I samspel med slumpen (Att lösgöra latenta motiv ur fotografiska material)
En dag gick min Polaroid SLR680 sönder. Ett gångjärn gick av, slet med sig en tunn kabel och så var den död. Jag hade köpt kameran för några hundralappar i början av 2000-talet och den var lite skör och skranglig redan då. En svart, ganska otymplig, ihopfällbar plastkamera med bälg, tillverkad någon gång på 80-talet.
Jag blev helt ställd och tänkte att jag aldrig mer skulle kunna fotografera som jag gjort. Min SLR680 hade ett mycket speciellt ljusläckage, svårkontrollerat och ofta överraskande – utöver att Polaroider i sig ofta har en diffus och drömsk ton. Det var något kittlande i att inte ha full kontroll över bilden som direkt efter exponering matades ut ur kameran och sakta framträdde. Utan att jag hade reflekterat särskilt mycket över det tidigare förstod jag att det var närvaron av slumpen och det oförutsägbara som gjorde att jag var så fäst vid kameran och dess uttryck. Jag började genast att leta efter en likadan på Tradera och i olika kameragrupper på nätet, men hittade bara den betydligt vanligare SX-70.
Uppgiven betraktade jag de sista bilderna min kamera hostat ut under sina krampande dödsryckningar. De var helt abstrakta och bestod av färgytor och kraftiga ljusskador. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min kamera kunde åstadkomma något sådant. Det var som att kemi och emulsion pressats hårt samman och smetats ut när bilderna trycktes ut.
Det var då jag fick infallet – att återanvända mina gamla Polaroidfotografier, att försöka återaktivera dem. Kanske kunde kemin vakna igen?
Jag hade sparat alla ”misslyckade” bilder under många år. För att det tog emot att slänga ett så dyrt material. Någon gång skulle jag säkert få användning för dem.
En Polaroidbild, eller direktbild, består av flera lager: ett ljuskänsligt emulsionslager, färgreagens för cyan, magenta och gult, utvecklingskemikalier och ett skyddande ytskikt. När bilden matas ut efter exponering sprids framkallningsvätskan, vilket aktiverar färgreagensen och framkallar motivet direkt på pappret. Bilden har vita ramar, bredare i underkanten där kemin finns, och baksidan är svart.
Jag valde ut tre fotografier som var helt överexponerade, där bildytan enbart bestod av en jämn gul ton. Inga synliga motiv. Jag placerade dem i en plastskål i diskhon och hällde på hett vatten, med avsikten att det skulle mjuka upp materialet. Ingenting hände, men det fick ta sin tid.
Efter några dagar hade den gula ytan förändrats. Gråa fält började träda fram, böljande former som liknade klippor och kullar i ett disigt landskap. Jag avbröt processen, tog upp bilderna ur sitt vattenbad och lät dem torka i diskstället innan jag scannade in dem, orolig att de annars skulle blekna bort eller förstöras. Bilderna liknade akvarellmålningar. Den tunna emulsionen hade i det heta vattnet veckat sig och lagt sig i lager och liknade nu stenens skrovliga struktur. Jag hade upptäckt någonting nytt.
Nu ville jag upprepa processen. Jag ville bli överraskad igen. Med slumpen vid min sida hade jag öppnat en portal till en annan värld som jag var tvungen att utforska. Fler landskapsliknande motiv framträdde ur blötlagda Polaroider de kommande månaderna. Och jag fortsatte min upptäcktsfärd. Märkte att jag höll andan av förväntan när jag kände att jag var något på spåren. Det var som om motiven fanns gömda inuti materialet och bara jag hanterade det på rätt sätt så skulle jag kunna framkalla, frammana dem. Jag började interagera med materialet, försiktigt lyfta emulsionen eller gnugga så att den revs sönder och ändrade skepnad. Jag förlorade mig i timmar av sökande, utan att veta exakt vad jag letade efter, tills det jag omedvetet sökt tog form framför mig.
Den amerikanska kulturkritikern och författaren Rebecca Solnit skriver i sin bok Gå vilse. En fälthandbok, om att gå vilse med flit som en förutsättning för att upptäcka något nytt och oväntat. Hon refererar till den tyske filosofen Walter Benjamin:
”Att vara vilse i Benjamins mening är att vara fullständigt närvarande, och att vara fullständigt närvarande är att ha förmågan att befinna sig i osäkerhet och mysterier.” (Sid 11)
Att gå vilse är inte att vara planlöst bortkommen, utan att befinna sig i ett tillstånd av närvaro och öppenhet. Det gör att man är beredd. Det är ett sätt att låta tillvaron uppenbara sig på nya sätt och en förutsättning för att upptäcka det okända. Att gå vilse är därmed inte en brist på riktning, utan en annan sorts riktning, som uppstår i själva rörelsen.
Jag går vilse böjd över diskhon i mitt eget kök.
De första bilderna uppstod genom en plötslig ingivelse och utan att jag hade en aning om vad som skulle hända. Med tiden har jag lärt mig mer om hur materialet reagerar och hur jag kan påverka det. Men det finns alltid ett viktigt mått av ovisshet kvar. Det som väcker min nyfikenhet och gör att jag inte kan låta bli. Det som gör att jag måste återvända och ta mig igenom portalen och in i den outforskade världen igen.
August Strindberg skrev 1894 en essä, On Chance In Artistic Creation, översatt till engelska av Kjersti Board. Där beskriver han olika sätt att skapa förutsättningar för att låta slumpen påverka det konstnärliga utövandet. På så sätt kan man upptäcka nya vägar och uttryckssätt, samtidigt som man själv blir överraskad. Ett exempel han beskriver är att stämma om ett piano på måfå och sedan spela ett välkänt verk för att höra det på ett nytt sätt. Genom att göra detta öppnas möjligheten att upptäcka något helt annat, något oväntat.
Jag har alltid ett eller flera materialexperiment pågående i mitt kök. Dit går jag och förirrar mig när jag fastnar i andra arbeten eller texter. När händerna är i rörelse börjar tankarna att formas och upptäcktsfärden inleds.
Då är jag hela tiden närvarande i handlingen, beredd och öppen för materialets egenskaper och reaktioner. På samma gång lugn inför att allt kan hända och på helspänn inför det. I det tillståndet blir misslyckanden och missöden en tillgång som tar mig förbi det förutsebara och in på nya stigar.
Min kameras död och det faktum att jag hade sparat alla mina gamla Polaroidbilder skapade förutsättningar för ingivelsen att använda dem på ett nytt sätt.
Tempot har ändrats. Polaroidbildens tidigare direkthet har övergått i en långsam process där bilden inte längre är omedelbar, utan formas av tid och bearbetning under dagar eller veckor. Att ta vara på missöden och bjuda in slumpen blir en del av processen. Och ett sätt att frigöra tanken.
Alla bilder är gjorda av Maie Wisur.
Litteratur:
Gustavsson, E. (2021) The Decisive Moment and the Encounter (in a new place)
https://ugotphotography.se/the-decisive-moment-and-the-encounter-in-a-new-place/
(hämtad 240301)
Strindberg, A. (1894) On Chance in Artistic Creation
https://www.cabinetmagazine.org/issues/3/strindberg.php
Essä, (publicerad 2001, hämtad 20231110)
Solnit, R. (2005). Gå vilse. En fälthandbok, Bokförlaget Daidalos AB
Polaroidfotot – väntan och kemikalier
Annika Elisabeth von Hausswolff och Katarina Wikars
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/382307
(Publicerad 140611, hämtad 250113)
Östlind, N. (2017) Åke E:son Lindman Experiment, Arena förlag