Helkroppstatuerade med gnuggisar - estetisk regression
En söndagskväll 2020 förlorade jag alla mina inlärda förmågor. Jag kunde inte gå, knappt stå, inte prata, inte ens röra mig. Inget av det där jag som småbarn vann över i utvecklingskurvan. I stället blev jag en 20-plus-bäbis. Eller inte en bäbis, eftersom jag inte kunde jollra och sparka med benen. Jag blev en cell. Något som kanske, någon gång, kunde dela sig och bli något men som för tillfället bara var en byggsten. För någon annan att ta hand om. Jag regredierade fullständigt.
Att regrediera innebär att gå tillbaka ett eller flera utvecklingsstadier. En psykologisk term myntat av gubben Freud i egen hög person, även om hans privata höjd kan diskuteras. I dagens läge fylls våra nyheter med skakande världsfred, pandemi och ett bullrande svårbefäst klimathot. Streamingtjänster kryllar av filmer och serier med dystopiska scenarion där färgtonerna går i grått eller sepia. Don’t Look Up, A Quiet Place, Bird Box, The handmaid’s tale, The Road, The Rain, Black Mirror, för att nämna ett litet urval i sammanhanget. Samtidigt är online-shopparna smockade med färgglada kläder, ofta med tryck föreställande seriefigurer och barnkaraktärer. Gamla Ipods går för höga summor på Ebay och fler och fler unga personer vill ha hörlurar med sladd. I konsten och inredningen ser vi tydliga trender av pastellfärg, naivistiska former och föremål som brukar kopplas till barn. Det är som att det inte bara är jag som tillfälligt återgått till lekstugan. På sätt och vis känns det som att hela världen genomgår en regression. I alla fall på deltid. Regressionen har blivit vårt samhälles dåliga tv-serie som vi sätter på efter en lång psykiskt utmanande dag. Det är som att många känner ett behov av att kludda med pastellkritor och klä sig i färgglada fleecejackor. Kanske finns en orsak till denna naivistiska färgparrad att hämta i miljöfrågan. Vår tids stora tickande bomb. Vi lever dagligen med ett överhängande hot och drar oss därav kanske till saker vi väl känner till. Men vi vet samtidigt att om vi vill fortsätta hålla på och leva så måste vi söka lösningar och att mycket av hoppet ligger i teknisk innovation. I fotografins sfär har det länge närvarat en nostalgiskt ton. För några år sen började man i fotovärlden se fake:ade ljusprismor och tillagda filter som skulle föra tankarna till VHS-kameror. En romantiserad retro-estetik började sprida ut sig. Den här utvecklingen tänkte jag cirkulera kring i denna artikel, en slags estetisk bakåtsträvan som jag väljer att kalla estetisk regression. Med exempel/bevismaterial plockade ur vårt samtida fotografi och vår konst.
Jag tar upp min mobil med glittrigt skal och ännu glittrigare PopSocket (ärligt köp en, du kommer slippa flertalet mobiltapp rätt ner i ansiktet). Jag går in på mina sparade inlägg på Instagram. Andras poster som fångat min blick och som haft detaljer som jag ansett är för bra/för fina/för konstiga/för skeva/för irriterande/för avundsvärda för att släppa. Jag scrollar fram ett fotografi jag sparat av fotografen Adrienne Raquel. Enligt mig använder sig Raquel av flertalet komponenter som är talande för det gångna 10-talet och det pågående 20-talet. Hon leker med mjukt 80-talsinspirerat ljus och effekter, såsom prismor. Bilden jag får upp är ett närgånget foto. Det mesta av fotografiets volym tas upp av modellens ansikte. Hon bär stora tunga lösögonfransar, glittrig ögonskugga, läppglans och ett himmelsblått nagellack. Hennes blick är riktad uppåt. Färgrymden går i varma toner och i hennes pupiller samt på hennes läpp skiner ljusprismor.
