Kandidatens epilog

Text: Adrian Christensen

Det är 28e januari 2023. Mitt mentala vintersolstånd. Årets mörkaste dag.

Jag har tagit för vana att hedra (eller hantera) min mammas dödsdag med en promenad, ner till stenen via trädet, genom småstaden till havet. Jag pratar med vinden som bär min pappas ord och lyssnar på bruset av vågorna som tillhör hennes. De vilar båda där ute.

Livet kanske handlar om hur vi förhåller oss till mörkret, men fotografi handlar mer om hur vi förhåller oss till ljuset. Förhållandet till verkligheten blir mer konkret genom en sökare, jag letar efter ljuset eller tillsätter det, plattar till, avgränsar och väljer bort. Men tyngden av skapelsen vilar inte på mina axlar, jag avbildar bara det som jag kan rikta en kamera emot. Bara det som kan reflektera ljus.

[sub-creation]

Att efter 14 år i betongbranschen spendera begynnelsen av seklets andra femtedel med fotografiska studier på en konsthögskola har varit lika märkligt som givande. Att se tillbaka på sin utveckling i omvänd kronologisk ordning kan, om tillräckligt mycket har hänt, betraktas som en idémässig avveckling. Att bit för bit plocka bort färdigheter för att tydligare se var man var och vart man har hamnat. 

Den första biten jag plockar bort (alltså den senast tillkommande) är kanske något så grundläggande som insikten att vi kan kalla oss konstnärer och fotografer utan att fara med osanning om vi utövar konst och fotografi – vilket vi själva kan definiera. [Jag söker efter ord som förmedlar konflikten mellan objektiv och subjektiv sanning och vad det har att göra med bluffsyndromet och bekräftelse].

Den sista biten jag plockar bort är realisationen att jag inte kan (eller behöver) förstå alla texter eller uttryck [semiotiskt], att de bara behöver upplevas [fenomenologiskt]. Där började en försoning med oklarheter. Ambivalenser utan lösning.  Jag började kunna uppskatta att vara i det tillstånd där målet är långsamma insikter snarare än slutsatser, även om det i vissa fall säkerligen bara berodde på bristande intelligens från min sida [Jag tänker på Hito Steyerl].

[semiotik – fenomenologi, affektteori – abstraktioner]

Under lång tid befann jag mig i en värld som egentligen saknade utrymme för det fenomenologiska. Fakta snarare än känslor håller betongstommar uppe, jag förlorade undan för undan poängen och nöjet med att fundera utanför fysiken eller de stora systemens ramar. Mötet med Valand, krocken rentav, blev en väg tillbaka till förhållningssätt som jag glömt. Idealism, viljans värde, kultur, identifikation…

[illusioner av ordning]

[konceptualisering]

[behovstrappor]

Det skrivna språket, musiken, naturen och stadens ljudvågor. Ögats översättning av det reflekterade ljuset till den levande kroppen. Allihop är de intryck som skapar visuella landskap inuti oss. Förnimmelser från olika platser samtalar med varandra. Det värker ibland. Transformationer sker. Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Hur förenar jag diskbänksrealismen med de metafysiska kvalen? Hur promenerar jag i landskapet mellan det absoluta och det relativistiska? Jag tänker på katten som vandrade från Smygehuk till Boden. Jag tittar på kartor över landmassornas mest avlägsna gränser. Platser där kontinenterna nästan möts. Platser där vatten fastnar i karga formationer. Där utsattheten råder. Perceptionen förändras i översättningen från universum till jordgloben och Mercator-projektionen. Jag söker efter vad som är verkligt. Bortom den ena eller den andra världsbilden. Bortom kategorier.

I yngre tonåren upphörde min förmåga att gå. I gråzonen mellan stående och sittande föreföll denna funktion livsviktig, det var först när funktionen helt och hållet förlorades som jag kunde upptäcka att andra saker var viktigare. Vi bodde i ett uselt hus för permobilism. Men ett utmärkt för eskapism. Det pågår en sorts fraktal dragkamp mellan olika nyanser av frihet och självständighet i min relation till den här världen.

Vi är manifestationer av förändring över tid. Den stora smällens barn. Johannesevangeliets första vers beskriver Gud som Ordet och Ordet som det som skapar världen. I den grekiska originaltexten är Ordet Logos. Logikens ursprung. En idé om det ultimata syftet.

