Jag hatar kameran men älskar fotografi

Text: Johan F Källman

Jag måste erkänna en sak.

Jag tycker de flesta fotografier tagna med en kamera är riktigt tråkiga. Jag har sett dem förut. Jag har ofta funderat kring varför jag valt bort kameran ur mitt eget fotograferande. Är det för att jag inte riktigt behärskar det tekniska? Nej, jag är helt ok när det kommer till den biten. Tänker jag till så landar jag snarare i att det hela handlar om att jag vill skapa fotografier som skiljer sig från mängden. Bilder som sticker ut ur den flod av bilder vi dagligen möts av. Fotografier som inte alla redan har sett. Det är det oförutsägbara som tilltalar mig. Det är en av anledningarna till att jag fattat tycke för det kameralösa. När jag är i mörkrummet för att skapa mina fotografier vet jag inte hur slutresultatet kommer att bli. Visst, jag har självklart ett hum om vad som skall ske men många gånger blir resultatet långt ifrån vad jag föreställt mig. En gång gjorde jag ett kameralöst fotografi på över 50 meter, det tog 2,5 timmar att exponera pappret och minst lika lång tid att köra det genom Colentan. Kanske är det världsrekord? Kanske inte? I vilket fall som helst så vet jag att det förmodligen är det längsta fotografiet som körts igenom en Ra 4 Colenta framkallningsmaskin.

Några konstnärer som likt mig själv arbetar kameralöst är Broomberg och Chanarin. I juni år 2008 reste de tillsammans med den brittiska armén till fronten av Helmand provinsen i Afghanistan. De anlände under den dödligaste månaden. Första dagen omkom nio Afghaner i en självmordsattack och en BBC-medarbetare avrättades. Det dödliga våldet upprepades varje dag ända till den femte dagen då ingen omkom. Som ett svar på detta ville Broomberg och Chanarin spegla banaliteten i de ögonblick då inga krigshandlingar genomförs. För att dokumentera omständigheterna lät de exponera en del av ett sex meter långt fotografiskt papper, direkt i solen. De hävdar själva att syftet med bilderna är: ”Att förneka betraktaren den klassiska och karaktäristiska effekten som finns i det traditionella språket för hur fotografiet förmedlar konflikter som krig.”

Verket innehåller två delar, där den första består av storskaliga singelmonterade abstrakta fotografier, skapade genom en kemisk process där bilderna exponerats via solljus. Kameralösa fotografier. Den andra består av en tjugotre minuter lång video som skildrar transporten av lådan som fotopappersrullen paketerats i. Vi får följa lådan från London, via flygplatser, landsgränser, in i krigszoner i Afghanistan, transporterad på diverse militära fordon för att sedan föras tillbaka till London igen. Det första jag känner inför projektet, med överflödet av bild i åtanke, är att Broomberg och Chanarin kanske har lyckats gestalta krig på ett sätt vi inte sett tidigare. I The Invisible War argumenterar Rebecca A Adelman och Wendy Kozol, att ju mer våldsamma bilder vi utsätts för, desto mer avtrubbade blir vi. Vi blir mätta och slutar reagera. Författarna menar att The Day Nobody Died på många plan lyckas att undkomma detta genom att presentera sitt projekt på ett sätt som inte får oss att se på bilderna med avsky utan snarare med ett estetiskt intresse. För mig får verket två helt olika betydelser beroende på om jag läser det med vetskapen om hur det är skapat eller vad det skall representera. Läser jag projektet fenomenologiskt utan att veta dess bakgrund ser jag de kameralösa bilderna som abstrakta fenomen. Färgerna i bilderna är kalla och går i en slags mollskala och jag tycker mig känna en slags förstörelse närvarande i dem. Jag tycker egentligen inte bilderna är särskilt tilltalande estetiskt. De skulle lika gärna kunna vara misslyckade fotogram. Det intressanta är att jag upplever en slags lidelse i bilderna. En undermedveten dysterhet, men rent visuellt är det omöjligt att se vad motiven föreställer. Läser jag verket semiotiskt, alltså för vad det faktiskt är, blir jag lite illamående. Nästan som om jag blivit lurad att titta. Personligen tycker jag inte att det är försvarbart att åka till ett konfliktområde för att skapa konst, även om du som konstnär hävdar att du gör det för att belysa ett problem. Jag är rätt säker på att Broomberg och Chanarin var väl medvetna om den diskussion deras projekt skulle skapa. Det visste att de skulle tjäna på det i slutändan, både ekonomiskt och i sin status som konstnärer. Är jag riktigt kritiskt skulle det gå att hävda att de förklätt sitt projekt i ett skimmer av att de ska göra skillnad för utsatta människor genom att berätta deras historia. Att det är de två som är de ”goda” i den här historien.

Vem är egentligen regissören?