Nästa inlägg jag får upp är en skulptur av Cajsa von Zeipel. Skulpturen är maximerad i sin framtoning och låter sig knappt beskrivas. Den föreställer två människor gjorda i silikonmaterial, båda i en näst intill sittande position, halvt om halvt ovanpå varandra. Den ena individen håller sin hand på den andres lår och slickar dess bröst. Konstverket är pumpat med detaljer som fullkomligt skriker NOSTALGI i ett poppigt typsnitt droppande av neon. En rosa kickbike sticker fram ur skulpturen och en lavalampa är fastsatt i vad som ser ut att egentligen vara en hållare för en strap-on. Den slickande personen bär byxor i reflextyg och håret är färgat i pastelltoner.
Jag vevar vidare till nästa sparade flik. Det är ett fotografi ur en serie som fotografen Fredrika Eriksson kallar för Spank me. Fotografiet är kvadratiskt och högt exponerat. Känslan är klinisk och utsöndrar operation. Bilden visar en kastrull med fem rosa råa kycklingklubbor. Var klubba har på den köttiga delen fått en gnuggis-tatuering med grällt motiv och tillhörande sexuellt anspelande fras. Det är något noterbart med de glada färgerna och de tecknade figurerna tillsammans med det råa kycklingköttet och ord som Kiss Here. Något som, förutom att den är snygg, fick mig att spara bilden.
Näst i tur är en printscreen från HBO:s gigant till serie Euphoria. Euphoria har släppt sin andra säsong och målar upp en mörkare och mer chockartad tonårsvärld än någonsin. En värld som t.o.m. huvudrollsinnehavarna går ut på sociala medier och varnar om att inte äntra om man mår för psykiskt dåligt men som samtidigt är av en så hög konstnärlig kvalitet att tittarna fortsätter iaktta storögt. Det fotografiska hantverket tar stor plats både i handlingen och estetiken i säsong två. Serien är filmad analogt, något som vissa tycker är ”sökt” och andra påstår bidrar med en närvaro och spets som inte kan frammanas när möjligheterna till omtagningar är näst intill oändliga, bara att byta minneskort! Skärmdumpen jag sparat visar karaktären Kats siluett när hon ligger i sin säng. Jag går in på streamingtjänsten för att se scenen i helhet. Kameran glider in mot Kat som slängd över sin säng snacksar gold fish-kex. Samtidigt som hon tittar på sin laptop som är placerad ovanpå en kudde. Hon har på sig kimono, mjuka byxor och ser ynklig ut. Voice over: Kat hated herself. But the problem with hating yourself is you can´t really talk about it. Because at some point recently, the whole world joined a fucking self-help cult and won´t shut the fuck up about it. Kameran zoomar in på vad Kat ser på datorskärmen. Det är en influencer som applicerar kräm i ansiktet samtidigt som hon säger: It´s not gonna solve all life problems, but it is gonna solve today´s battle. Influencern avbryts av att någon högt och klart påkallar Kats uppmärksamhet. Kat stänger datorn och kameran byter skärpedjup och fokuserar på en kvinna som står i dörröppningen till Kats badrum. Kvinnan är solbränd, har en stram hög blond toffs och är noga upplyst av ljuset från toalettbordet. Hon bär en mycket liten bikini med hög knytning som för tankarna till serien Baywatch. Bikinikvinnan säger: You´re one of the bravest, most beautiful human beings I´ve ever seen. Samtidigt står hon i en bodybuild-liknande pose som väl exponerar smal midja, starka lår och fast röv. Hon byter repetitivt kroppsposition, putar med baken och ”peptalkar” Kat som fortfarande ligger i sängen och äter kex. Kat har tilltufsat hår och fuktigt ansikte. Under scenens gång dyker fler och fler influencers upp i sovrummet, alla med olika ingångar och åsikter. Vissa med en rak feministisk agenda och andra med andliga hippie-kryddade livsråd. Det dröjer inte länge innan alla influencers börjar slå på Kats säng medan de i kör skriker: Love yourself!!!!! Love yourself!!!!! Love yourself!!!!! Kat försöker komma undan men de följer efter henne, omringar henne och fortsätter likt en fotbollsklack skrika sina ledord mot Kats mer och mer panikslagna person. Scenen tar slut.
