Fotografi och förnekelse i klimatkrisen

 

Minnet av den första gången jag såg ett fotografi av en oljeindränkt fågel är starkt. Det var en sådan bild som fastnar, den hopkrympta kroppen, fjädrarna klistrade mot huden och ögonen knappt synliga under tjocka lager av svart, klibbig olja. Bilden berörde mig djupt, men inte länge. Några timmar senare hade den ersatts av andra intryck, nyheter om bränder, översvämningar och torka. Jag hade blivit en av dem som författaren Susan Sontag skriver om i sin bok Regarding the Pain of Others, en betraktare som genom ständig exponering för katastrofer och lidande blivit avtrubbad. 

Fotografier av miljökatastrofer är inte ovanliga i dagens medieflöde. Vi ser dem överallt, men ändå verkar de flesta av oss, som inte direkt drabbas av klimatkrisens mest akuta effekter, förbli oberörda. Det är lätt att bläddra förbi bilder av skogsbränder och smältande isar utan att känna något på djupet. Andreas Nilsson, professor i psykologi på Göteborgs universitet, beskriver hur en upprepning av samma budskap gör oss mindre känsliga för det. Klimatinformation upplevs för många av oss inte som ett omedelbart bekymmer, och därmed väljer vi istället att prioritera mer konkreta problem i vardagen. 

Jag har funderat mycket över fotografiets roll vid skildring av den pågående miljökrisen. Trots att bilderna blir allt fler, verkar deras effekt bli allt svagare. Dokumentära fotografier av naturens förfall berättar om konsekvenserna av människans handlingar i den antropocena tidsåldern, men jag vill tro att bilder som skildrar mänskligt beteende och sociala strukturer istället för enbart katastrofernas konsekvenser, kan få betraktaren att reflektera över sin egen roll i det större sammanhanget. Många dokumentära bilder fungerar som bevismaterial, en visuell dokumentation av vår påverkan på jorden. Men jag vill undersöka om det finns andra sätt att berätta om klimatkrisen. Istället för att enbart påvisa konsekvenserna, de döda djuren och de torrlagda floderna, borde vi synliggöra de psykologiska och sociala mekanismer som styr vårt (bristande) agerande.

Kan skönhet vara ett sätt att skildra destruktiva fenomen? Det är en fråga jag ofta återvänder till i mitt arbete. Den tyske filosofen Immanuel Kant menade att skönhet uppstår när vi uppskattar form och harmoni utan att styras av personliga intressen. Ett estetiskt tilltalande fotografi handlar om hur komposition, ljus, skuggor, färger och former samspelar och skapar visuell tillfredsställelse, trots det obehagliga eller dystra ämnet bilden egentligen framhåller. Kanske kan en kollision mellan det vackra och det störande öppna upp för det som kallas affektiva rum. 

Ett affektivt rum är en emotionell plats som skapas genom bilder där betraktaren inte enbart analyserar, utan också känner och reagerar på det som skildras. Dessa affektiva rum öppnar upp för nya perspektiv, vilket kan leda till en känslomässig förståelse av de utmaningar vi står inför. Vi ställs inte inför något bekant, utan något som kräver vår närvaro och uppmärksamhet. Här handlar det inte bara om att återge en förödelse vi redan känner till, utan om att skapa en visuell upplevelse som tvingar oss att känna på ett nytt sätt. 

Konstteoretikern Jill Bennett beskriver hur affektiva rum kan förändra vår relation till bilder, genom att öppna upp för nya sätt att uppleva och förstå världen omkring oss. Det finns många fenomen som beskriver vårt förhållande till klimatet. “Negative footprint illusion”, “moral cleansing” och “compensatory green beliefs” är några exempel på begrepp som visar hur vi omedvetet överskattar vårt positiva miljöbeteende, kompenserar för mindre hållbara val eller ursäktar oss själva från ansvar. Dessa mekanismer hjälper oss förstå varför vi tror att vi gör mer för miljön än vi faktiskt gör. 

En teori som fascinerat mig särskilt är “the sucker effect”. “The sucker effect” beskriver hur individer i grupp blir mindre benägna att agera i krissituationer, eftersom de förväntar sig att andra ska ta ansvar. Detta fenomen är särskilt relevant i klimatkrisen, där många känner att deras insatser ändå inte spelar någon roll. Varför anstränga sig om ingen annan gör det? Ingen vill vara den som gör jobbet medan andra bara ser på, som att cykla istället för att köra bil, återvinna när andra slänger plast i naturen, eller minska sin konsumtion medan vissa handlar nya prylar varje vecka. Denna ovilja att bli en förlorare, en “sucker”, kan skapa en kollektiv passivitet där ingen tar initiativ, trots krisens allvar. 