Vissa av oss är hjulbaserade livsformer. De vars muskelstyrka i någon del av kroppen stämmer överens med de vanliga tillstånden flyttar med fysisk kraft hjulen för att ersätta benens funktion. Sådana som jag använder ett styrdon som via elektroniska signaler ger motorer information om vart kroppen skall röra sig. Styrdonet anpassas efter individens förmåga eller förutsättningar för att så långt som möjligt minimera avståndet mellan tanke och rörelse.

Jag funderar på existentiella upprepningar. Cirkulära och sekventiella symmetrier. [Perennial Philosophy]. Koncept som uppstår, konstrueras, försvinner och uppstår igen. Om att vara en maskin programmerad av biologiska processer. En symbios av människa och farkost. 

Permobilisten.

Vi talar om den tvådimensionella bildens beskaffenhet. Dess begränsningar och möjligheter. När vi plattar till våra utsnitt på en plan yta uppstår spänningsfält mellan objekt som egentligen befinner sig på olika djup. Men den statiska kroppens blick har på sätt och vis samma möjlighet och begränsning. Vi söker strategier för att spränga ytan och perceptionens gränser. I rum eller tid. I bild eller objekt.

Det jag vill fotografera blir alltmer konceptuellt. 

(((För att se världen måste vi förfrämliga den. [Verfremdungseffekten]. Solförmörkelsen.)))

För att ta ner de stora orden på jorden igen tänker jag på vad som möjliggör det liv jag lever idag, och vad som begränsar det. Tankarna går från symbiosen med Permobilen, Per Uddéns uppfinning, till Donna Haraways Cyborg. Cylons, Matrix och artificiell intelligens. Idéerna jag vill förmedla saknar förlaga under solen. Jag börjar leta efter nya landskap i en dialog med A.I-verktyg som Stable Diffusion. Teknik, teorier och visioner bryter ner gränserna mellan fotografiskt och genererat. Upphittat och påhittat.

Jag lyssnar på Winnerbäcks Söndermarken och han sjunger om tandläkarväder. Jag tänker på den konstnärliga processen som konstruktionen av det sammansatta ordet. Ordet är redan uttalat av något större än oss själva och vi lyfter upp, förminskar och fogar samman dess beståndsdelar till egna kreationer. 

J.R.R. Tolkien talar om detta som sub-creation. I essän On Fairy-stories, dikten Mythopoeia och novellen Leaf by Niggle (publicerade under samlingstiteln Tree and Leaf) beskriver han på olika sätt: [den iterativa skapelsen av ett verk][motståndet][verkets status i förhållande till Skapelsen]…

Några timmar innan min pappas död bläddrar jag upp texten till Winnerbäcks Där elden falnar men fortfarande glöder. Jag läser den, placerar boken uppslagen på tavellisten och beger mig till sjukhuset. Jag och min mamma sitter där vid sängen och lyssnar på pappas andetag som glöder. Tills elden slocknar.  Vi släcker lamporna. Tänder det levande ljuset. Och vi visste ingenting om verkligheten, vi sökte i det stora efter svar. Så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar.

Att göra något svartvitt är den första abstraktionen. 

Jag fotograferade mina föräldrars lik. Kameran blev ett instrument för att verifiera att det jag såg var verkligt. Kollage, modellering och A.I. ger verktyg att visualisera vad vi inte kan se som något möjligt, med den fotografiska intentionen att avbilda en verklighet som finns. Inuti. Runtomkring.

Michelangelo sade om statyn av David att den redan fanns där i blocket av marmor, innan han påbörjade sitt arbete. Själva arbetet består bara av att plocka fram statyn som redan finns. Med mejsel. Det låter enkelt.

Alla våra liv har redan varit, de har bara inte utspelat sig ännu, i sin helhet. Du som söker dig till en konsthögskola vet kanske inte vad du ger dig in på. Men samma du, om tre år, har en ganska god uppfattning om det. Stirra på blocket av marmor. Som om du redan visste vad det var. Framtiden väntar som en farlig gåta, man har bråttom dit sen är man där.

Sök efter ett förhållande till livet som en tillit till processen. Att lita på samtalet med början och slutet. Alfa och Omega. Var medveten om att du befinner dig i en miljö med hög kulturell entropi. Att låta ditt innersta möta någon annans vässar din förmåga att uttrycka mycket svårtillgängliga idéer. Eller att hitta djupet i de lättillgängliga. 

Cogitamus, ergo sumus – Vi tänker, alltså finns vi.