Kats skörhet i sängen, i sin privata sfär fast under attack. Det får återigen mina tankar att förflyttas till den panikfyllda söndagskvällen. Det är något med Kats ansikte som utstrålar ren och skär barnasorg. Jag vill bara lägga henne på mitt bröst, stryka henne över kinden och lågmält nynna en tröstefull visa. Det som utlöste min regression den där kvällen var en struntsak, kan tyckas. Min pojkvän skulle åka hem till sig och inte sova över hos mig just denna natt. Men han kom att stanna hos mig. Höll om mig. Vaggade mig fram och tillbaka. Såg mig snea på sömntabletter som inte gjorde annat än att få myrorna att springa i mina ben. Jag åt inte mindre än fyra bananer den natten. För att jag fått förklarat hos en psykolog på vårdcentralen att mat har en lugnande effekt och det är därför vi ibland fixerar vid den när vi är i sorg. En fysisk biologisk reaktion. Matkoma som bedövningsmedel. Jag kom långsamt, mycket långsamt tillbaka till min kropp. Jag blev spermie. Jag blev ägg. Jag blev äggröra med spermie. Jag blev bäbis. Småbarn. Storbarn. Ungdom. Vuxen. Jag blev mig själv och alla mina år igen. Je e all dom je ha ve förut som Dunderklumpen sa i Per Åhlins film. Inom mig bar jag återigen alla mina nådda åldrar och med det också vuxenhet och mognad.
Jag lämnar HBO-appen och återvänder till kära Instagram med dess sparade flikar. På nästa foto brinner en nallebjörns etikett. Det är en nalle sydd av lila polyestertyg med Arvida Byström som uppehovsperson. Nallen sitter på en spegel och bakgrunden är rosa. Den har en liten vit ros broderad på bröstet och en djuplila rosett. Den ser milt förvånad ut. Än brinner inte björnen, bara etiketten. Nästa. Michaela Starks självporträtt. Hennes hud, fett, valkar. Hennes uppenbarelse upplindad i babyrosa tyg. Hon har en gigantisk rosett mitt på huvudet och runt sin kropp är band surrade så att kroppsmassan jäser ut. Bilderna lyckas vara erotiska och naiva samtidigt. En slags lolita-slöja faller över dem. Flickighetens färg blandas med en kvinnas stolthet. Ena bröstet sticker i väg ut mot vänsterkanten medan det andra vilar i en kupa. Hon stödjer sig mot den ena armen, ett knä upp mot luften, andra benet vilandes. Hon är i barndom, i ett mjölkigt ljus. Men hon är också 100% i något annat. 100% i utlevande. I så pass mycket utlevande att hon tvingats göra ett backup-konto utifall det andra blir nedtaget. Det krävs inte mer än välgillade valkar för att Instagram ska bli provocerade. Även om valkarna är dekorerade med en stor puffig snäll rosett.
Johnson Tsang är näst på tur. En skulptur han skapat. Skulpturen är vit och föreställer en ansiktsform med tydliga öron som sticker ut på var sida. I mitten däremot finns inga klassiska människodrag utan i stället ett svart smiley-uttryck. De senaste åren har smileyn varit extremt synlig såväl i konsten som i modevärlden. Plötsligt dök de upp överallt. De var antingen jätteglada eller jättesura. Mun upp eller mun ner. Jag tycker det är värt att tänka på att smileyn blivit ett så tydligt estetiskt fenomen de senaste åren. Den är så enkel! En ring, två prickar och en båge. Jag tror att dagens unga lockas till smileyn av samma anledning som vår övriga estetiska regression. Just för att den är tydlig och enkel. Tvådimensionell, inte mer. Den har sina uttryck och vi alla vet vad de betyder. De går att direktöversätta.
