På väg till spårvagnen. Jag passerar lilla butiken, på utsidan sitter löpsedlar. Feta bokstäver skriker ”gå ner i vikt mirakulöst snabbt” eller ”så ska du äta för att tappa kilon”. Ett fotografi till texten visar en glad kvinna med för stora byxor. Kvinnan är glad för att hon är smal och att hennes byxor inte passar längre. Kanske mina byxor sitter lite för tight. Kanske är det därför jag är irriterad på den långsamma damen framför mig på trottoaren. På spårvagnshållplatsen. Innan jag får upp min smarta telefon fångas min blick av en reklamskylt. Det är en glädjesprudlande person som är på gymmet. Där kan vi träna och bli smala och lyckliga. På spårvagnen underhåller jag mig bäst genom att titta i telefonen. Ibland stannar blicken upp på mobilens bakgrundsbild. Det är tre sekunder där hjärnan tänker ”vilken app ska jag titta på?”. Jag väljer instagram, där finns allt från personligt, privat till företagsreklam att stirra sig blind på. En hund, ett barn, en knasig (full?) kompis, en frukostbild och reklam från något juicemärke. Och självporträtt, en så kallad selfie. Ett fotografi som verkar fungera som ett slags underlag till till exempel bildtexten ”morgonrundan blev 9 km, härligt med värmande sol!” Hm, jag kanske ska springa imorgon, 10 km.
Jag trycker på knappen ”utforska” som visar tips på uppladdningar som jag tros inspireras av. Jag tycker tydligen om träning, mat, djur, fotokonst och kändisar. Mina tankar faller in på hur det får oss att må att betrakta människors liv på en skärm? Jag reagerar starkast på alla dessa fotografier på att visa upp kroppen. Det är tusentals ”tips” på att äta rätt mängd kalorier, det är före och efterbilder där kroppen påminns om förändring. Är vi mentalt rustade för dessa bilder? Finns det en risk, kan fotografiet bryta ned oss? Jag minns när det blev populärt att ”ladda upp” bilder på sociala medier. Det var en sådan spänning att se en väns publicerade fotografi på just en själv. Även spänning att publicera fotografi på en själv. Hur kommer jag se ut? När någon annan fotograferar en tappas ju självkontrollen. Kommer jag se mig själv i en vinkel jag inte väljer att visa mig på? Och kommer någon att bekräfta mig genom en schysst kommentar? Användandet av kameran har uppenbart aldrig varit så lättillgängligt som idag. ”Idag är alla fotografer med en kamera i fickan.” den har jag hört förut. Förutom kameran i mobiltelefonen (som antagligen är i din ficka just nu, eller i din hand och kanske snart bredvid din säng) finns det idag mobilapplikationer för att dela med sig av mobilfotografierna. År 2013 utsågs ”selfie” till årets nyord i svenskan av Språkrådet. Och år 2015 kom ordet in i svenska akademins ordlista. Selfie är ett begrepp som lär ha fått sitt namn runt 2002. Jag tittar mig omkring, det är ingen som tar en selfie just nu. Jag tänker ändå att alla runt omkring mig har tagit en selfie. Även en liten bebis har blivit en selfie. Jag tycks mig se att en selfie är, precis som fotografiet, är ett slags bevis. Ett fotografiskt självporträtt att styrka ens upplevelse eller sinnesstämning med. Selfie för också något kraftfullt över sig. Det är personen i bilden som har tagit fotografiet, bestämt över sitt egna porträtt, över sitt eget yttre. Jag söker på #selfie på instagram och får upp bilder på främst unga feminina personer = ”tjejer”. Tjejer som är i hemmiljö, i naturen, tittandes i spegeln etc. Vissa verkar vilja visa upp ”kroppsliga färdigheter”, där en stor rumpa eller smal midja är bildens brännpunkt. Bildtexterna är varierande, många nöjer sig med hashtags #. Andra uppmanar med att skriva ”följ mig för fler läckra bilder”. En skriver mer djupare som ”Self-love is very important. You can be the person that makes you happy. You can be your own best friend. You can comfort yourself & be enough when no one else is there. The right person will come into your life when the time is right, until then, love yourself & be the best you #selfie#selflove #hateonme #dontcare
De få maskulina personerna är ofta på gymmet. En med spännig kroppsbild har bildtexten: ”if you want you can #gainz #fitness #fitnesslovers #fitnessbody #fashion #fashionman #selfie #mirrorselfie.”
