Glasriket - om att vandra i fotografiet
Vilande, väsen, beskyddar, världen. Jag sitter uppe hos Elsa på Hasselblads bibliotek. Det är en mörk och regnig höstdag, en alldeles perfekt dag för sällskapet av en sagobok tänker jag, medan jag hör regnet smattra mot fönsterna. Jag tänker på hur det skulle kännas att vara i en storm på Island just nu, eller i mitten av ett blixtrande hav, eller kanske i ett vattenfall. I en stor hög av omkring tjugotre böcker som Elsa förberett för mig hittar jag en ljusblå med silvrig bokrygg. På bokens rygg läser jag orden Puiden Kansa. Det är på sagospråk, på trollens och vättarnas finska! Det betyder ungefär trädens folk. En sådan är ju jag, tänker jag genast och överrumplas av den överväldigande känslan av att tillhöra en hemlighet. Kan det vara så att den är från min värld?
Jag har hamnat hos fotokonstnärerna Ritva Kovalainen & Sanni Seppo från mitt hemland Finland. Fotoboken jag har i handen känns som en grimoire, en bok om trollformler och magi. En bok av och för häxor. Jag studerar bokens utsida länge och noga. Jag drar med fingrarna över omslaget och boken berättar för mig att det egentligen är en skyddsmantel. På omslaget skymtar jag delar av vad jag upplever är ett fotografi. Jag ser snöbeklädda varelser i silverlandskap. Jag ler och hoppas på att få möta de längre in i boken igen.
Det pirrar till i kroppen; att betrakta ett fotografi innebär inte bara att se, utan är en upplevelse som aktiverar alla sinnen. Att se på fotografiet är en process där det händer något mellan den som upplever och det som upplevs. Den består av en upplevd fixering där fångade ljuspartiklar tillsammans med visuell materia lyckas mana fram något dittills fördolt, det optiskt omedvetna som Walter Benjamin kallade det. Den här skiftningen mellan platser, mellan att vara i något som sluter sig kring mig, är det som jag kommer att kalla för Glasriket.
Efter att ha bläddrat i boken ett tag blir det klart för mig att den berättar om den finska trädmytologin, en berättelse om den finska naturreligionens heliga platser, ritualer och myter. En gestaltning av den finska trostraditionen relaterad till träd och skogar, liksom spåren efter den traditionen. Foton av tidigare heliga lundar, offerträd och en björnskalle. De gamla dikterna från det finska folket, etnografiska samlingar och berättelserna om dagens människor skapar en bild av den starka andliga kopplingen som rådde.
Jag vänder blad och ryser till; där står de igen! Varelserna jag mötte på omslaget, de som likt vilande väsen beskyddar sin värld. Under finner jag en text som skvallrar om att någon kallat de för haltijat, väsen/andar på svenska. Älvliknande varelser i finsk mytologi som vaktar, hjälper eller skyddar något eller någon. Tankarna för mig vidare till fornsvenskans fylghia, av fornnordiskas fylgja, ‘skyddsande’ ‘följa efter’. Det är ett långsamt fotografi – dramatiken sker någon annanstans. Jag behöver ta mig in igenom fotografiet för att kunna ta mig till denna andra plats. Fotografiet blir min portal.
Får jag det?
Släpper den in mig?
Släpper de in mig?
Det sker långsamt och plötsligt har jag klivit in utan att veta att jag gjort det…
Dagen är kall, det är vinter nu. På den plats det brukade växa blommor, växer det nu snö. Det ser ut som toppen av ett lapplandsfjäll och där står de som alltid och väntar på mig. Vi talas vid en stund, berättar sagor och delar minnen från när jag var barn. De berättar var nyckeln till hemligheten ligger gömd och ruskar sedan sina gnistrande vinterskrudar som för att leda mig vidare. Jag tackar för mig och fortsätter min vandring. Vi ses ju snart igen tänker jag och tar några steg framåt. Jag går in mellan deras vita, mjuka grenar. De stryker sig längst min kropp. Snön är lätt och min yllemantel glittrande. Den torra snön knastrar under fötterna, det biter i kinderna av vinden. Den gör så när den hälsar. Längre bort hörs det ekande kulningar i landskapet, så jag stannar upp och tittar en stund. Tittar efter ljud, lyssnar efter bilder.
Jag blir medveten om detta vandrande först när jag klivit ur världen, ur bilden tillbaka till platsen där jag påbörjade mitt betraktande, i detta fall runt det runda bordet hos Elsa. Det påminner om stunden efter en magisk dag, en magisk natt när månen gått med långa ben och skogen skimrat i blått och silver när jag vandrat många timmar i intrycken av det magiska, för att sedan komma hem och lägga mig för att vakna upp till en ny dag i känslan av att gårdagen aldrig hänt. Att jag bara drömt den. Jag hamnar i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet, mellan verklighet och illusion. På samma sätt kanske även fotografiet behöver platsen av föreställningens, själens och fantasins fenomenologi, som Gaston Bachelard utrycker i sin bok Rummets Poetik.
Fotografiet försätter mig i ett dagdrömslikt varande till världen där jag kliver in i en värld mellan platser, där tid tycks försvinna och där det enda som finns är min närvaro, en akt som likt dagdrömmen sluter sig omkring mig som ett glasrike. Gaston Bachelard skriver: ”I kraft av sin nyhet igångsätter den poetiska föreställningen hela den språkliga aktiviteten. Den poetiska bilden för oss till det talande väsendets ursprung.” Jag förstår hans sägande som att föreställningen framför förståelsen av världen är det som för oss närmast ursprunget. Det tolkade och sedan lärda (språket) igångsätts genom föreställningen kopplat till våra förnimmelser. Genom detta lyckas jag närma mig tankar om min upplevelse kopplat till fotografiet som fenomen.
Den fotografiska processen och akten blir en upplevelse – ett sökande efter sinnesintrycken. Det yttre seendet triggar ett inre seende. Att vara inuti, inte utanför, att tillhöra och inte bara besöka. Kameran tar prover på partiklar av ljus och försöker genom detta gestalta ett seende, en form utav upplevd fixering och en perceptuell erfarenhet. När jag ser på fotografier vet jag inte om det finns eller bara syns. Det hela är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.
Bibliografi:
Ahmed, Sara. Queer phenomenology: orientations, objects, others. Durham: Duke University Press, 2006.
Bachelard, Gaston. Rummets Poetik. Lund: Skarabé: Bakhåll distributör, 2000.
Benjamin, Walter. Konstverket i den tekniska reproducerbarhetens tidsålder, ur Bild och Dialektik: essäer i urval, Daidalos, 1936/2014.
Bornemark, Jonna. Kroppslighetens mystik: en filosofisk läsning av Mechthild von Magdeburg. Stockholm:
Volante, 2015.
Jansson, Tove. Trollvinter. Helsingfors: Schildts, 1957.
Lockemann, Bettina. Ett fenomenologiskt betraktelsesätt av fotoboken, ur Hedberg, Knape mfl (red), Imprint – Visual Narratives in Books and Beyond Art & Theory Publishing, 2014.
Merleau-Ponty, Maurice. Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos, 2000.
Ritva Kovalainen & Sanni Seppo. Ur serien Haltijat/Älvorna (Fotografi). Hittad publicerad i fotoboken Puiden Kansa/Trädens folk. Porvoo: Bookwell, 1997.
Terranova, Fabrizio. Donna Harraway: Story Telling For Earthly Survival (film). 2017. https://earthlysurvival.org/