Jag känner inte för att kolla mer på Instagram. Stänger mobilen med ett uppspelat klick (inget fysiskt klick, material slår inte mot material) och lägger mig på sängen för att fundera. Det är inte samma säng som natten då allt jag kom ihåg hur man gjorde var att andas. Eller egentligen mindes jag alltihop. Min hjärna fungerade prima, det var bara kroppen som gick tillbaka till de nyföddas fas. Till slut fick jag armarna att funka, om än avdomnat. Som när man råkat sitta på en kroppsdel och den följer med när man vill att den ska röra sig men alldeles för drastiskt och klumpigt. Jag lyckades skriva anteckningar på mobilen som jag med ojämna mellanrum visade min pojkvän. Antekningsappen: Jag vill sitta i duschen.Jag tror det var i duschen mina kroppsdelar började växa ut igen och det var därifrån sömntablett/banan-haveriet följde. Trots att jag blev ”vuxen” igen och inte fastnade fullständigt i ett stadium med så att säga, utvecklingspotential. Så kan man nog ibland undra över min ålder och vart jag egentligen är. I min konstnärliga praktik har jag precis avslutat ett projekt där jag och konstnärskollegan Linnéa Cramer sitter och leker med bratz-dockor i ett videoverk (se figur 4). Vi lindade glittriga piprensare runt våra hårslingor och dekorerade våra ansikten med lila skinande klistermärken. Jag hade tiara på huvudet, hon älvvingar på ryggen. Dessförinnan höll jag på med ett arbete där jag byggde dockhus (se figur 5). Beställde möbler ur Lundby-serien på Tradera och var en återkommande kund hos barnkedjan Lekia. Jag utförde samtidigt projektet FakeHuman där jag klädde ut mig till docka och 3D-animerade en egen skräddarsydd dockkartong (se figur 7). Bara för något år sedan fotograferade jag mig själv tillsammans med ett spädbarn i plast, som jag låtsades var mitt äkta barn och döpte till Mimmi (se figur 1). Vad är det med alla dessa bilder med gulliga ulliga nostalgiska barndomskomponenter som sätts på sin spets när de inkluderar detaljer som naughty, eld, plastdocka, ett omänskligt leende, valk i kombination med pynt? Vad är det med oss? Vi regredierar samtidigt som vi låter lite av ena hjärnhalvan vara aktiv. Vi möter våra sårigheter och vår framtid men vi gör det inlindade i en nallebjörns mjuka päls. Vi bär en fat suit av gosedjur som vi går ut i krig med. Vi är helkroppstatuerade, men med gnuggisar. Vi vet inte om vi vill var hotfulla eller om vi bara är hotade. Varför dras jag till spädbarnsdockor och bratzdockor? Varför iscensätter jag skolfotografiet i arbetet this is not my smile (se figur 6) och fotograferar en egenskapad staty framför mitt gamla gymnasium i projektet on one’s own? Varför spelar jag nya versioner av ett gammalt dataspel jag spelade som barn? Varför utför jag en självporträttsfotografering iklädd tiara (se figur 2)? Varför känner jag mig så bekväm i tiaran att jag köper ett liknande strassdiadem, som är socialt accepterat att bära på daglig basis? Varför är jag så unken? Är jag inte bättre än en mossig gammal författargubbe som idisslar frukosten han åt i sin barndom, om och om och om igen. Vi fattar!!!!! Du åt fil med farinsocker, mjukkokt ägg och knäckemacka med en ostskiva och en ansjovis!!!!!! Varför vill egentligen dagens yngre generationer gå runt med en tecknad karaktär på tröjan som de när de var mindre såg på rutan? Varför har vi alla plötsligt blivit nappsugande nördar??? Vill vi inte ha nytt?!?!?!!! Varför vill vi inte ha nytt?????! Varför dammar vi? Varför blänker vi inte? Eller gör vi det? Vi kanske inte vet vad vi ska göra. Så vi bara gör.
