Vi går in och ur fokus.
Biblioteket
Jag skriver en text. Någon prasslar med en tidning. Jag tittar upp och ned igen. Börjar läsa texten jag har skrivit. Orden flyter isär och tankarna är någon annanstans. Jag får börja om ännu en gång.
För att vara fokuserad krävs det att vi stänger ute de intryck som finns runt om kring oss för att kunna vara närvarande i en situation eller klara av en uppgift.
Koncentration och fokus är positivt laddat inom de flesta områden, så som att kunna koncentrera sig i skolbänken eller att vara hängiven en uppgift. Men det gör också att vi måste stänga ute omgivningen. Beroende på vad vi fokuserar på innebär det också ett ansvar som får konsekvenser för någon annan.
Det är spännande när vi tar steget in i stadiet av fokus. Men det verkar också vara svårt att beskriva vad vi varit med om i efterhand. Det kommer ofta ut som tomma fraser som; ”jag tänkte inte, jag bara gjorde”, ”jag koncentrerade mig bara på uppgiften”eller ”det är som om jag tappade tid och rum.”
I Essän How Tracy Austin broke my heart undersöker David Foster Walles om elitidrottares självbiografier. Han vill veta hemligheten bakom deras framgång. Hur lyckades de? Hur många timmar tränade de? Vad tänkte de när de står inför en fullsatt arena och spelar den avgörande matchen? Men gång på gång blir han besviken av deras förklarningar;
”Mark you´ve now homerd in your last eight straight at-bats and lead both leagus in RBIs – any comment? – well bob I’m just trying to take it one pitch at a time. I’v been focusing on the fundamentals, you know, and trying to make a contribution, and all of us know we’ve got to take it one game at a time and hang in there and not look ahead and just bassicly do the best we can at all times.”
Tillslut inser Walles att det kanske bara är vi betraktare som kan se och förklara deras prestationer. Att den som utövar grenen måste vara ”blind och dum”inför sin uppgift.
De måste mentalt stänga ute omgivningen för att kunna vara så närvarande som möjligt i tävlingen. Men vad innebär det för oss som ser på?
”It may well be that we spectators, who are not gifted as athletes, are the only ones able truly to see, articulate, and animate the experience of the gift we are denied. And that those who receive and act out the gift of athletic genius must, perforce, be blind and dumb about it – and not becouse bliness and dumbness are the price of the gift, but because they are its essens”
Vi kan se hur de slår det avgörande slaget, hur deras ansikten förvrängs utav koncentrationen. Men hur närvarande de än är i spelet så är de frånvarande för oss som betraktar.
Även om det är helt uppe i sina egna handlingar och ”mitt i situationen”måste det ändå påverka oss betraktare på något sätt? Det finns såklart förväntningar som spelar in, kommer de att klara att pricka målet? Men det vi ser är också deras närvaro innan det avgörande slaget.
Rineke Dijkstras verk Ruth Drawing Picasso visar en skolflicka sittandes på golvet i ett museum. Hon är där med sin klass och vi förstår att de har fått i uppgift att teckna av ett verk i samlingen. Flickan är filmad rakt framifrån med en statisk kamera. Vi ser henne sittandes på golvet. Hon försöker teckna av verket och är djupt koncentrerad på uppgiften. Hon observerar verket och tittar ner i sitt block igen. Koncentrationen bryts då hon ibland
sneglar, ler eller pratar med en klasskamrat utanför bildramen.
Det här verket visar både på att vara i fokus och gå ur fokus. Det är tydligt när hon stänger av och kopplar på omvärlden för att koncentrera sig på sin teckning, prata med sin kompis eller ta intryck av rummet.
I Vito Acconcis videoverk Three Adaptation Studies spelas tre filmer efter varandra. Filmerna är tagna med samma statiska perspektiv och avskalade bildyta som Dijkstras verk. Även här ligger fokuset på situationen.
I den första filmen Blindfolded Catching, ser vi Vito iförd ögonbindel, ståendes vid en vägg. Han får bollar kastade mot sig som han desperat försöker fånga.
Soap And Eyes, sitter Acconci vid ett bord med en skål såpa framför sig. Han tar upp skålen och kastar såpan i ansiktet. Trots att skummet rinner i ansiktet, över ögonen, försöker han titta rakt in i kameran.
I den tredje och sista filmen ser vi när Acconci kämpar med att få plats med sin ena hand i munnen men kroppen kämpar hela tiden emot.
Titeln på verket Three Adaptation Studies, säger mycket om handlingarnas syfte – att försöka anpassa sig och fokusera på uppgiften trots begräsningar. Vid första anblicken ser det komiskt, till och med dumt ut men fokusering kräver att man kämpar, inte låter sig distraheras.
I både Dijkstras och Acconcis verk skildras situationer där aktören är fullt fokuserad på sin uppgift. Vi ser dem kämpa och fokusera på sina aktiviteter. I Dijkstras verk är det yttre faktorer som bryter koncentrationen. I Acconci verk är det som begränsar hans förmåga att utföra handlingen som tvingar honom att gång på gång upprepa försöken.
När vi ser på någon som är koncentrerad och i stadiet av fokus, kan den som utför handlingen uppfattas som frånvarande. Närvaron ligger på uppgiften, inget annat någon roll. Kräver det att man inte ifrågasätter det man ställs inför utan bara gör? Kanske är det till och med skönt att inte bry sig om något annat för en stund. Kanske är det ett behov vi har, att förenkla och smalna av våra tankar eller tänker vi inte alls? Är till och med jaget bortkopplat? Det kan vara en bearbetning av vad vi ser och upplever eller en flykt ifrån något annat. Men oavsett så för det med sig ett ansvar. Vad är det vi väljer bort? Hur mycket kan vi bara fokusera på en sak?
Källor: