När jag skrollar på instagram och bläddra i de fysiska familjealbumen flimrar bilderna förbi från en förgången, kanske bortglömd tid. Varför samlar vi på minnen genom kameran och vad vill vi uppnå med vårt fotograferande? Varför fotograferar vi?
När jag frågar min mamma vad hon riktar kameran mot och varför hon fotograferar svarar hon att hon vill fånga en känsla som just då, finns inuti henne. Hon beskriver att det är en känsla i kroppen som får henne att ta fram kameran och trycka av några bilder. Hon säger; “om jag inte fotograferar så minns jag inte”. Jag håller med henne, för om jag inte fotograferar så minns jag inte heller. Jag minns överhuvudtaget väldigt lite från min uppväxt men mitt familjealbum blev en vägledning för mig. I timmar kunde jag sitta och bläddra i de fysiska albumen och ofta förundras över varför just den ena eller den andra stunden blivit avbildad och placerad i ett album. Ett exempel är bilden på mig fullt påklädd i duschen lekandes med bunkar och köksslevar – hur hade den bilden kommit till? Hon förklarar att åsynen av mig fullt påklädd i duschen, väckte minst sagt blandade känslor. Det gav henne anledning att föreviga händelsen, den bild som sedan kom att pryda ett av våra familjealbum.
Känslan att ta en bild som min mamma pratar om, behöver inte alltid handla om att något är “härligt”, utan kan lika gärna komma av ilska eller irritation. Men det är alltid känslan som avgör om hon tar en bild eller inte.
Som konstnär fotograferar jag mina känslor och jobbar med olika metoder för att gestalta känslor vare sig jag är glad, arg eller ledsen. Känslor styr mitt arbete och därför berörde det mig mycket att få ta del av den känslomässiga aspekten av min mammas fotograferande; att hon inte bara plockar upp kameran och fotograferar situationer och händelser när hon är glad, utan använder kameran för att ge uttryck för något känslomässigt och kommunicera det. Det handlar inte så mycket om motivet i sig utan hur hon responderat känslomässigt till det hon sett. Känsla hon hade i kroppen när hon tog bilden och inte vad fotografierna representerar.
När jag frågar om hur hon upplever familjealbumen från hennes egen uppväxt svarar hon att oavsett om hon har befunnit sig framför eller bakom kameran, får bilderna henne att minnas saker som hon inte har tänkt på sedan hon var liten. Att titta på bilderna är som att återuppleva minnena igen.
Under mammas uppväxt var fotograferandet förstås ganska begränsat om man jämför med idag, då mobilkameran finns tillgänglig dygnets alla timmar – från att kameran plockades fram för att föreviga olika högtider, semestrar eller födelsedagar till idag då bilderna tillkommit mer slumpmässigt, är vardagliga och där ingen bild kan betraktas som misslyckad. Hon liknar dagens familjealbum vid en dagbok där hon kan uttrycka tankar och känslor och att själva idéen med familjealbumet är att vi ska kunna titta tillbaka och uppleva det som albumet visar. Om hon genom familjealbumen lyckas skapa en plats där jag och mina syskon kan uppleva känslor såsom glädje och lycka men också ilska, sorg och trötthet, allt det som har format oss till de individer vi är och har blivit idag, då säger hon att hon har lyckats som förälder. Familjealbumen blir en dagbok för oss där vi kan återuppleva känslorna på nytt, bra och dåliga.
Även om jag minns känslorna kring fotografiet som jag tar eller som jag ser från en förgången tid, vill jag inte alltid minnas det som fotografiet får mig att minnas. Kanske beror det på att jag står för nära minnet eller händelsen i sig. Däremot skulle jag aldrig vilja önska bort den där förnimmelsen som sprider sig i kroppen när jag ser ett visst fotografi. Hur känslan av att minnet kickar igång får mig att känna mig levande.
Bilderna från min uppväxt är utspridda, en del fotografier finns i fysiska familjealbum, andra på olika hårddiskar, i digitala mappar, i molntjänster, i mobiltelefonen och på instagram.
I början kunde jag inte förstå varför min mamma la ut familjebilder på instagram. Vi använder uppenbarligen instagram på olika sätt där jag håller mig borta från att posta privata bilder på min familj och vänner medans hon gör tvärt om. Vardagslivet cirkulerar i min mammas flöde medans mitt mer handlar om en plats där jag delar konst och andra iakttagelser, inte mig som privatperson. Det är där det skiljer sig från oss då hon inte ser instagam som en social plattform där man är en del av kommunikationen och bekräftelsen med en tumme upp eller ett hjärta, utan det är ett sätt att dokumentera sitt liv och sin vardag. Instagrams funktioner hjälper och påminner en om de olika fotografiska minnena som är tagna under åren. En påminnelse om livet och känslorna som var men som också fortsatte utan att haverera.
När mamma var liten hade hennes mormor en bonad hängandes på väggen med orden: ”Inte visste jag att dagarna som gick var livet”. Orden har fastnat hos henne – instagram blir likt bonaden, en påminnelse om att dagarna som passerar faktiskt är livet. Oavsett vilka känslor bilden får oss att känna påminner det oss om livet, så som det är.