Jag läste inte utställningstexten (fotografiets sanningsanspråk och emotionella kraft)

Text: Viggo Lowe Cedertjärn

I dramat The Octoroon skriven av Dion Boucicault 1859 står ett fotografi i centrum av pjäsen som ett bevis i en rättsprocess. Fotot avtäcks som avgörande bevismaterial för att lösa en mordanklagelse på en bomullsplantage i de amerikanska sydstaterna och publiken förväntas förutsätta fotografiets sanningsenlighet. Detta påstått objektiva bevis på verkligheten avslöjas tillslut vara en del av en iscensatt och manipulerad berättelse.

 

Scud: You! You slew him with that tomahawk; and as you stood over his body with the letter in your hand, you thought that no witness saw the deed, that no eye was on you—but there was, Jacob M’Closky, there was. The eye of the Eternal was on you—the blessed sun in heaven, that, looking down, struck upon this plate the image of the deed. Here you are, in the very attitude of your crime!

 

M’Closky: ‘Tis false!

 

Scud: ‘Tis true! The apparatus can’t lie. Look there, jurymen. (Shows plate to jury.) Look there. Oh, you wanted evidence—you called for proof—Heaven has answered and convicted you.

 

Boucicault betonar här hur fotografiet, i detta fall i form av en våtplåt vilket är en av de tidigaste fotografiska teknikerna, trots dess indexikala förhållande till verkligheten används för att förvränga sanningar och kontrollera publikens förståelse genom att anspela på fotografiets tillskrivna status som primärkälla. Inom fotografi syftar termen indexikal på bildens direkta koppling till verkligheten, som ett spår eller avtryck, en kopia av det som funnits framför linsen under exponeringen. Detta blir särskilt tydligt om man ser till den analoga kopieringskonsten som tar plats i mörkrum. Från ljusreflektioner som exponerar emulsionen på filmen i kameran som sedan framkallas kemiskt och placeras framför ännu en lins för att exponera ett ljuskänsligt papper, helt organiskt.

Rättssalen är dock inte det enda sammanhang där fotografier spelar en viktig, om än omdiskuterad, roll som bevisföring. Fotografier har också en djupt personlig och existentiell betydelse i vårt vardagsliv, och deras användning har utvecklats långt bortom den formella rättsliga kontexten. I takt med att tekniken har utvecklats, från polaroiden till mobilkameran, har vi alla blivit till minnesjägare. Denna utveckling knyter an till den franske essäisten och semiotikern Roland Barthes resonemang om fotografiets dubbla natur: som både ett bevis på liv och en påminnelse om vår oundvikliga död då vi ständigt avlägsnar oss från ögonblicket när bilden togs.

För att återgå till dramat ovan visar den rättsliga kontexten alltså hur de möjliga sanningarna som utesluts är fler än de som visas, och sätter fotografiets trovärdighet och potential att manipulera verkligheten i fråga. Fotografiet fungerar här inte bara som en indexikal representation utan som en iscensättning eller en uppbyggd konstruktion. Konstkritikern John Berger påpekar i sin bok Ways of Seeing att varje fotografi är resultatet av medvetna val som rör positionering, tidpunkt och utsnitt. Därför utgör varje bild endast en nästintill försumbar del av en oändlig mängd möjliga perspektiv och tolkningar av verkligheten. När man betraktar detta i relation till begreppet sanning blir det tydligt att ett eller även flera fotografiska bilder aldrig kan omfatta en absolut helhet. Jag kommer att tänka på något en person som står mig väldigt nära nyligen sa, It’s strange how differently one looks upon someone when you like them. Sålänge känslor är föränderliga kan man alltså även komma att behöva tvivla på det man ser med blotta ögonen. En tanke som för mig gör fotografiets anspråk på sanning mer lättnavigerat.

Med detta i åtanke, och för att inte tappa min skaparlust i en paralyserande inre konflikt kring fotografiets skenbarhet, påminner jag mig själv om det som verkligen engagerar mig: den påtagliga kroppsliga reaktionen som konstverk kan framkalla. Fotografiets dubbla natur som både dokument och emotionell katalysator framstår alltså som dess mest lockande egenskap.

Här finner jag att Erika Larssons resonemang ur essän Att se empatiskt blir särskilt relevant. Larsson diskuterar hur fotografier kan skapa affektiva ”rum” där konstverkets betydelse inte enbart ligger i dess representativa egenskaper och funktioner utan även som delar av ett större affektivt utrymme. En affekt eller den biologiska delen av känslan kan utlösas utan att vi är medvetna om den och leder i ett utställningssammanhang till att minnen, erfarenheter och upplevelser rör sig mellan betraktaren, bilden och till viss del även mellan individerna i rummet.

Till vårens examensarbete kommer jag passande nog jobba med just ett rum, mörklagt med en stor stillsam videoloop projicerad på ena väggen och en stillbild monterad i en ljuslåda på andra. Rummet kommer även fyllas av ett grumligt ljud komponerat av vuxna röster som samtalar oigenkännligt då enbart bastonerna spelas upp. Allt för att generera assiciationer till barndom för i projektionen syns en flicka, anonym men med en tydlig närvaro som spelats in i två scener på gården på Gotland där hon bor med sin familj. Ett ljus bländar hennes hår i ett mönster, en försiktig puls av morse-kod som stavar ut hennes namn. Det framstår som ett sorts kall, ett uppenbart iscensatt men påtagligt desperat försök för henne att kommunicera med sig själv? Jag tänker tillbaka på en utställning jag gick till som liten med mamma, ett av få tydliga minnen jag har från den tiden. I ett mörkt rum projicerades film där människor långsamt kämpade och drog omkring på en enorm drake under vattnet. Det var en så oerhört grundläggande men ändå överväldigande upplevelse. Ljud och ljus blev mer än summan av sina komponenter och behövde inte definieras.  Jag läste inte utställningstexten.

 

 

Litteraturlista

 

Boucicault, Dion. The Octoroon. Black Mask Online, 2002. http://www.searchengine.org.uk/ebooks/70/69.pdf (Hämtad 20/3/2025)

 

John Berger, Ways of Seeing (London: Penguin Books, 1972), s10.

 

Larsson, E. (2013). Att se empatiskt: Om känslomässig och intellektuell förståelse i estetiska möten