Jag tror att våra ögon idag är alltför vana vid sökandet av bild. Ordet räcker inte till. Vi tycks skapa en ny persona genom nya media. På spårvagnen är nästintill allas ögon riktade mot skärmen. Det är svårt att fästa blick på annat. Att möta en okänd persons blick är en blick som snabbt skjuts undan. Däremot att fästa blicken på en okänd människa i den virtuella världen är underhållande och ger mig en påminnelse om mig själv, vem jag är. Så slås jag ändå av känslan av sorg. Det är så många unga människor i ”utmanande stereotypa poser” som skriker om att bli sedda och uppskattade. Tusentals timmar läggs på de olika poserna, tusentals minuter läggs på att koppla upp och kolla upp bekräftelserna. Vad vill detta bildflöde? Vad finns det att bevisa med sin poserande kropp och ansikte? Är en smilande kvinna med ”rätt kropp” en lycklig kvinna. Ska jag tro på bildtexten att det är en underbar dag för henne. Som många av oss hört innan hör ju fotografiet och ordet ”sanning” ihop. Fotografiet beskrivs ofta som ett bevis på tid och plats, på en faktisk händelse i ett nu. Men det påståendet tycker jag verkar ha svalnat. Jag tar upp en bok. Hörde ett samtal här om dagen där de gavs olika åsikter angående att läsa bok i kommunaltrafiken. ”Det är ett malligt uppvisande, som att den personen är bättre än någon annan, mer intellektuell. Den njuter liksom av att läsa den där boken, med framsidan synlig så att alla kan se hur smart och speciell den är.” Det känns faktiskt lite speciellt att ta upp en bok. Boken heter Digital and Other Virtualities. Den är skriven av konstteoretikerna Antony Bryant och Griselda Pollock. Här diskuteras det digitaliserade fotografiet. Jag läser och fastnar för raden ”The infinitely modifiable electronic image can be processed and altered so that no trace of its layers of processing can be detected.” Det digitala fotografiet bär på sådana tekniska möjligheter som att till exempel modifiera och manipulera det bildliga innehållet. Sanningen suddas ut. Kan det vara så att självporträttet i fotografiet i sig ger en större tillit? Eller är det som jag skrev innan, att en ”selfie” ses som kraft. Bilden är ett bevis på kontroll och makt. Jag vågar påstå att den publicerade selfien är ett behov hos många, den är till för bekräftelsen. Kanske det kan vara ett bevis på tidigare objektifiering av kvinnan. Boken läggs och glöms bort i mitt knä, jag blickar ut utan att fästa blicken.
Mina tankar förs till de tidiga feministerna inom konsten. (1960/70-tal främst i USA och Europa). Jag återkommer ofta till de konstnärerna, de har varit en av mina stora inspirationer de senaste åren. Funderingen går snabbt till: Kan dagens selfie jämföras med tidiga feminister inom konsten? Dessa feministiska konstnärer använde sig av sin egen kropp. En kropp som var avklädd eller helt naken. Handlingen att använda sin egen kropp är ett uttryck att ta tillbaka kontrollen över sitt eget yttre. Under många, många, långa årtionden har mannen avbildat kvinnans kropp för mannens egna behag. Att kvinnorna riktade kameran mot sig själva, bestämde själva över sin kropp och sexualitet var ett kraftfullt ställningstagande. Rörelser växte fram där kvinnliga konstnärerutmanade sig själva med sin egen representation i olika former av konstutövande. Resultatet blev en stark politiskt avstamp för den feministiska konsten att synliggöras. Jag kommer att tänka på den amerikanska konstnären Hannah Wilke. Ett av Wilkes kändaste verk är S.O.S. Starification Object Series från åren1974-82. Det är fotografier på henne med små vaginaskulpturer fastsatta på ansiktet och kroppen. Wilke poserar med bar överkropp, öppen mun och ”förförisk blick”. Poserna tycks se ut som en flört till omslagsflicka-posen (t.ex. kvinna som pryder framsidan på någon äldre herrtidning) Om inte de små vaginorna var där, är det troligt att verket hade tolkats annorlunda. Wilke blev kritiserad av andra feministiska konstnärer för att vara för vacker (att ha ett utseende som stämmer överens med de generella skönhetsidealen/ ”normativt vackert yttre”) Hennes kropp diskuterades som att vara en kropp mer passande inom dans, inte inom feministisk konst. Konstkritikern och författarenLucy R Lippard har sagt ”…women are considered sex objects, it is taken for granted that any women who presents her nude body in public is doing so because she thinks she is beautiful. She is a narcissist…” Min reaktion till kritiken är” Hallå! Sluta, vi får göra vad vi vill med våra kroppar!”Inte ska en person bli anklagad för att vara narcissistisk bara för att hen publicerar en bild på sig själv. Men så blir allt komplicerat när jag tänker på dagens tillgång till bildspridning. För Wilkes fotografier hade och har ändå en tydligare kontext. Det är fotografier som visas inom sfären konst. Betraktaren är antagligen beläst och förstår att Wilkes verk handlar om att kritisera objektifiering av kvinnan. För en person som saknar kunskap om feministisk konst, eller har en komplicerad relation till sitt yttre så kan Wilkes verk vara provocerande.
