Varför släpa in ett femton kilos restbit från en blodig slakt rakt in i ett mörkrum? För allvarligt talat, är det inte både obekvämt och lite makabert att stå och famla i det kompakta dunklet, fippla med en ficklampa som förmodligen blivit hal av det flotta inkråmet på hästens kranium redan efter första testremsan belysts? Och vekar det inte lite omständigt att gå via insidan av huvudet för att få en bild av konturerna? Kort sagt – varför välja en död häst när den levande ur alla aspekter ter sig så mycket enklare undrar jag när jag ställs inför Ewa Stackelbergs bild ur serien Tale for the living (2000).
Tillåt mig försöka svara i hästfotografens ställe; för att bilden av en gallopernade häst, en häst i gröngräset, en häst med uttrycksfulla ögon fotograferats till leda. Fotografen vill prova något nytt och annorlunda. Utmanas. Det må va opraktiskt och obekvämt. Det må till och med se löjligt ut i det svagt upplysta skenet som tränger ut genom skallen och flimrande förbli håligheterna där ögonen en gång satt.
Samma sak gäller den turkosa röran från Stackelbergs senare serie Summertime (2014). Visst kan man tycka att en häst verkar lämpligare att porträtteras i sin hage, framför en prunkade horisont, än just inifrån, mot en vit utbränd bakgrund. Men du vet redan hur en häst i ett disigt motljus ser ut och vill testa något annat. Så du fotogramerar.
Till skillnad från hästen saknar Summertime kropp. Det är en skiftande blågrön sörja utan föreställande motiv. Stora och små former bär på spår av något, men svåra att härleda till fysisk närvaro som jag är väl medveten om att den fotografiska tekniken kräver. Det är frustrerande.
Personligen fastnar jag lätt i att leta efter symboliska betydelser när jag inte omedelbart kan greppa det jag ser. Jag tänker att det jag ser står för något annat. En annan betraktare skulle kanske välja att killgissa och en tredje, likgiltigt rycka på axlarna och gå vidare eller uppgivet sucka. Men inget av de möjliga utfallen tillfredsställer den vetgirige.
Det är emellertid ingeting att hänga läpp för. Möjligen tvärtom. När jag läser Bettina Lockemans text Ett fenomenologiskt betraktelsesätt av fotoboken påminns jag om vilka frågor jag ställer som på rutin inför fotografier jag möter och vad det kan få för konsekvenser.
Fenomenologin är en filosofisk riktning som inom visuella studier tar utgångspunkt i varseblivningen, det vill säga – vad vi ser. En riktning som ofta ställs i motsats till ett fenomenologiskt betraktelsesätt är semiotisk bildanalys som utgår från att bilden som teckensystem relaterar till något utanför det vi faktiskt ser i bilden. Bilden kan exempelvis symbolisera något.
Fenomenologin är schysst. Den frågar inte vad bilden är för något eller vad innehållet betyder, men den vill veta hur vi upplever en bild och vad det är som gör att vi upplever den som vi gör. Fenomenologin studerar förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen och söker förklaring i hur det vi ser ter sig för oss.
Ewa Stackelbergs fotogram drar med mig som i en stark undervattensström, långt ner under havsytan av färger och former och som jag instinktivt vill förankra. Ovanpå en turkos grund, som jag läser som en scen mitt ute i oceanen, ser det ut att flyta runda föremål. Tillsammans bildar det på mitten ett blått och ett grönt bubblande mönster och runt om syns former som liknar svaga konturerar av skrotdelar.
Men när jag släpper på sökandet efter något att lägga an vid, likna det vid något annat än vad det är, och istället ger upp för kraften som fångat mig, bottnar jag i det jag faktiskt ser och uppfattar med mina sinnen. När det är vad det är och bara det. Först då är det som det går upp för mig.
Jag vet fortfarande inte, men förstår.
Källförteckning: