till barndomen. Han menade att våra sinnen kan väcka glömda och förlorade minnen.
Doften av bränt trä påminner mig om en plats, en länk som tar mig tillbaka. Jag tänker på mammas släkt – efter andra världskriget arbetade min morfars familj som skogsarbetare. Jag blir påmind om det varje gång vi hälsade på, jag tyckte alltid synd om morfar som bara hade två fingrar på högerhanden och undrade alltid hur ont det gjorde när olyckan skedde när han var barn. Hans barndom präglades av olyckan, och han kunde inte arbeta med hantverket som familjen hade tänkt. Trots sin skada kunde han hålla i ett plektrum och spela gitarr. När jag var liten skämdes jag ibland när han tog fram gitarren och började sjunga. Jag skäms för att jag skämdes då.
Jag bränner bilder i trä för att skapa spår som inte går att sudda ut. Genom lasergravyr kan jag överföra bilder på träet, när laserns strålar bränner på ytan skapar jag en dialog med materialet. Doften som uppstår när lasern reagerar med träet kopplar jag till mitt andra hemland. Lukten är bekant, men det är också en tvekan. Minns jag verkligen eller är det något jag hittar jag på för att skapa en anknytning? Jag bränner i träet för att bevara det förflutna och komma närmare mina minnen. Men ju mer jag bränner, desto mer förändras det. Vissa brända linjer blir skarpa, men andra smälter in i träets naturliga mönster. Det är något jag inte kan fånga, vare sig minnet eller tekniken. Det är ett utforskande av det förlorade och det återfunna. Men om känslan finns där, spelar det då någon roll om minnet är äkta?
△
Mörka moln sveper in över stjärnhimlen. Bakom ett berg anas ett skimmer. Skrik, skratt och sånger blandas i vinden. Pulsen stiger, stressen att fånga ljuset. Det blåser, stativet svajar, marken är ostabil. Jag försöker hålla kameran stilla, men ger upp. Tar mobilen istället. Bara något, ett bevis på vad jag ser. Ljuset rör sig, dansar över himlen. Jag vill att det aldrig ska ta slut.
Jag lägger mig ner på den frusna marken. Ljuset vecklar ut sig ovanför mig, som ett stilla fyrverkeri som aldrig sprängs. Jag glömmer stativet, tar den analoga kameran, gör allt manuellt. Låg bländare, ISO 400, räknar till trettio. Jag ligger blickstilla, vinden sveper förbi men låter mig vara. Jag håller andan för att inte skapa rörelseoskärpa. Längre exponering, kortare exponering. Jag blir ett med ljuset, med marken.
Jag fryser inte. Jag vill stanna här för evigt. Ljuset kommer och går, visar sig nästan blygt. Genom kameran avslöjas dess sanna färger, som ögat aldrig kan se. Ljuset drar sig undan, lämnar himlen tom. Jag reser mig upp, borstar av snön från kläderna. Ljuset är fortfarande kvar. Inte på himlen, inte i bilden, men inom mig.
Referenslista:
Benjamin, W. Selected Writings – Excavation and Memory, Cambridge, Press of Harvard University Press. (2005), s. 576.
https://folk.uib.no/hlils/TBLR-B/Benjamin-ExcavMem.pdf
Grimm, J., & Grimm, W. (1812). Hans och Greta (Bröderna Grimm).
https://frokenljusta.wordpress.com/wp-content/uploads/2019/03/hans-och-greta-sagan..pdf?utm_
McKenzie, P. What is Animism?, Learn Religions, (2019).
https://www.learnreligions.com/what-is-animism-4588366
Proust, M., Clarac, P., & Ferré, A. (1980). À la recherche du temps perdu. Gallimard.
Rowling, J-K. Harry Potter and The Deathly Hallows, Bloomsbury, (2014).
Solnit, R. Gå vilse. En fälthandbok, Daidalos, 2012.
△ Alla bilder tagna av Janine Hamrin △