Vilka är egentligen projektets avsändare? Är det brittiska armén eller är det konstnärerna? När Broomberg och Chanarin talar om projektet återkommer de till att tala om det i termer av att det är ”inbedded”, d.v.s. inbäddat eller i skydd av, snarare än att tala om att det är ”protected”. Vad gör ordvalet? Att använda ordet inbedded (och inte protected), är ett medvetet val för att beskriva arméns roll i projektet. För att få tillträde till frontlinjen var de tvungna att skriva under ett avtal som förbjöd dem att fotografera döda människor, sårade människor eller några som helst våldsamma omständigheter. För att slippa följa avtalet tar de inte med sig någon kamerautrustning. Istället exponerar de pappersrullen på de ställen som de blir ombedda att dokumentera men de exponerar även rullen på platser som de inte har tillåtelse att fotografera. Jag har svårt att tänka mig att brittiska militären skulle gett dem tillåtelse att visa upp något som hade satt deras närvaro i Afghanistan i dålig dager. Förmodligen var det en fördel att konstnärerna inte använde sig av en kamera. Soldaterna upplevde antagligen inte Broomberg och Chanarins närvaro som påträngande, vilket de kanske gjort om de varit fotojournalister. På frågan om hur de fick idén till The Day Nobody Died svarar de, att tankarna tog fart när de blev inbjuda att vara med i juryn i en tävling för att bedöma krigsfotografi. Många av bilderna fick dem att känna avsky men samtidigt märkte de att ju mer obehagliga bilder de exponerades för desto mer avtrubbade blev de. Genom kontakter och lite tur fick de några år senare chansen till att resa till Afghanistan för att genomföra projektet. Värt att nämna är att de låtsades vara fotojournalister. De säger att om armén betraktat dem som konstnärer hade de aldrig fått tillgång till att komma så nära frontlinjen. I flera intervjuer beskriver Broomberg och Chanarin att de inte var oroliga för hur projektet skulle se ut. Det viktiga var att de var annorlunda, skilde sig från de krigsfotografier vi vant oss att se. Det viktiga var att pappret var där på platsen fysiskt för att på så sätt bli ett slags vittne till händelserna. De berättar även att strax innan de inledde projektet, kom över en pressbild föreställande mordet på Benazir Bhutto. (Bhutto var Pakistans premiärminister och den första kvinnliga regeringschefen i ett muslimskt land efter kolonialtiden). Bilden togs av en fotograf som följde Bhuttos kampanjturné. Fotografen tog bilden precis när en självmordsbombare detonerade sitt bälte. Han fångade det exakta ögonblicket av explosionen, men på motivet går det inte urskilja vad som egentligen sker. Det enda som syns är en gnista av ljus i en suddig dimma. Det är ett nyhetsfotografi som skildrar en händelse utan att vara visuellt representativt, men tillsammans med informationen i bildtexten blir det kanske extra träffande? Broomberg och Chanarin menar att deras bilder fungerar på ett liknande sätt. De är även mycket noga med att påpeka att det inte finns några metaforiska tolkningar från deras sida, exempelvis att färgen röd skulle representera blod. Den provokativa arbetsprocessen kanske egentligen är projektets styrka? Som jag nämnde tidigare så tycker inte jag att det är försvarbart att åka till en krigszon och ”göra” konst. Men å andra sidan gör Broombergs och Chanarins val att inte representera kriget på det sätt vi är vana vid, att betraktaren behöver reflektera över vad hen ser och vad det innebär. Jag förstår deras idé. Projektet skapar en diskussion och synliggör problematiken på ett annat sätt än ett fotografi taget med en kamera kanske kan göra.

Broomberg och Chanarin vill ta sig igenom överflödet av bilder genom att inte använda sig den visuella norm som oftast representerar krigsfotografi. Om det funkar och vi som mottagare blir mer medvetna om den verklighet som råder i ett krig låter jag vara osagt men deras verk The Day Nobody Died är helt klart en reaktion och aktion på överflödet av bilder idag. Även om jag själv inte jobbar med konfliktfotografi i min egen praktik kan jag relatera till Broomberg och Chanarins tankesätt om att förmedla fotografi på ett nytt sätt. Att försöka skapa bilder som inte alla har sett. Att ta sig genom överflödet och göra sina bilder synliga – men lyckas vi?

Bibliografi:

Barthes, Roland. Det ljusa rummet, tankar om fotografiet. Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 1986.

Kember, Sarah. Ubiquitous photography, Philosophy of Photography. Goldsmiths, University of London, 2012

Simons, Jon, Lucaites, Jon. The In/Visible War. Rutgers. 2017

Elkins, James. Photography Theory. Routhledge. 2006

Harari, Noah, Yuval. 21 tankar om det 21: århundrandet. Natur & Kultur. 2018

Fig 1. Över 50 meter långt kameralöstfotografi av Johan F Källman.