Kameran och jag – om kamerans påverkan och fotografens roll
Mötet med Kameran
Nästan alla människor håller då och då i en kamera. Jag som fotograferat regelbundet de senaste sju åren, har hållit i en kamera fler gånger än jag kan räkna. Jag har även haft en hel del olika modeller i mina händer. Men varje kamera känns olika. Den apparatur jag håller i påverkar mig och mitt agerande. Dess sökare, vikt och relation till mig som fotograf påverkar mitt fotograferande på olika sätt. I Towards a philosophy of photography skriver Vilem Flusser:
Apparatus (pi. -es): a plaything or game that simulates thought [trans. An overarching term for a non-human agency, e.g. the camera, the computer and the ‘apparatus’ of the State or of the market] ; organization.
Här menar Flusser att kameran stimulerar tänkandet likt ett spel eller en leksak, men samtidigt är det en apparatur med egen vilja. Den lekfulla inställningen till kameran känns inte främmande för mig, olika kameror kan framkalla olika känslor. En mobilkamera känns till exempel vardagligt, lätt och spontan. Det är finns ingen sökare som jag ska titta in i, ett litet kikhål som får mig att skärpa blicken. Jag ser det som ska avporträtteras på min mobilskärm, en skärm jag säkerligen har mer vardaglig kontakt med än vad som är hälsosamt. Håller jag i stället i min egen digitala SLR känner jag mig professionell och trygg. Att bära den gör inte bara något med hur jag känner mig, att jag går in i en roll av att fotografera, utan också gör något med de som ser mig. Den går inte att kamouflera, jag är inte längre bara mig själv utan jag går in i en roll av mig själv som fotograf.
Samtidigt händer det någon annat om det inte är min kamera jag håller i. Får jag en kamera som inte är min egen, är det visserligen ett familjärt objekt, jag kan förstå mig på den, den är inte främmande. Men med den i mina händer uppstår en tröghet; knapparna känns inte som de ska, funktionernas plats har ändrats. Jag behöver ta mig tid att lära känna den. Och den tiden skapar ett litet motstånd mellan mig och rollen som fotograf. Precis som att introduceras till en ny människa, krävs lite bekantskap innan jag känner mig helt trygg i mig själv.
Jag kan fortsätta, känslan av sökaren i en Hasselblad, av att hålla den tätt mot kroppen och titta ner i stället för fram. Eller att fotografera med en liten lätt ”point and shoot”. Olika kameror och dess relation till mig skapar olika känslor under min fotografering. Det gör mig till olika slags fotografer.
Julia
Jag har bestämt träff för att jag ska fotografera Julia, en nära vän. Det har jag gjort flera gånger tidigare och brukar uppleva att det finns en bekväm energi mellan oss. Vi ses hemma hos henne eftersom hon brutit benet, halkat på den svarta isen gömd under ett nytt lager snö. Hon hoppar runt hemma och använder kryckor. Men det gör inget, fotograferingen kräver bara att hon ska sitta ner på en stol. Tanken är att ta enkla porträtt, kraven på henne är inte större än så.
Det har redan blivit mörkt, som det blir vid fyratiden under vinterhalvåret. Jag oroar mig smått för ljuskällor, men ser att hon har en väldigt stark golvlampa. Den har en tacksam skärm, nästan som en softbox så sprider det starka ljuset mjukt. Jag testar både med att fotografera med skärmen på, och experimenterar med att ta av lampskärmen och rikta ljuset åt olika håll.
Att fotografera vänner kan antingen gå väldigt bra eller väldigt dåligt. Vissa kan störas av kamerans närvaro – att dynamiken från att vara två vänner – jämställda – förändras till att just jag byter roll. Blir en vän och fotograf med en kamera, där makten plötsligt ligger i mina händer. Fokuset existerar inte, skiftet av roller blir tafatt och stelt. Ibland har jag reflekterat och tänkt att det kanske är att jag inte håller mig professionell när jag fotograferar vänner, ibland har jag tänkt att det är just att jag går in i den professionella rollen som gör att det inte fungerar.
Men just med Julia brukar det fungera väldigt bra, den bekväma rollen oss emellan kvarstår trots kamerans närvaro och fotograferingen flyter på. Kommunikationen sitter, det känns avslappnat och det gläder mig att det fungerade så bra med det befintliga ljuset. Det enda störningsmomentet är egentligen, att hon avbryter fotograferingen med jämna mellanrum och säger; “Kan jag få se hur jag ser ut?”. Och jag, en vän som i detta fall fotograferar digitalt, väljer att visa henne displayen, i stället för att lämna henne i blindo. Mitt professionella jag blir avbruten. Jag blir en vän, men det kanske även kan vara ett gott tecken.
