Insikt eller utsikt
“Den som säger Du har inte ett något till föremål.
Ty där något finns, finns också något annat. Varje
Det gränsar till andra Det; Det finns bara därigenom,
att det gränsar till andra. Men där Du uttalas,
finns inte ett något. Du gränsar inte.
Den som säger Du har inte ett något, har ingenting.
Men han står i relationen.”1
Jag trodde att jag behövde ändra på något hos mig själv. Att om jag bara förstod mer, och lärde mig den akademiska metoden, skulle jag komma till insikt och bli en mer självsäker konstnär.
Alfred Stieglitz sa “I am the moment. I am the moment with all of me and anyone is free to be the moment with me.”2 Fotograf och avporträtterad i symbios, överens och likvärdiga. Ett möte mellan två människor. Inga vidare förklaringar eller referenser till andra, projektbeskrivningar eller fotnoter.
Istället för att söka förkunskap, kritisk analys och adekvata akademiska begrepp var mitt sökande av mer existentiell karaktär; jag behövde finna en väg till det fruktbara mötet. Jag erfar ofta, speciellt vid porträttfotografi, att resultatet – det jag kan se framkallat på papperet – skiljer sig åt rent kvalitetsmässigt. Länge trodde jag det berodde på yrkesskicklighet och olika grad av förberedelse; varje gång jag var missnöjd med porträttet anklagade jag mig själv för att ha varit slarvig och dåligt förberedd.
Jag började söka texter som kunde hjälpa mig förstå. Den kanon av mer eller mindre fotografifientliga teoretiker som är mest refererade till kunde inte hjälpa mig, så jag började läsa sådant som jag drogs till av nyfikenhet. Texter av konstnärer som skapar verk som jag tycker om, till exempel Andrej Tarkovsky och David Lynch. Gemensamt för dessa filmskapare, konstnärer och fotografer jag dras till, poeter och författare jag påverkas av, är att de inte vill förklara vad de gör eller avkoda symboler i sina verk.
När jag hörde Jonna Bornemark redogöra för Nicolaus Cusanus teori om Intellectus och Ratio3 började jag ana vad mitt problem bestod i; jag ska sluta tro att allt har sin lösning i mätbar och strukturell kunskap (ratio) utan mer förlita mig på att konst kan vara att inte veta, att vara på väg mot horisonten och ständigt vara beredd på nya upptäckter och idéer hämtade från det mystiska och ej formulerade (intellectus). Ständigt vara på väg mot nya horisonter, bestiga berg bara för att se utsikten. Närhelst intellectus processat färdigt något som kan formuleras och beskrivas kan jag vara redo att flytta ner det till mitt ratio, och mitt ratio måste vara möjligt att möblera om; att byta fot vid mottagande av ny kunskap och nya sanningar.
Detta påminde om något annat jag läst. 2004 fick jag i julklapp en bok från min mamma; Modet att skapa4 av Rollo May. Bland annat skriver han där om den så kallade snilleblixten; det att man plötsligt kan slås av en idé när man minst anar det och att man måste vara beredd att ändra sin ståndpunkt vid denna nya insikt. Det undermedvetna jobbar vidare med det problem man grubblat på och kan leverera en lösning när man tror att man inte ägnar det en tanke. Och modet som krävs för att ge sig hän och riskera att misslyckas.
Så, hur hjälper allt detta mig i mitt grubblande över varför det ibland känns så bra att fotografera – till exempel porträtt – och ibland inte? På grund av en depression, och råd från min terapeut om att söka mig till det som känns lustfyllt och spännande, tänkte jag att det helt i linje med den till synes ändlösa postmodernismen vi befinner oss i sedan decennier kan ha med psykoanalys att göra; att jag kan hitta förklaringen där. Analysera min metod och mina motiv och därigenom avslöja mina bevekelsegrunder. Att jag, som obekväm i sociala situationer och inte ens i mina bästa stunder kan kallas filantrop ändå känner mig så dragen till just porträtt. Föremålen för mina porträtt skulle fungera som objekt för mig att undersöka och förstå mig själv? Nej… Tvärtom har jag svårt att hålla människor på avstånd, inte ta in dem som individer lika viktiga som jag själv. Det är något med mötet mellan människor.