Med djupare inblick i “the sucker effect” påbörjade jag ett fotografiskt undersökande av fenomenet. I människoskapade landskap placerade jag ut kroppar i dissonans. Kropparna i bilderna blev till symboler för en samtid som brottas med sin egen handlingsförlamning.  Genom att utmana den traditionella dokumentära stilen använder jag fotografiet för att utforska våra psykologiska försvar och kollektivets passivitet. Vi kan skapa bilder som engagerar och öppnar upp för en mer nyanserad förståelse av samspelet mellan individen, samhället och naturen, och därmed inte enbart öka medvetenheten om klimatkrisen, utan också få människor att se sina egna roller i förändring.

Fototeoretikern Liz Wells menar att fotografiet har förmågan och möjligheten att väcka djupare reflektioner och känslor kring frågor om miljö och identitet. Ett citat av henne som följt med mig lyder: 

“Kanske är det för sent. Men om inte, så har fotografer en betydande roll i att utforska hur man kan förnya synen och förnya sätt att se för att effektivt bidra till samtida miljödebatter.”

I projektet The Sucker transformeras de till synes lekfulla färgerna gradvis till något kemiskt. Grustaget jag fotograferar består av vatten, sand och berg. Ett landskap som vid första anblick framstår som naturligt, men som i själva verket är människoskapat. Bergen är urgröpta, sanden har samlats i prydliga högar och vattnet har grävts fram ur marken. Genom att förskjuta färgerna mot det artificiella, vill jag synliggöra den manipulation som landskapet genomgått. Färgerna får en giftig lyster, och det välbekanta känns plötsligt främmande och väcker frågor om vad som är naturligt och vad som är konstruerat. 

Kroppar får sjunka in i landskapet, men aldrig helt smälta samman. De vilar, faller, tvekar, som om de inte riktigt hör hemma men ändå är en del av det. Genom dessa kroppar försöker jag fånga det som både är obekvämt och självklart, att vi tillhör denna planet, men att vi också är de som orsakat dess förändring. Deras tvekan och motstånd speglar vårt eget förhållande till klimatkrisen, en inre splittring mellan medvetenhet och passivitet, mellan att vara en del av det som sker och samtidigt inte riktigt veta hur man ska agera. 

Skönhet handlar inte om att estetisera eller mildra allvaret i klimatproblematiken. Även om det kan innebära en risk för detta, har det potential att fungera som en ingång för reflektion och djupare eftertanke. Många dokumentära bilder av förstörelse skapar starka intryck, men ett visuellt tilltalande fotografi kan fånga vår uppmärksamhet och stanna kvar länge. Genom att använda färg, form och komposition skapas en balans mellan det sköna och det störande, där det visuella uttrycket inte bara lockar, utan tvingar betraktaren att konfrontera det obehagliga bakom skönheten.

Istället för att skildra katastrofen som något avlägset och oundvikligt, kan den gestaltas som något vi är en del av och därmed har makt att förändra. Det handlar om att synliggöra spänningen mellan individuell och kollektiv handling, mellan passivitet och ansvar. Genom fotografiet kan vi utforska dessa existentiella och etiska frågor på ett sätt som inte enbart informerar, utan också berör och engagerar. I mötet mellan det sköna och det störande, det bekanta och det främmande, kan vi kanske hitta nya sätt att förstå och förhålla oss till den värld vi lever i, och det ansvar vi bär. 

 

 

 

Bibliografi:

Bennett, Jill. Empathic Vision: Affect, Trauma, and Contemporary Art. Stanford University Press, Stanford, 2005.

Kant, Immanuel. “On Disinterestedness and Beauty.” Arts Education Policy Review, 107.1, 2005.

Larsson, Erika. Att Se Empatiskt: Samtida Fotografiers Möte Med Globaliserade Rörelser, Samspel Och Konflikter. Ekfrase 4.1 (2013).

Mirzoeff, Nicholas. Visualizing the Anthropocene. Public Culture 26.2 (2014).

Nilsson, Andreas. Klimat och psykologi. Studentlitteratur AB, 2020.

Scott, Conohar. The Photographer as Environmental Activist: Politics, Ethics and Beauty in the Struggle for Environmental Remediation. Doktorsavhandling. Loughborough University, 2014. 

Sontag, Susan. Regarding the Pain of Others. Penguin, London, 2004.

Wells, Liz. Land Matters: Landscape Photography, Culture and Identity. Routledge, Oxford, 2011.