Cleo
Jag har tänkt mycket på den här fotograferingen, eller mer specifikt att fotografera ett barn. Först och främst vill jag att det ska vara okej för min vän, alltså barnets mamma. Det har hon inget emot. Men sen vill jag också att det ska kännas okej för Cleo, att hon ska vilja bli fotograferad och att det inte blir något jag bestämmer att hon ska göra. Jag sätter mig med henne i hennes rum och förklarar så gott jag kan för en treåring, att jag vill fotografera henne och att hon får klä på sig vad hon vill i sin garderob och att hon får sminka sig själv – som hon vill. Hon säger ja till erbjudandet och sätter i gång och får hjälp av sin mor att hitta rätt klänning. Jag tänker att jag vill avväpna situationen, att jag vill möta den här treåringen på ett sätt som gör det kul för henne. Hon får bestämma – vi är hemma hos henne – det kan få vara en lek. Men det är nog även här det slår fel.
Medan jag hittar en bra plats i lägenheten där jag kan riggar upp ett tyg som ska agera fondvägg sätter Cleo i gång och fixar sig, vilket också är en del av leken – att få klä ut sig. Förberedelserna tar cirka tjugo minuter och när båda väl är klara får hon välja en låt som spelas under fotograferingen. Hon ser jättefin ut och hoppar runt framför kameran. Ljuset i lägenheten tillåter mig dock inte riktigt att ha en slutartid som hinner med hennes danssteg. Jag försöker med blixt och samtidigt regissera henne lite men resultatet blir så där. Försöker ha kvar inställningen att det här en lek – det är roligt – men bilderna blir inte som jag tänkt mig. Problemet kanske ligger i det – att jag som fotograf redan haft en tanke med fotograferingen, att jag har en vision av hur jag vill ha resultatet samtidigt som jag genomgår fotograferingen mer spontant och lekfullt. Det krockar.
Efter bara några minuter säger Cleo att hon vill att jag ska fotografera mamma och senare att hon vill fotografera mig. Kameran väger mycket mer än vad hon kan bära men jag instruerar henne vilken knapp hon ska trycka på och även om hon riktar kameran mot golvet (då hon inte orkar lyfta upp den) så låter jag henne vara delaktig. Efter tio minuter säger hon “Jag vill inte mer” och jag säger inte emot. Leken är slut. Jag är besviken för att fotona inte blev bra, men sen tänkte jag att leken kanske var just detta – att få klä upp sig, att få dansa – där kameran bara blev en leksak.
Hur fotograferar man barn då? Kanske är det en nackdel att vara just hemma hos barnet – det är ju hemma hon själv får bestämma. Hade jag velat fotografera spontant och dokumentärt hade det säkert gått bra, men om det ska vara uppställt, iscensatt kanske det kräver en annan miljö – där något annat händer. En annan slags förvarning – kanske som att man säger åt ett barn att man ska gå på bio – att man tillsammans ska gå och bli fotograferad. Att det är en aktivitet att ta sig till – som sker på en viss plats och tar sin tid. Där det kanske krävs att fotografen agerar professionellt och har kvar makten.
Jag och apparaturen
Photographer: a person who attempts to place, within the image, information that is not predicted within the program of the camera.
Vilem Flusser, Towards a philosophy of photography, 2000.
Att fotografera digitalt får mig även att ifrågasätta mitt kontrollbehov. Jag tänker inte bara på akten, relationen mellan mig och den som porträtteras. Jag återkommer i stället till tekniken. Det var länge sedan jag fotograferade digitalt. Jag blir förvånad över mitt behov av att vilja kontrollera ljuset, exponeringen och kompositionen. Nej, nu faller inte ljuset rätt – vi flyttar på dig längre fram. Nej, nu har du en vit tröja på dig som överexponeras om du står här, vi testar att byta tröja. Nu ligger fokuset fel. Jag känner inte igen mig, jag brukar inte bry mig om att få till det där finputsade i mina fotografier. Det får gärna vara underexponerat med rörelseoskärpa. Det behöver inte vara polerat och jag brukar få vara kvar i min känsla under fotograferingen.
Det är så tydlig skillnad – att fotografera analogt eller digitalt. Att inte kunna se resultatet, att inte få möjligheten att justera gör något annat med mig i min roll som fotograf. Jag får stanna kvar i känslan av fotograferandet för det är inte förrän framkallningen, jag vet vad som finns där. Att fotografera digitalt är som att få ett prov rättat i realtid och sedan ta om det, ofta frustrerat, tills alla glosor sitter i stället för att bara få en chans, där resultatet är det som framkallas. Vilket slutresultat blir det bästa då? För mig finns inget givet svar. Men det tydligaste blir att dynamiken inte rör sig mellan två parter, det är inte bara jag och den avporträtterade. Kameran är en del av dynamiken, den har en egen roll med egen agens.
Bibliografi:
Flusser, Vilém. Towards a Philosophy of Photography. London: Reaktion, 2000. Print.