Mina första trettio år var jag en troende kristen men jag kände mig inte hemma. Jag ville inte ha alla svar och sanningar utan drogs till trosinriktningar som innehöll mer mystik och ritualer tills jag sedermera insåg att jag inte trodde tillräckligt mycket på något av det. Det var för mycket som saknades. Inte ens mellan de kristna kunde jag skönja någon större ansträngning att behandla varandra väl, på riktigt. Vad är det som gör att man i vissa relationer känner sig sedd och viktig? Att bli behandlad med respekt vilket leder till en vilja att återgälda denna respekt.
Jag leddes till tankar om den mellanmänskliga existentialismen. Martin Buber skriver i Jag och Du om det autentiska mötet mellan Jag och Du, hur det också kan bli ett möte mellan Jag och Det och vilka konsekvenser det kan få. Jag får en känsla av att det är för mycket Jag-Det på gång i vår värld och att det är i forcerade stunder, när jag tänker mer på slutresultatet som en porträttsituation blir mindre bra. De gånger jag känt en närvaro, haft ett möte och inte planerat för mycket har jag blivit nöjd med slutresultatet. Utforska, vara, möta och använda instinkt; vara mottaglig för snilleblixt och nya idéer, utan att behöva förklara. Gemensamt för de existentiella tänkare jag börjat läsa är att de, liksom de konstnärer jag dras till, poängterar att en konstnär inte behöver veta och förklara i ord. “En konstnär ska inte behöva vara en teoretiker” – Emmanuel Levinas.
Om jag nöjer mig med att vara närvarande i stunden (Stieglitz moment) och öppen för, och delaktig i, den Andre, så kan jag inte önska mig mer än att jag kan hantera mina verktyg och material, men det är en annan historia. Kan man erfara detta möte, denna stund, i det färdiga fotografiet? Ser man skillnad på ett Du och ett Det i ett porträtt? Spelar det någon roll? Jag tror det. Att beskåda ett porträtt är som att befinna sig i ett Jag-Du utan att behöva öppna sig inför Du. En försmak, ett smakprov av den Andre. Ett ansikte som poserar eller distanserar sig är lika svårt att känna närvaro i som det som ler tillgjort och på befallning.
Det tar emot att kontakta någon man känner sig nyfiken på, någon man anar att man kan få ett intressant möte med, och i slutändan en bra och talande bild. Jag måste erkänna att jag oftast låter bli. Att erkänna ett intresse. Inte så sällan är denne någon en lite äldre människa som kan verka en smula kärv, med stark integritet; ickeförställd och utan behov att behaga, och med ett vaket inre.
Jag ställer upp min gamla Szabad, riktigt nära i detta fall, och testar ljuset med en digitalkamera först (saknar möjligheten att göra testexponeringar med polaroid – testbilder kan ofta bli intressanta i sig). Har vi haft ett samtal försöker jag fortsätta det och invänta rätt ögonblick innan jag exponerar. Ibland, om det är någon jag känner ganska väl, kan exponeringen föregås av en längre stunds tystnad, man låter personen landa lite i sig själv, fånga en tanke eller släppa masken, bara vara sitt Jag.
Alltid, när jag gjort mina exponeringar och ännu inte kunnat se vad jag åstadkommit, drabbas jag av en sorglig och förargande känsla av att jag misslyckats. Inte förrän jag framkallat och kan se resultatet kan jag känna mig glad igen. När det är som bäst kan jag bli överraskad själv, och alltid är det när det funnits ett Jag-Du.
“Att skapa är att hämta fram. Att uppfinna är att finna.
Att ge form är att upptäcka. När jag förverkligar avslöjar jag.
Jag överför den levande gestalten till Det-världen.
Det skapade verket är ett ting bland ting, möjlig att uppfatta och beskriva
som en summa av egenskaper.
Men det kan gång på gång träda den mottagande betraktaren till mötes
som levande verklighet.” 1
________________________________________
1. Buber, Martin. Jag och Du, Dualis 2013
2. Kozloff, Max. The theatre of the face. Portrait photography since 1900, Phaidon 2007
3. Bornemark, Jonna. Det omätbaras renässans, Volante 2018
4. May, Rollo. Modet att skapa. Natur och Kultur, 1975