Från verken växer sköra rotsystem
Jag har alltid intresserat mig för känslor.
Kanske för att jag inte kan förstå dem.
För att jag inte riktigt kan komma i kontakt med dem.
De är abstrakta, luddiga, flytande.
Alltid närvarande men ändå så frånvarande.
Jag vill kunna peka på dem.
Säga att ”Där är den!” ”Där är glädjen/rädslan/sorgen!”
Jag vill kapsla in dem.
Förvara dem.
Veta var de finns.
Kanske för att jag tror att jag skulle ha kontroll då.
Jag vet inte.
Jag vet bara att jag ofta önskar att känslorna gick att ta på.
Så funkar konsten för mig. Kanske främst i min konstnärliga praktik. Jag tar känslorna och förflyttar dem till ett fysiskt objekt. Försöker konkretisera dem. Det är inte bara en ångesthantering, utan också ett sätt att kommunicera. Jag kan bjuda in betraktaren i en sinnesstämning. Tala utan ord. Låta dem uppleva en erfarenhet som till viss del är någon annans. Är min. För jag vill att konsten ska upplevas. Inte bara ses, tolkas och tänkas kring. Den ska kännas i kroppen, i luften och fortsätta pocka på uppmärksamhet, fortsätta väcka tankar och känslor, långt efter det första mötet.
För några år sedan råkade jag av misstag kliva in i en utställningslokal där Oscar Muñoz var i full gång med att installera sina verk. Jag fick snirkla mellan ouppackade boxar, passera halvt övertäckta konstverk. Någonstans skymtade ett otydligt ansikte. Jag skyndade mig igenom för känslan som infann sig var densamma som när en läser någons dagbok. Något privat. Men minnena från den ofärdiga utställningen fanns kvar hos mig. Några dagar senare återvände jag. Rummet var då stilla och lågmält. Trots de vita intensiva väggarna fanns ett lugn, men under det låg en dov ångest och flyktiga tankar. Verken färgade luften och gav hela lokalen ett nytt uttryck. Det laddades med känslor och tankar som omfamnade och lockade in mig.
Oscar Muñoz är en colombiansk konstnär vars verk kretsar kring tid, minne, död och förgänglighet. 2018 vann han Hasselblads-priset och det var första gången jag fick upp ögonen för hans konstnärsskap. Fotografiet är ett genomgående tema i Muñoz praktik och även sättet han arbetar med kontexten kring dem. Bilder, ofta på suddiga ansikten, kombinerades med vatten, speglar, glas, bränt papper. När jag vandrade omkring mellan alla olika material, bilder och texturer kunde jag känna verken, trots att jag aldrig nuddade dem. Jag kunde känna dem i kroppen. Konsten fanns inte bara på podierna, väggarna och golvet. De fanns i hela rummet och kapslade in lokalen som i en bubbla.
Precis som Muñoz försöker jag genom otydliga bilder och olika material väcka något hos den som ser. Jag vill inte styra eller säga något exakt. Men jag vill rikta uppmärksamheten inåt. Till känslorna, tankarna och minnena. Luckorna får betraktaren själv fylla i. Muñoz utställning handlade inte bara om hans egen och Colombias historia, utan också om betraktaren, om våra egna erfarenheter och det som glömts bort. Minne, tid och förgänglighet.
I min konst försöker jag behålla en slags öppenhet. För när verken får vara ofullständiga och otydliga lämnar jag plats för betraktaren att tolka och förstå på sitt sätt. Det är den typen av konst jag själv uppskattar som mest. När det finns plats för mig i verken. När mina tankar och känslor välkomnas, blir betydelsen så mycket större. Det blir personligt och verket i fråga nästlar sig in i mig, bränner till på ställena där jag är som ömmast.
Genom att kombinera suddiga fotografier med olika material och objekt kan jag åstadkomma detta. Jag kan nå in i betraktaren och peta i oläkta sår. Konstverket och dess detaljer fungerar som ett stimuli, något som triggar igång en reaktion hos betraktaren. Ett och samma verk kan påverka besökarna på helt olika sätt, eftersom kraftkällan för verket är betraktarens individuella kunskap och egna erfarenheter. Detaljer och material triggar oss på olika sätt eftersom att vi drar paralleller till våra egna erfarenheter av dem.
Just fotografiet fungerar extra bra som ett stimuli. Bilder refererar alltid till något och är därför lätta att ta till sig. Eftersom att fotografiet till sin natur alltid avbildar något som redan skett och innehållet i bilderna ofta är något vi mött i våra egna liv, kan de flytta betraktaren någon annanstans. Ifrån utställningslokalen och tillbaka i minnet. Detaljerna i fotografiet bidrar till att vi kan flyta vidare i vår tolkning av verket, lägga in egna känslor och knyta an till det mer. Öppenheten i verket, delarna som fattas och behöver fyllas i, tillåter betraktaren att bygga upp en egen bild av vad det handlar om och på så sätt blir den som ser medskapare i betydelsen av konstverket.
I mötet med dessa verk skapas ett band till den som ser och upplever det. För en stund lever vi tillsammans med verket i någon slags symbios. Det är som att ett skört och ömtåligt rotsystem växer från verken och flätas samman med betraktarens nervtrådar. Energier och information byts ut, pulserar fram och tillbaka. Vi blir lite som en extern hårddisk. Och verket i fråga, blir som en dator, eller en skärm. Vi har all information, alla minnen, alla känslor. Men utan datorn kan de inte plockas fram. De finns där, men kan inte ses, öppnas eller sorteras. Vi för över det abstrakta vi har inom oss, in i verket. Och det blir en behållare för våra känslor. Något konkret. Ett fysiskt objekt, som kan ses från olika håll och ur olika perspektiv. Vi som betraktare kan ta ett steg tillbaka och tillåts se på känslorna med en mer objektiv blick.
Muñoz utställning fastnade i mig. Som en fästing som vägrar släppa. Den har funnits där, i mina tankar, sedan första gången jag såg den. Känslan jag upplevde då har blivit något jag strävar efter att fånga i min egen konst. Det handlar inte bara om det som kan ses med ögat. Det handlar om något annat, något flytande. Jag vill fånga, eller kanske snarare belysa, det som inte kan beskrivas med ord. För genom konsten kan det osynliga bli synligt och det ogripbara lite mer greppbart.
I mötet med dessa verk serveras vi inte bara information.
Det blir ett sökande och ett utforskande.
Vi måste tillåta det nå in i oss och vara öppna för dess ledtrådar.
Inget rätt eller fel.
Svart eller vitt.
Konst fungerar inte så.
Livet fungerar inte så.
Allt är flytande och föränderligt.
Allt påverkas av sin kontext.
Av personen som ser och historien vi har med oss.
BILDER
- Del ur arbetet WITHIN (2021-22) av Sian Hedberg
BIBLIOGRAFI
- Bliss, Louise, Containers of remembering; the creative pratiges of collecting memory objects,Contemporary Fine Art BA (Hons) Visual Culture: Dissertation, 2014.
- Fawns, Tim. Blended memory: A framework for understanding distributed autobiographical remembering with photography, Memory Studies, 2018.
- Oscar Muñoz, Hasselbladpriset 2018. https://www.hasselbladfoundation.org/wp/sv/portfolio_page/oscar-munoz/ (Hämtad 2022-09-03)
- Thompson, Roger. Installation photography and the transformation of the viewer. 2016-03-02 https://www.donttakepictures.com/dtp-blog/2016/3/1/installation- photography-and-the- transformation-of-the-viewer (Hämtad 2021-05-19)