I mitt verk Alice Art Shop installerar jag en halvt fiktiv halvt verklig affär som säljer konst. Under mitt arbete med leksaks-kassaapparater och glittrande stjärnor reflekterar jag ofta över min livssituation. Många svårigheter i mitt liv har det senaste åren kommit i kapp mig för att tillvaron varit stabil. Jag har haft tid för att andas och känna efter, på riktigt, inte bara på ett intellektuellt fake-riktigt. Jag har varit omhuldad av en trygghet, som jag anar hela världens har behov av just nu och därav sneglar bakåt. Det är inte glada 20-talet med tusen lovord i luften. Det är vårt 20-tal med utmaningar på agendan. Vi kan inte andas ut. Vi hinner reflektera intellektuellt men har inte utrymmet och tiden för att känna på riktigt. Så vi eldar gosedjur, sätter 80-talets prismor i våra pupiller, lägger VHS-filter på våra mobilbilder. Vi baddar vår blodiga skada, i brist på äkta förband. Sätter tatueringar på upptinat kycklingskinn för att orka. För att ännu en gång palla utvecklas och ömsa vårt mänskliga skinn. För att vi vet att det är det som krävs för att nya generationer ska födas och nostalgiskt kunna tänka tillbaka på tesslabilar med fossilfritt bränsle. Det kan tyckas bara vara skinn. Yta. Något estetiskt utan större relevans. Men det är skalet som omsluter kärnan. Det är skalet som skyddar vårt inre. Vi behöver vår estetik för att upprätthålla en kropp. För att inte regrediera fullständigt. För att orka stå och gå och allt det där, vi lärt oss.
Bilder: Alice Hedström
Bibliografi:
Bier, Susanne. Bird Box (Film). Netflix USA. 2018. https://www.netflix.com
Brooker, Charlie. Black Mirror (TV-serie). Zeppotron/Endemol. 2011-.
Byström, Arvida. Greater Fool (Fotografi). 2021.https://www.odalisquemagazine.com/articles/2021/09/24/artificial-scarcity-written-by-Lina-Aastrup (Hämtad 10-03-2022)
Eriksson, Fredrika. Spank me (Fotografi). 2021. https://www.instagram.com/p/CQOlhnKps4k/ (Hämtad 16-01-2022)
Hillcoat, John. The Road (Film). 2929 Productions. 2009.
Krasinski, John. A Quiet Place (TV-serie). Paramount Pictures. 2018.
Levinson, Sam. Euphoria S2 A2: Out of Touch (TV-serie). HBO Entertainment. 2022. https://play.hbomax.com
McKay, Adam. Don’t Look Up (Film). Netflix USA. 2022. https://www.netflix.com
Miller, Bruce. The handmaid’s tale (TV-serie). MGM television. 2017-.
Sveriges psykologförbund. https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon?Lookup=regression (Hämtad: 2022-03-02)
Raquel, Adrienne. Titel okänd (Fotografi). https://www.adrienneraquel.com/work/beauty (Hämtad 08-02-2022)
Schwartz, Douglas. Baywatch (TV-serie). GTG Entertainment. 1989-2021.
Stark, Michaela. Samarbete med fotograf Domino Aurora. Titel okänd (Konst). 2020.
Tai Mosholt, Jannik. The Rain (TV-serie). Miso Film. 2018-2020.
Tsang, Johnson. Happy Ever After (Skulptur), Lucid Dreams II. https://www.johnsontsangart.com/lucid-dream-ii(Hämtad 10-03-2022)
VICE Staff. This Photographer Turns Humans Into Real-Life Bratz Dolls. VICE. 03-07-2019. https://www.vice.com/en/article/8xzqdp/this-photographer-turns-humans-into-real-life-bratz-dolls-v26n2 (Hämtad 11-10-2021)
Von Zeipel, Cajsa. Nine lives (Skulptur). https://www.marylynnbuchanan.com/blog/cajsa-von-zeipel-at-company-gallery-2020 (Hämtad 10-03-2022)
Åhlin, Per. Dunderklumpen (Film). GK-film. 1974.