När jag idag tittar på alla ”selfies” kan jag då jämföra dem med dåtidens avantgarde feministiska konstnärer? Faktum är att många feministiska konstnärer idag använder sig av instagram som sin konstnärliga plattform. Ett exempel är Amalia Ulman. Genom instagram skapar Ulman en fiktiv karaktär. En som vill göra karriär i storstan, bli en perfekt ”it girl”, som sedan blir mer destruktiv, hårt festande, skönhetsingrepp och rehab, slutligen en hälsosam yogaälskande person. Det fiktiva instagram kontot (med Amalia Ulmans riktiga namn) fick många följare som konstnären lyckades ”lura”. Med verket Excellences & Perfections ville Ulman ifrågasätta kvinnliga stereotyper och uppmärksamma hur kvinnor förväntas framställa sig själva. Till jämförelse med Wilke visar Ulman sin konstnärliga praktik inom andra ramar. Det är digitala plattformar som är nästintill tillgänglig för alla, spridningen på Ulmans verk kan alltså nås lättare. Jag ser den tillgängligheten som både positiv och negativ. Risken är att Ulmans publik inte förstår ironin med hennes internetbaserade verk. Precis som min känsla är av sorg eller orolighet av att se alla ”utmanade poser”, precis så kan även jag tolka Ulmans verk. Vad gör det med oss som ”ramlar in” på dessa typer av fotokonst? Där dagens feminister ofta arbetar med den egna kroppen (precis som 70-talets kvinnliga konstnärer). Där jag ofta tycks se kroppar som Wilkes kropp. En kropp som uppfyller skönhetsidealet. En person som intar det poser och uttryck som en kvinna engång i tiden tvingades till att anta framför den manliga fotografen. Förstår vi som betraktare att Ulmans ”puta-medbaken-pose” i spegeln är kommentar till fixering kring kroppen.
Jag hoppar av spårvagnen vid min skola. Där visar jag upp mitt eget pågående fotografiska projekt. Det är (mina)kroppsdelar som jag anser är ständigt kritiserade eller uppmanade att bli plattare, plutigare eller fastare. Min handledare tittar på mig efter att ha tittat på en (min)mage som ”knådas” av stadiga händer. ”Tänk på att detta kan tolkas olika. De flesta ser en platt mage och kommer inte förstå att det handlar om kroppsångest.” Jag får ständigt den tankeställaren. Precis som när jag tittar på andra feministers kroppskonstverk. Mina tankar går återigen till 70-talets feministiska konstnärer. Charlotte Schneemann och Hannah Wilke som både två kritiserades att ha för ”vackert yttre” för att representera kvinnokroppen. Det är märkbart idag att deras konstverk gjorde stora avtryck. Jag funderar på vad hade hänt med samhället utan den feministiska konströrelsen. Jag antar att dagens konst inte alls hade sätt likadan ut. Då hade dagens kroppskonstnärer inte tolkats som den görs idag. De kvinnliga konstnärernas fotografiska verk på dem själva hade blivit ännu hårdare kritiserad. Ännu mer anklagelser på att vara för narcissistisk hade florerat. En ännu smalare bild på kvinnokroppen hade varit representerad. Det som skiljer dåtiden från nutidens konst är trots allt den bredare bildspridningen som finns idag. Möjligheten att kunna sprida sina verk och sin agenda är idag en stor tillgänglighet. Den tillgängligheten ger såklart båda sidor på myntet eftersom att kroppen alltid är och blir kritiserad. Jag tittar på unga kvinnokroppar och blir provocerad. Jag gör konst med min egen kropp som gör andra provocerade. Tankarna är något som följer med mig hem.
Jag går hem. För vagnen är full med sömniga människor, inget som passar mitt sinne just nu. I badrummet finns spegel, där tittar jag in i mina ögon samtidigt som jag balanserar på ett ben. Det slår mig att jag gör såhär för att en person på instagram tipsade om att träna medans du borstar tänderna. Hur jag ens kom för mig att titta närmare på det tipset vet jag inte, jag fångades kanske av ytligheten. Innan jag somnar suckar jag åt att tänka på kropp. Jag skriver om kropp och tänker på kropp. Jag har en kropp. Du har en kropp. Det är ett skal som lägger sig ned när den är trött. Trött på att försvara, trött på att uppfylla krav och snart vakna upp med bestående dilemma om konstverk som har en kr…
Källor:
https://theculturetrip.com/north-america/usa/new-york/articles/history-of-the-selfie-a-photo-phenomenon/(info om selfie, hämtad 2019-02-11)
http://index.amaliaulman.eu(Amalia Ulman, hämtad 2019-02-11)
http://www.hannahwilke.com(Hannah Wilke, hämtad 2019-02-08)
Lippard, Lucy R., The pink glass swan: selected essays on feminist art, s.102. New York: New Press, 1995
Bryant, Antony & Pollock, Griselda (red.), Digital and other virtualities: renegotiating the image, I. B. Tauris, London, 2010
Baker, Simon, Moran, Fiontán & Westerman, Jonah (red.), Performing for the camera, Tate Publishing, London, 2016
Kaitlyn S. Kester, Hannah Wilke and Reading Narcissism in Images, Bard College,New York,
2016